När man inte räcker till

Fick ta ny kontakt med läkaren om mellandottern. Hon har haft växande utbrott, och läxorna (som hon ändå upplever som lätta) har varit en utmaning.
Nu i helgen eskalerade det då vi hade nattgäster. Hon klarade inte av situationen, utan skrek och hade utbrott många gånger. Det hjälpte inte med att hon fick möjlighet att gå undan och lugna sig. Allt var hemskt.
Igår kväll hade hon jättesvårt att somna trots melatoninet. Hon var rädd för mardrömmar, ormar. Till slut fick hon ro att somna. Men vaknade även på natten och skrek att hon inte kan sova pga ångesten.
Idag morse vaknade en tjej som lät alla motgångar bli stora som berg. Jag kände en viss lättnad när jag fick henne till skoltaxin, men även en sorg.

Så nu tog jag kontakt med läkaren som skall konsultera psykiatern. Något måste bli annorlunda. Hon kan inte ha det såhär, annars kommer hon att bli deprimerad och utåtagerande i ännu större utsträckning än nu.

Ridterapin är beviljad!

Idag hade de nog någon form av genomgång av våra barn, dedär experterna. För först ringde psykologen och sa att nu inleds följande fas i äldsta dotterns undersökningar. Redan nästa vecka skall vi dit och han skall utföra vissa tester på henne under 4-5 gånger. Sedan skall vi väl ha någon form av genomgång av testerna och få svar.

Sedan ringde den hjälpsamma damen en timme senare. Hon sa att mellandottern nu är beviljad 20 gånger ridterapi. Jag hade lite hoppats på 40 gånger, men det är ju bra också. Och kanske hon kan få förlängning om hon svarar bra på terapin. Och hon hinner kanske ha tryckkläderna både innan och efter att ridningen inletts. Så ser man om det gör någon skillnad.

Imorgon skall jag få träffa en härlig mamma på lunchen. Tack vare henne har jag kommit i kontakt med många andra i samma situation. Jag tror att vi kommer att ha mycket att tala om.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Igår åkte jag och maken med barnen till ett ställe vi hade besökt för några år sedan. Denna resa var betydligt angenämare. Barnen klarade resan dit och tillbaka genom att titta på filmer på DVD. Väl framme badade vi. Dotter är nästan simkunnig så hon dök och tränade på olika tekniker. Och sonen var först lite rädd men snart åkte han i vattenrutchkanan gång på gång.
Mannen och jag kunde t.om gå och sitta i bastun turvis, medan den andra tittade på barnen som åkte ner och sprang upp igen.
Även maten på de två matställen vi åt på slank ner jättebra. För finns det något jag inte tål är att betala för flera svindyra barnportioner som ingen sedan äter.

Och vi var överens med mannen att det var riktigt kul att resa med barnen och att man kan uppskatta det speciellt mycket när man kan jämföra med tidigare upplevelser.

Men idag kom sedan lite kallduschar och påminnelser om att allt ändå inte kan lyckas alla gånger.

Först idag skulle vi på marknad. Mellandottern var väldigt motsträvig till detta. Och orsaken kröp fram när vi gått lite på marknaden. Hon viskade till mig "vad bra, ingen har rört vid mig ännu". Jag frågade om det är obehagligt om någon okänd rör eller knuffar till, och hon nickade. O min gulliga tjej, och till en sådan plats tar vi henne. Men jag förklarade också att vi valt en sådan tidpunkt att det inte ännu var mycket folk där och att vi nog skulle klara detta utan kontakter med andra människor. Och det gjorde vi. Hon tyckte efteråt att det hade varit riktigt kul där. Speciellt då vi köpte en massa läckerheter :)

På kvällen var det dags för deras träningar. Sonen spelar en lagsport och har nyss bytt lag. Och idag hade inte varit någon lyckad träning. En besviken pappa kom och berättade hur sonen inte alls lyssnat på tränaren, inte velat släppa bollen och hur de andra killarna sagt att de inte längre ville spela med vår son :´(
Killarnas kommentarer kan jag i och för sig förstå, när de har kommit längre i sina träningar och fattar spelet. Men mannens oförmåga att förstå att detta att lyssna och följa instruktioner är just en del av sonens funktionshinder. Men jag fick i alla fall mannen att ta ett seriesamtal med sonen om vad sporten går ut på och vad man skall tänka på. Jag har en känsla av att vi kommer att ha flera liknande samtal framöver.
Måste väl ta kontakt med tränaren och diskutera vad vi kan göra. För jag vill inte ge upp denna viktiga träning ännu. Sonen älskar ju det. Och det tränar så mycket annat, som han behöver träna på. Men vi måste ju även lösa det, så att andra inte tycker han bara förstör övningen. Tränaren har jag redan tidigare informerat om att han har koncentrationssvårigheter.

