Monday 26 August 2013

Hösten är här!

Nu har skolan startat igen, och jag är tillbaka på arbetet. Sommaren var helt enkelt underbar. Massor med sol, bad, pärpajer, grillmat och nästan vanlig barnfamiljs liv. Simon har börjat i första klass. Hans debut där har varit en stor framgång, så nu går han faktiskt huvudsakligen i den vanliga klassen med sin personliga assistent. Två timmar i veckan går han med specialläraren. Där ska de med ett dataprogram öva läsning, och sedan kan han träna även hemma. Efter första veckan ringde lärarinnan hem och sa, att hon sällan mött en gladare och mer motiverad skolelev. När Simon kommer hem från skolan gör han genast läxorna. Bland annat matteläxan gjorde han självständigt och när jag kollade var allt rätt. Min lilla pojke, som vuxit så mycket på senaste tiden. Det var mer än rätt beslut att låta honom gå ett år extra i förskolan innan skolstart. Stella har fyra morgnar i veckan då hon börjar klockan åtta. Det är egentligen rätt bra arrangemang, för då blir det lite stegvis man skickar barnen till skolan, och inte alla på en gång. Hittills har läxorna blivit gjorda, men lite knorr har redan hörts om detta. Milla trivs i högstadiet och tänker redan mycket på vad hon vill bli när hon blir stor. Så vi försöker bilda våra vardagsrutiner, medan solen lyser och det är rena rama sommarvädret utanför.

Tuesday 14 May 2013

Förberedelser för hösten

Hinner inte uppdatera denna blogg så mycket, då jag freelansar lite på en annan blogg. Men skall göra en uppryckning igen även här. Det händer ju så mycket hela tiden. Förberedelserna är i full gång för hösten. Simon skall börja i skolan. Bara en sån sak. Min minsting skall äntligen in där i grundskolan. Över ett års arbete har gett bra resultat: Hans personliga assistent följer med honom till skolan, och har blivit anställd på full tid. Så hon kommer även att vara med honom i eftis som resurs och stöd. Simon kommer att börja i specialklassen med 4-6 elever (från årskurserna 1-3), men integreras vid behov med vanliga klassens timmar. Han kommer att ha skoltaxi till skolan, men sedan hämtar vi från eftis då man inte får taxi därifrån hem. Stellas utredningar är på slutrakan, men de har redan nu ansökt om gruppassistent även för henne för att stödja hennes studier i tredje klassen. Då kommer ju första främmande språket och ännu mer utmaningar. På hösten kommer hon inte längre att ha eftis eller skoltaxi, så sedan får jag ängslas varje morgon och eftermiddag. Stellas skolmotivation är inte så hög, och läxorna HATAR hon, så vi kommer att hitta på nya lösningar på ett möte med skolan till hösten. Millas skolgång går lite ojämnt, men faktiskt rätt hyfsat. Och hon går ju till skolan rätt gärna, så det är vi supernöjda med. Och ute skiner solen och det är varmt. Känns bra, livet i allmänhet.

Wednesday 10 April 2013

Ombytta roller

Vi är ju mitt uppe i Stellas utredningar. Och i samband med det så fick jag brev av läraren idag. Där skriver hon om hur Stella har ändrat i skolan, och att de verkligen ser fram emot verktyg att arbeta med henne. Hon som tidigare varit medgörlig är nu respektslös mot vuxna, mer ifrågasättande och mindre foglig överlag. Och här hemma ser vi igen en helt annan Stella. Hon har inte haft ett stort utbrott på två månader, hon är gladare, ler mer. Hon har mer livslust helt enkelt. Så vad kan vi dra för slutsatser av detta? Stella klarar inte av att må bra i alla miljöer. Det skall finnas en balans. Samtidigt kan vi även se, att smekmånaden med skolan är över. Detta beteende kommer antagligen att öka, för det är en av hennes försvarsstrategier att ha taggarna utåt. Jag kan inte låta bli att vara en aning glad över detta. För jag har hellre en glad tjej hemma, skolan får gärna behålla den griniga ett tag till.

