Tuesday 29 November 2011

Back to school

Tjejen är tillbaka på skolbänken. Gårdagen hade gått bra, och hon hade varit glad och ivrig. Så nu håller vi tummarna, att hon orkar 18 dagar till. Sedan är det nämligen jullov! Och barnen får i år ha över 2 veckor ledigt, vilket de verkligen förtjänar och behöver.
Jag själv har ledigt bara en vecka, men det skall bli skönt det också.

Monday 28 November 2011

Sonen klarade av tandläkarbesöket

Man kan ibland bli så glatt överraskad. Sonen hade årskontroll av sina tänder. Det visade sig att han hade sitt första hål i en mjölktand (vilket inte är så konstigt när man tänker på hur sällan man får honom att borsta tänderna).
De frågade om man skulle laga tanden genast eller boka ny tid för detta. Sonen överraskade genom att säga, att den gott kunde lagas med en gång.
Tandläkaren var jättebra, för hon berättade allt hon gjorde, och till och med räknade sekunder som hon skulle borra.
Sonen lät henne göra sitt arbete. Vad vi är stolta över vår son. Han fick välja mellan en mjukishund och en bil eftersom han klarat det så bra. Han valde hunden. <3

Läkemedelsutprovning

Dag 1

Hon fick en halv tablett. Sedan kunde hon leka en och samma lek 1,5 timme. Ganska lugn och tyst dotter. 6 timmar efter tabletten klagade hon på huvudvärk (första gången denna dag). Inga strider med lillebror.

Dag 2
Halvt piller klockan 8.30. Rätt lugn morgon, men hennes fras när hon börjar få kaos i skallen är "Jag vet inte vad jag skall göra". Och vad vi än föreslår, så duger det inte.
Inga slag mot lillebror. Bara lite gnabb.

Dag 3
Halv tablett vid klockan nio. Förmiddagen var hemsk. Hon skrek och ville inget göra. Hon skulle inte klä på sig, inte städa, inte äta. Allt var bara dåligt.
Jag gav henne en halv tablett till klockan ett. Lugnet sänkte sig, och hon var igen sitt lillgamla, sakliga jag.
Sedan efter sex på kvällen började hon igen med att få ångest när hon i leken inte lyckades få till det såsom hon ville. Jag fick bygga både tomtens släde och ett släp för julklappar av papperslådor och foliepapper för att få tyst på sirenen. Men kvällen slutade i ett leende, då pappa hjälpte henne att bygga ett mysigt bo i hennes säng.

Matlusten har varierat väldigt. När hon känner av medicinen vill hon inte äta alls. Sedan när den går ur så tankar hon igen mat. Vilket ju är bra, och gör att hon inte går ner i vikt.
Så vad skall man säga såhär långt? Medicinen verkar hjälpa, men kanske dosen borde höjas. Vi får se vad de säger om en vecka, eller om verkningen av medicinen blir bättre under denna vecka.
Mest glad är jag över att medicinen verkar hjälpa hennes impulskontroll. Hon hejdar sig innan något händer.

Idag är hon åter i skolan. Vi får se hur det går där. Och om huvudvärken igen visar sig...

Friday 25 November 2011

4 liter medusin

Eller faktiskt så är det bara en pytteliten tablett, som dottern dessutom bara får hälften av. I alla fall nästa vecka.
Men nu är vi igång med medicinen i alla fall. Ena läkaren tror jag gick bakom ryggen på ärade psykiatern *spydig en aning* och gav oss medicinen idag. Jag hade inte kunnat vänta en dag till. Inte dottern heller.

Så nu testar vi både veckoslut och veckan, för att sedan evaluera i början av december.

Dottern fick sin halva tablett för en timme sedan. Nu har hon bakat pepparkakor och tittat på barndomsbilder, har inte ännu fått något utbrott. Vi får se hur det blir när lillebror kommer hem.

To be continued...

Thursday 24 November 2011

Mer hjälpmedel i skolan

Det visade sig vid närmare diskussioner med dottern, att hennes anpassning i skolan inte inbegriper några hjälpmedel. Så nu har jag fått löfte om hörlurar och kildyna från och med nästa vecka.
Vi har tagit beslut om att hon inte kommer att gå i eftis mer denna höst. Så nu skall vi aktivera skoltaxi även på eftermiddagarna när hon slutar. Hon kommer inte heller att ha läxor, så det skall minska stressen på eftermiddagarna.