Så lite melankolisk sitter jag ikväll och funderar på livets vändningar än hit och än dit.

Diagnosland, i vilken vagn sitter du?

Det är rätt ofta jag råkar på en mammor som visar sig sitta i samma tåg på väg in i Diagnosland. Och då slås jag av hur olika skeden som man måste gå igenom som förälder. Och vissa av dessa mammor sitter långt bak i tåget, för man får först sitta längst bak. Sedan blir man uppflyttad vartefter som man får kunskap och tar sig igenom olika känslomässiga berg- och dalbanor.
Och jag kan inte fatta att jag sitter så långt fram. Jag sitter ingalunda ännu i första klass, men restaurangvagnen har jag så nära att jag inte behöver gå hungrig eller törstig.
Ork har jag dessutom att försöka hjälpa dessa mammor att få en bättre plats på tåget. Och det jag kan erbjuda är ett lyssnande öra, en skuldra, litteratur samt berätta om hur vi har löst detta. Ge synpunkter på hur de kan få sina utredningar slutförda, vilka experter som är att föredra etc.

Jag är inte så verbal, men snart kommer jag nog att sätta mig ner och skriva en bok om resan. Det är nämligen en bit som man inte tar upp så mycket.

Alla barn är olika- även i en syskonskara

Alla barn är olika. Blev påmind av detta när jag tittade på ICD-10 diagnoskoderna på svenska.

Här ett utdrag:

Beteendestörningar och emotionella störningar med debut vanligen under barndom och ungdomstid (F90-F98)

- Hyperaktivitetsstörningar (F90)

- F90.0: Aktivitets- och uppmärksamhetsstörning

- F90.0A: DAMP

- F90.0B: ADHD

- F90.0C: ADD


Så om man tittar på denna diagnoslista, så uppfyller sonen diagnoskriterierna för 90.0A, mellandottern 90.0B samt den förstfödda dottern 90.0C. Jag sitter faktiskt och fnissar (man får en rätt speciell humor på resan in i diagnosland), för det betyder att mitt arbete som uppfostrare lär väl inte bli tråkigt under resans gång.

Alla rätt på matteprovet- det ni!

Mellandotterns första år i skolan har ju börjat fenomenalt bra, som jag har skrivit om tidigare. Vilken skillnad förberedelse, anpassning och en smart lärare kan göra.
Så nu i fredags kom en glad jänta hem med sitt första prov. Och hon hade alla rätt på matematikprovet. Det var inte helt otippat, eftersom hon är en fena på att räkna. Men oron i kroppen kan ju inverka på provresultatet. Hon har ingen medicin i dagsläget, inte heller undersökningen med tryckkläder är inledd. Så detta resultat har hon åstadkommit utan hjälp. Helt själv.

Vad vi berömde henne, och den äldre generationen med.

Ridterapin ett steg närmare

De ringde redan på torsdagen och meddelade, att dottern nu snart troligen får börja sin ridterapi. Hon står i kön för att börja, terapeuten vill träffa hennen innan dess. Dessutom sa de att finansieringen hade fixat sig från deras medel så vi behöver inte ansöka om pengar.

Jag är så sprickfärdig. Vill gärna berätta åt dottern redan nu att hon skall få börja rida. Men vill inte berätta innan allt är klart.

Läs mer här: http://www.ridterapi-novalis.se/lpr.html
Detta är aalltså inte stallet vi skall rida på, men berättar lite mer om terapin.

Lite generad

Idag var vi och träffade teamet här i staden som skall hjälpa våra barn (alla tre) vad de kan tänkas behöva.
Med var läkaren, två sjuksköterskor samt skolpsykologen.

Först diskuterade vi äldsta dottern, och nu skall utredningen för ev. ADD eller ADHD göras klar innan jul. Samtidigt utförs test för ev. dyslexi. Men redan nu sa psykologen att lärarna skall bete sig som om hon har dyslexi och få muntliga prov ibland. Samt annat stöd för att förstå frågorna i proven.

För mellandotterns del gick jag igenom det som hänt hittills och vad vi gör hemma för att stävja utbrotten. Då föreslog de att hon skall få ridterapi! Vilken fullträff, då hon redan ett år väntat på att få börja rida och står i riridkön. De lovade att skaffa fram betalningsförbindelsen, så hon kan börja rida med en lärare i januari.

Sedan diskuterades sonen. För hans del tyckte de att vi gör redan allt och mer därtill, så inga följdåtgärder gjordes upp.

Lite generad blev jag ju när de åter igen prisade det jag har gjort och åstadkommit för att få en fungerande vardag för våra barn. När mannen också tog upp hur mycket jag har gjort för familjen och hur han uppskattar det började jag nästan gråta.
Men jag har bara gjort vad varje mamma skulle ha gjort. Eller hur?