Wednesday 27 March 2013

Extreme Home Makeover

Jag och mina barn brukar titta på serien Extreme Home Makeover. Jag är lite allergisk för sekvenserna där de försöker få alla att gråta över husägarnas situation. Men annars tycker jag att programmet belyser behovet av hjälp ibland när egna krafter inte räcker till. En familj kan utsättas för våld, sjukdom, svåra tider, och då blir faktiskt huset en sekundär sak. Visst behöver man någonstans att bo, men hur det ser ut och hur huset mår blir faktiskt mindre viktigt. Vi bor i ett egnahemshus. Och den har ju fått stå i skymundan. Vi har reparerat det mest brådskande. Har nog renoverat lite här och där, men det har nog varit mer i kategorin Putsa upp och göm det som inte riktigt är bra. Vi har tillstånd för att bygga en uteterass. Det tillståndet har vi haft i över tre år, och nu blivit tvungna att förlänga. Inte ens sten har grävts upp än för att göra rum för terassen. Men i sommar kanske? Köket börjar verkligen se skabbigt ut. För några år sedan skalade jag bort luckornas plastfilm och dekorationer och målade dem. Nu har målfärgen flagat. Jag tapetserade om för 5 år sedan, nu ser tapeterna medfarna ut. Det var kanske ingen lysande idé att sätta vita tapeter bredvid matbordet där man äter spagetti och köttfärssås. Nedre våningens badrum gjorde vi en liten ansiktslyfning till innan de två yngsta föddes. Men nu börjar den också ropa efter nya kakel och renovering. Badrummet har rosa toalett och rosa kakel. Jag kan inte tåla det, men man vänjer sig vid allt. Den såg alltså ut så när vi flyttade in... Trots allt har jag gjort stora ansträngningar så att huset skall kännas som ett hem. Jag plockar och ordnar, men dendär tiden att verkligen se över allt, den saknas. Det blev extra tydligt när vi nyligen möblerade om och ordnade så att alla barn fick egna rum. Jag blev chockad över hur stora dammråttor vi hade. Och då städar jag nästan varje dag lite, och en gång i veckan mer. I vårt fall är städning en utmaning då Stella inte står ut med ljudet från dammsugaren. Man måste alltså dammsuga när hon inte är hemma eller när hon orkar stå ut med ljudet en stund. Jag älskar vårt hus, men skulle nog inte ha något emot att Extreme Home Makeover-teamet skulle storma in och hjälpa oss med huset. Sannolikheten är ju minimal, så nu skall vi ta tag i huset själva. Mannen får ta ansvaret över terassbygget (jag kan fixa lull-lull och utemöbler när det är klart), och jag får ta tag i att beställa nya skåpluckor till köket. Där har vi tillräckligt att göra en tid framöver.

Monday 18 March 2013

I april vet vi

Eller vet gör vi ju nu redan. Eller anar oss till. Det är fråga om Stellas tilläggsutredning. Vi kartlägger helt enkelt hennes förmågor, svagheter samt vad hon behöver hjälp med. Har fått beviljat 7 gånger utredningstillfällen. Så i slutet av april borde det vara klart, och vi borde ha återgivningstillfälle. Den som utreder är väldigt kunnig och jag har fullt förtroende för henne. Så nu får vi se om även experterna kommer till samma slutsatser som vi. Vi föräldrar har fyllt i ett digert formulär, och nu skall skolan fylla i motsvarande samt träffa utredaren. Sedan gör Stella en massa tester, så får vi se hur det blir.