Håller alla tummar och tår att detta gör att hon orkar resten av säsongen. OM hon får medicin också. Men ingen har tagit kontakt med oss om det... Hmmmm.

Wednesday 23 November 2011

Nya blanketter

Idag har vi och läraren fyllt i blanketterna SBCL och SDQ-Styrkor och svårigheter. Imorgon skulle de tala med psykiatern igen, så får vi se om han kan komma med något upplägg för situationen.

Dottern mår hyfsat, och verkar lite lugnare nu. Vi fick med oss henne ut i skogen i två omgångar och det verkade göra henne gott. Samtidigt lyckades vi ännu plocka nästan 10 liter svamp. I november, otroligt.

Tuesday 22 November 2011

Dottern orkar inte med skolan

Nu har vi mellandottern (7 år) sjukskriven pga att hon inte klarar av att vara i skolan. Det tokiga är att hon gillar skolan, och är duktig. Men den koncentrationen hon har gett skolarbetet har resulterat i huvudvärk, yrsel, orkeslöshet, blekhet. Igår hämtade jag henne för fjärde gången från skolan. Läraren är så orolig för henne och vill att hon inte skall må ännu sämre i skolan. Jag åkte med henne till läkaren direkt. Vi tog prover, för att utesluta fysiska åkommor.
Men nu backar i alla fall de experter, som först ifrågasatte hennes ADHD-diagnos. Så nu går vi och hoppas att de kommer på någon lösning på denna situation.
Dottern är så skör, och mår inte bra. Vi försöker göra det så kravfritt som möjligt.

Friday 18 November 2011

Hur många psykiatrer krävs för att rasera ett korthus?

Jaha, det verkar faktiskt så att allt vi har arbetat för i 3,5 år raseras av en psykiater som inte orkade läsa papprena om min dotter innan mötet. Han fick för sig att hennes temperament och ev. trots orsakar detta. Han verkade inte tro på något jag förklarade och har talat mig hes om sedan vi började denna resa.
Jag tog kontakt med HAB, och tyvärr verkar de inte heller ha möjlighet att hjälpa oss, då de är en privat tjänsterbjudare och detta skall skötas lokalt. Så nu verkar vi falla mellan stolarna här och rejält. Worst case scenario börjar utspela sig, att dottern konstateras normalstörd, hon får ingen hjälp och sedan börjar hon gradvis må sämre och sämre.

Jag känner mig som om någon skulle ha kapat mina armar och jag skall ta emot min dotter som kastas från ett brinnande hus.

Sonens rehabiliteringsplan skall skrivas för nästa år, och ingen verkar ta tag i det heller. Vi bara bollas mellan instanserna. Vet ni, jag orkar snart inte med detta. Vi skiter i hans terapier, hans vårdbidrag, hennes mående, andra dotterns skolsvårigheter.
Jag är SÅÅÅ trött på detta. När skall vi få vara trygga, och bygga på en bättre framtid för våra barn? Vi orkar snart inte, kvällar är fulla av barnens skrik och negativa agerande. Vi föräldrar blir ju också snart utmattade. Inte en lugn stund.
Jag har gått ner i arbetstid, dottern går inte längre på eftis. Vi gör allt vi kan för att hon skall må bättre och ändå är det såhär. Hon kan ju inte rå för sina reaktioner, hon kan inte rå för att hennes energinivå är låg. Jag älskar henne otroligt mycket, och hon är så smärtsamt medveten om situationen. Inte för att vi skulle påvisa det, utan för att hon inte vill ha det såhär och hon lider av att vara arg och agiterad.

Jag undrar hur någon kan säga att läkare skriver ut ADHD-mediciner lättvindigt, för vi har verkligen inte den upplevelsen? Vi får inga mediciner utskrivna, trots diagnoser och utredningar och anpassningar, och personliga assistenter.

Om jag inte bloggar på en tid, så vet ni att jag ligger under täcket och har tagit avstånd från denna kalla, komplicerade värld.

Upp på barrikaderna igen

Mötet igår med psykiatern var inte lyckad. Han ifrågasatte dotterns diagnos, och antydde att hon bara har temperament. Välkommen till oss att smaka på det temperamentet i en dags tid, säger jag bara.
Så nu tycker han att hon skall utredas igen. Allt skall gås igenom, släktträd, formulär, nätverksmöten, psykologtester etc.
Under tiden är det meningen att hon skall må dåligt och vara utan hjälp.

