Friday 29 July 2011

Skolförberedelser

Nu närmar sig skolstarten med storsteg. Barnen har semester ännu denna vecka, men sedan har de dagvård tills skolan och förskolan börjar.

Så nu börjar jag beta i skåpen och titta hur det ser ut på klädfronten. Jag befarar att de växt ur en hel massa kläder. Men jag har även laddat upp med byxor av större storlek på förhand. Men lite nytt skall det väl bli.

Och sedan till det viktigaste, dvs skolväskan. Dottern skall få välja ut en, och sonen skall också få en tuff väska.

För mina kära små barn skall börja åka taxiskjuts om två veckor. Vi fick hem tidtabellen för sonens taxiturer häromdagen. Det känns i en mammas maggrop kan jag säga. Mest på ett bra sätt, med ett sting av nostalgi och det rycker i navelsträngen.

Thursday 21 July 2011

Bearbeta sorgen

Jag märker (och min man påpekade detta) att jag har låtit ADHD:n dominera mitt liv en längre tid. Jag har tänkt på den, våra barn, habilitering, hjälpmedel osv. dygnet runt.
Jag tänker på de sakerna t.o.m. när jag tränar. Men jag tycker att det kan vara ett bonus att samtidigt bygga upp konditionen medan jag bearbetar detta.

Men nu tänker jag faktiskt trappa ner tankarna. Jag skall intala mig själv att barnen kommer att klara sig i livet. De kommer att behöva lite mer hjälp med läxor kanske, och jag kommer att höra mer skrik än medeltalet.
Men annars så har vi det rätt bra, faktiskt. Sonen har sina terapier. Vi har god kontakt med HAB och neurologen. Och jag skall tillåta mig att vara ledsen och ge mig tid att sörja innan jag går vidare. Men det är inte så lätt som det låter, för jag vill ju inte visa min sorg till barnen. De kan ju tro att det är deras fel eller något fel på dem, och så är det ju inte. Jag måste bara få sörja det Drömda barnet.

Tuesday 19 July 2011

Stugliv

Nu är vi tillbaka från en semester i villan. Det har varit skönt och avkopplande för hela familjen.
På villan utsätts barnen inte för krav av omgivningen och kan bara njuta av sommar, sol och bad.
Vi hade spelkonsolerna med, och alltid ibland ville de spela istället för andra aktiviteter man kan ta sig till på en ö. Och det lät vi dem göra, för det gjorde dem gott och gav dem chans att återhämta sig.
Barnen hade betydligt lägre stressnivå, och de största grälen uteblev helt. Skönt.

Tuesday 5 July 2011

Tack för idag, slut för idag

Jag vet inte hur länge jag skall fortsätta att slå mitt huvud i väggen? Hur länge skall det ta innan jag godkänner mina barns diagnoser till 100% och slutar utsätta dem (och mig) för aktiviteter vi inte klarar av?
Idag fick jag den briljanta idén att ta barnen först till McDonalds, sedan lite shopping innan maten skulle inhandlas.

Suck.

Sedan blir jag den mamman jag inte vill vara. Som hamnar höja rösten, stå och hålla en sprattlande unge medan jag försöker fånga den andra, bära ut en skrikande unge från butiken, bli den som får en crocs rakt i nyllet, försöka rida ut utbrott på en parkering osv.

Så nu är alla tre barnen arga på mig, och inte är jag väl den gladaste i hela universum. Känner mig bara allmänt misslyckad. Dumma idiot, som inte kan inse att shopping inte när något jag skall göra med dessa tre, och speciellt inte ensam.

Friday 1 July 2011

Jag skall bli en Latte-mamma

Ok, rubriken är kanske lite ironisk, men jag har blivit beviljad 80 % arbetstid. Så jag skall minska antalet arbetstimmar på hösten. Det skall bli otroligt skönt att ha mer tid för barnens alla saker.
Två yngsta börjar ju skolan respektive förskolan. De har blivit beviljade skolskjuts, så vi måste ju träna in den biten. Sedan får jag se om de åker hem också med taxi, eller om jag hämtar dem.
Vi har även eftisverksamhet för dottern och 2,5 timme dagvård för sonen förutom själv skolverksamheten. Så jag pussla ihop lite om jag vill göra läxor med yngsta dottern i fred innan vi hämtar sonen, till exempel.
Lägg sedan till en sjätteklassare i ekvationen och jag börjar ha tillräckligt att göra dygnen runt. Men när mannen är hemma kan jag arbeta mer och han kan ta hand om barnens läxor och behov.


Sedan fick jag verkligen tråkiga nyheter på posten idag. Anpassningskursen som jag hade sett fram emot har blivit inhiberad pga för lågt deltagarantal. Usch, jag hade sett fram emot det, att få behandla detta med barnen i lugn och ro. Nu hamnar jag ju ta den biten ensam. :(