Från intensifierat stöd till särskilt stöd

Har avklarat stormötet om Simons skolstart i höst. Medverkande var: hans läkare, sjuksköterskan, barnträdgårdsläraren, hans personliga assistent, föreståndaren för hans förskola (hon sa annars inte ett ord på mötet), ergoterapeuten, talterapeuten, talterapeutens kommande vikarie, specialbarnträdgårdsläraren, kommande skolans rektor, skolans kurator och jag. Så det var inget litet gäng som satt och diskuterade Simon. Jag hade blivit förvarnad att mötet kan bli tufft. Och det var ju mycket nytt som kom fram. Simon har hittills haft intesifierat stöd. Efter ytterligare pedagogiska bedömningar har man kommit fram till att han behöver särskilt stöd. Han klarar inte av att jobba eller äta med stor grupp. Behöver assistent vid sin sida hela tiden. Har fortfarande svårt med diverse som övergångar, motgångar, för mycket intryck, att orka med det andra gör i samma takt. Så till sist konstaterade rektorn att han nog skall skrivas in i den lilla klassen, för att garanteras tillräcklig hjälp. Detta betyder väl specialklass sådär i allmänt tal. Han behöver sin assistent både i skolan och eftisverksamheten. Nu får vi bara hålla tummar och tår, att rektorn hittar de pengar som behövs för att anställa hans assistent på heltid. Hon är ju redo att följa med honom till skolvärlden. Läkaren skulle skriva intyg för 10 handledningsbesök för ergoterapeuten för höstterminen. I maj ordnas överföringsmöte med skolan. Simon skall också då bekanta sig med skolan extra många gånger. Var är klassen, var äter han, var är toaletten? Sådana saker. Nu sitter jag och smälter detta. Härliga, glada Simon, som nu skall klara av skolvärlden. Den skall vara redo för honom i augusti, men är han redo för den? Kommer de andra barnen att stämpla honom för att han behöver mer hjälp i skolarbetet och måste börja skolgången i den anpassade verksamheten med individuell skolplan? Jag hoppas innerligt att allt skall bli bra för honom. Vi alla vuxna runt honom har ju gjort allt vi kan för att förbereda honom för detta. Å mitt barn, jag är samtidigt glad över att de andra har kunnat bena ut dina behov och svårigheter, men samtidigt är jag ju ledsen över att de största frågetecknen i din skolgång inte är vilken skolväska du vill välja eller vem som kommer att gå på din klass.

Saturday 16 March 2013

Läsiver

Mitt läsande går i vågor. Ibland orkar jag inte läsa alls. Oftast tar jag en bok i handen när jag är på arbetsresa och vill fördriva tiden. Just nu är jag i läsartagen. Förutom boken jag berättade om i föregående inlägg (Ingen familj är en ö, den lästa jag på några dagar), läser jag just nu deckare, boken om Natascha Kampusch och en adoptivmamma som väntar på sitt barn. Jag har tydligen behov att läsa om hemska mord, svåra människoöden och annat förfärligt. Kanske som en motvikt. Så att man inte gräver ner sig i sin egen navel så djupt som man inte hittar ut. I senaste tidningen som kom i postlådan var en artikel om ett föräldrapar som mist sin dotter som hade INCL. Det är en förfärlig sjukdom, vi lever "bara" med funktionshinder. I artikeln lyste föräldrarnas förmåga att göra livet så behagligt och fint för sin dotter som möjligt. Vi gör samma sak, men vi behöver inte samtidigt veta att denna midsommar, jul eller födelsedag kan vara den sista för våra barn. Det måste vara så slitande och tungt. Jsg varvar läsandet om flickan i sin sell i underjorden och mammman som väntar på sin dotter från Kina i fem långa år. Just nu läser jag den senare på morgonen, och den andra på kvällen. Det är annars väldigt intressant att adoptivföräldrar hamnar tänka väldigt mycket på att barnet som kommer kanske inte är friskt. De måste fylla i om de kan tänka sig ta emot barn med gomspalt, koncentrationssvårigheter, trauma, klumpfot, autism eller hjärtproblem. Vilken förälder kan fundera på dessa ting i förväg? Man tar det ju som det kommer, oberoende om det är ditt biologiska barn eller inte. Alla är ju hett efterlängtade. Jag skulle inte byta ut mina barn mot något i världen. Jag skulle inte ens ta chansen om någon sa att de kunde ta bort barnens funktionshinder. De skulle ju förändras. Funktionshindren innebär så mycket gott. Vi har gått ner i arbetstid, vi får vara med dem mer än andra (då de inte ännu frigör sig på samma sätt som andra barn i samma ålder). Vi får glädjas över framstegen eller då vi övervinner hinder. Men böcker är bra. Jag borde definitivt läsa mer. Det gör gott för mig.