Upprörd är bara förnamnet för hur jag kände mig igår. Men idag har jag svalt min stolthet. Tagit kontakt med den andra närvarande läkaren, försökt få i stånd snabbt en plan och mötestidtabell. Så att vi i alla fall snabbt kan få detta undanstökat innan dottern dukar under.

Att inte vårdande personal har mer hum om flickor med NPF. Och det är ju en klassiker att barnen skärper sig till 110% i skolan och släpper allt inom hemmets trygga väggar.

Wednesday 16 November 2011

Mamma, jag är gjord av Lego

Det fick jag höra igår, när jag skulle krama sonen. Vilket bra sätt att berätta att han är känslig för beröring. Sedan fortsatte han:" Om du drar i mitt huvud så lossnar det" :) Det hoppas jag att det inte gör, men jag tänker inte testa. Och kramen han fick, var väldigt varsam, så det gick bra.

Friday 11 November 2011

Elevvårdsmöte

Det händer så mycket just nu, så jag hinner inte blogga så mycket som jag skulle vilja. Så ni får ursäkta lite virriga inlägg.

Just nu försöker jag hinna med mitt arbete, förutom allt som är på gång med barnen. Tack och lov att jag nu skall arbeta 80%, det blir ändå lite mer arbete än så.
Farsdagen är på söndag, barnens far fick sin present i förväg, men nu har jag köpt en liten grej till som han skall få tillsammans med barnens fina alster. Våra pappor skall få fina väggkalendrar till nästa år.
Jag har även hunnit köpa de flesta julklapparna i samband med en arbetsresa, så det underlättar förstås allt i december.

På tisdag hade jag mellandotterns elevvårdsmöte i skolan. Detta är något nytt, att föräldrarna bjuds in till möten så här. Med var klassläraren, rektorn, specialläraren, två skolpsykologer samt hälsovårdaren och jag. Skolan berättade hur bra det går i skolan och hur duktig vår dotter är. Hon klarar även av kompisrelationer och allt går som smort. Sedan berättade jag hur dåligt dottern mår på eftermiddagarna och kvällarna. Dessutom har hon jätteofta huvudvärk och är blek. Men så fort hon blir upphämtad från skolan eller eftis är hon hur pigg och frisk som helst. Så jag ser huvudvärken som ett symptom med hur uttröttad hon blir av skolan.
Vi skall ju till läkaren den 17e, och blir då kanske klokare i vad vi kan göra. Rektorn tog dessutom upp att de kan ordna lugnare aktiviteter i eftis såsom ligga på madrasser och lyssna på saga etc. Jättebra initiativ, men jag tror vi minimerar tiden på eftis och ser om det har positiv effekt på hennes ork.

Igår fick pappa hämta henne tidigare, då hon igen klagade på huvudvärk. Idag sa jag direkt på morgonen att jag hämtar henne klockan ett. Så får hon vila i flera timmar innan hobbien på kvällen. Sonens träning skippar vi idag, då både vanliga och hjälptränaren är borta, och vi förmodar att han kommer att bli ur gängorna av detta.

Sonens foton kom hem i brevlådan igår. Vilka underbara bilder på en glad kille. Mammas hjärta smälter. Man ser t.om. skrattgropen i kinden. <3

Tillägg 11.11.11: Idag hade mellantjejen klarat av två timmar i skolan innan orken tog slut. Hon hade fått vila sig i 10 minuter medan andra läste, och det hade hjälpt. Vilket bra beslut att komma efter henne när skoldagen var över (totalt 4 timmar). Nu nynnar hon glatt och pysslar. Mitt kära barn.

Friday 4 November 2011

Tur att veckan blev bättre mot slutet

Ikväll inledde jag min karriär som min sons assistent i hans nya hobby. Han spelar lagsport, och det är mycket att lära sig, hålla koll på och minnas instruktioner.
Det gick riktigt bra idag. Och jag kände inte att jag behövde styra och ställa så mycket egentligen. Bara påminna lite och peppa honom.
Så idag kom det inga sura miner över att han var med och spelade.

Thursday 3 November 2011

When shit hits the fan...

