Idag var vi och träffade teamet här i staden som skall hjälpa våra barn (alla tre) vad de kan tänkas behöva.
Med var läkaren, två sjuksköterskor samt skolpsykologen.
Först diskuterade vi äldsta dottern, och nu skall utredningen för ev. ADD eller ADHD göras klar innan jul. Samtidigt utförs test för ev. dyslexi. Men redan nu sa psykologen att lärarna skall bete sig som om hon har dyslexi och få muntliga prov ibland. Samt annat stöd för att förstå frågorna i proven.
För mellandotterns del gick jag igenom det som hänt hittills och vad vi gör hemma för att stävja utbrotten. Då föreslog de att hon skall få ridterapi! Vilken fullträff, då hon redan ett år väntat på att få börja rida och står i riridkön. De lovade att skaffa fram betalningsförbindelsen, så hon kan börja rida med en lärare i januari.
Sedan diskuterades sonen. För hans del tyckte de att vi gör redan allt och mer därtill, så inga följdåtgärder gjordes upp.
Lite generad blev jag ju när de åter igen prisade det jag har gjort och åstadkommit för att få en fungerande vardag för våra barn. När mannen också tog upp hur mycket jag har gjort för familjen och hur han uppskattar det började jag nästan gråta.
Men jag har bara gjort vad varje mamma skulle ha gjort. Eller hur?
Ta åt dig allt beröm du kan få, du har varit/är jätteduktig :)!
ReplyDeleteHåller med dig om att vi mammor till barn med behov av extra stöd inte tycker att vi gör något speciellt märkvärdigt. Vi vill ju bara hjälpa barnen att få livet och vardagen att funka! Men från sidan sett ser nog våra liv som mammor säkert lite annorlunda ut än i de flesta andra familjer. Vi får kämpa lite mer, liksom våra barn. Men det blir ju normalt i våra ögon, vi vet ju inte om någon annan verklighet. Ibland då jag är trött och slut märker jag att jag börjar jämföra hur dotterns klasskompisars familjeliv ser ut. Då känns det orättvist att vi som familj, och speciellt dottern, måste kämpa så mycket mer än de andra. Men sådär till vardags funderar jag nog inte så mycket på allt det som vi måste göra "annorlunda" än normfamlijen. Dethär är vårt sätt att leva :)!
Härligt med ridterapin <3! Den gör så gott på många olika plan och E längtar till måndagarna då hon har sin ridterapi. Blir det terapi i grannkommunen? Eller finns det här i hemkommunen oxå?
Kram, svampplockarnas mamma ;)
Tack kära vän <3 Jo, ridterapin skall ske i grannkommunen, säkret samma plats som för er. Får fråga närmare av dig hur ni har upplevt det när vi ses på söndag.
ReplyDeleteJa, jag upplever vår vardag så lätt nu. För jag jämför ju hur det har varit de senaste åren. Dels blir barnen större, dels har vi anpassat vårt liv så gott vi kan. Men nog kan jag nästan stirra på folk, som berättar att de kan göra si och så och har barn i samma ålder. Sedan minns jag varför vi inte kan göra likadant.
Men jag påstår också att vi gör mycket mer än många andra familjer, som bara inte orkar ta sig upp ur soffan efter arbetet. Inget ont i det, men det tröstar mig att vi gör saker tillsammans med barnen och de får nya upplevelser och får göra sådant de tycker om. En kort eller lång stund :)