Igår var ingen trevlig dag. Den var tung, utmattande och tråkig. På alla sätt och vis.

Först hade jag äldsta dotterns utvecklingsmöte på skolan. Med var hennes lärare och specialläraren (som verkade trevlig och kompetent, första gången jag träffade henne). Dottern var inte så väldigt medgörlig. Hon tycker inte att hon har några problem alls. Godkände endast de stödåtgärder där hon inte stämplas på något sätt annorlunda. Specialläraren föreslog att de skall lära henne strategier att lära sig, läsa läxor etc. Det tyckte jag lät bra, då hon totalt misslyckades igen i ett prov som hon läste stenhårt till en vecka. Vi förhörde henne och allt verkade bra.
Sedan på eftermiddagen gick vi då till mötet med psykologen. Hon var ännu mer avig, och ville inte ens ta av sig ytterrocken. Under mötet samtalade vi och hon svarade på frågor. Vi satt in fyra möten till då psykologen skall testa henne på olika sätt. Dottern tycker att allt är mitt fel, och jag försöker svartmåla henne. Vi tog upp detta, och hon kunde t.om. dra på munnen och lite förstå att det inte är bara jag som vill hennes bästa. Även de olika lärarna påtalar hennes brist på koncentration och att hon talar för mycket på timmarna. Hon är ju i sexan och borde behärska sig.

Efter allt detta var jag redan rätt mör. Hämtade de andra barnen och gjorde middag, som de åt med god aptit.

Mellandottern började fråga efter en viss leksak. Den hade hon tidigare sagt att hon inte leker med och vi hade kommit överens om att sälja den på loppis. Nu blev hon totalt rabiat och kunde inte lugna sig. Hon hotade sin syster och försökte flyga på henne (för mig ville hon tydligen inte vara arg på). Hon skrek, grät, bet i dyna, slog i dynan, var bäde högt och lågt. I två timmar gjorde jag inte annat än försökte lugna henne. Till sist kom mannen hem från arbetet och tillsammans fick vi attacken att gå över.
När barnen la sig for jag till gymmet för att svettas ut alla tårar, frustration och sorg. Det gick rätt hyfsat.
Imorse vaknade mellandottern med ilska igen. Nu var det Halloween-dräkten hon hade valt ut i butiken för festen på fredag som var problemet. Hon ville ha en annan. Hon skrek och härjade. Mannen och jag turades om att lugna henne. Till sist for hon till skolan någorlunda lugn.

Vi kan inte ha det såhär. Jag orkar nog, men orkar hon? Hon har så mycket smärta och sorg inuti verkar det som. Jag mailade läraren för att fråga om något speciellt har hänt i skolan, eller är det stressen som blir för stor. Vi lyckades få psykiatertiden till mitten av månaden (kanske jag har nämnt det redan), så får vi diskutera detta.

Detta är jättetungt när barnet inte mår bra. Och man själv skall vara lugn och samlad hela tiden, utan andningspauser. Mannen hemma ännu idag. Sedan är han iväg imorgon igen och kommer om några dagar.
Jag ser inte fram emot veckoslutet precis. :/

Tuesday 1 November 2011

Sonens utvecklingssamtal

Så var det då dags för det årliga utvecklingssamtalet (eller kanske vi har det varje halv år, blandar ihop alla möten vi har). Med mig hade jag förskolelärarinnan och hans personliga assistent.
Alla punkter vi gick igenom var ju så bekanta. Han har fortfarande svårigheter både här och där, men vi ser en klar förbättring.
Än så länge så har han kunnat klara av alla uppgifter i förskolan, vilket ju är glädjande.

Sedan halkade diskussionen in på eventuell medicinering, och de var nog av åsikten att Lilleman skulle behöva all hjälp han kan få. Men de var väldigt diplomatiska, för de kan ju inte komma och säga hur vi borde göra. Men jag tyckte det var väldigt bra att de har samma uppfattning som jag. Jag vet ju inte hur det är på dagarna, jag vet bara att jag får hem en glad och nöjd gosse. Men jag har ju nog anat att det uppstår situationer där hela tiden som har med hans koncentration, impulskontroll och motoriska orolighet att göra.

Så nu skall jag grubbla på detta med maken när han kommer hem.

För dottern fick vi en tid till psykiatern i mitten av månaden. Så nu får vi se hur det kommer att se ut för hennes del framöver.