Tuesday 28 February 2012

Presentation av barnen - 12-åringen

Vår äldsta dotter är nu 12 år gammal. Hon utreddes under förra våren, hösten och nu under vintern. Hon fick diagnosen ADD och dyslexi.
Hur märktes detta under hennes uppväxt? Jo, i 6-årskontrollen så sa förskolan att den sociala biten var hennes svaghet. Hon var väldigt rörlig, hoppade i tankarna hit och dit. När hon började skolan så var hon väldigt pratglad, behövde vässa pennan ofta (behövde röra på sig). Hon fick många infall, som inte alla var så lyckade. Så fast tilltagen inte var allvarliga, så behövde hon träffa rektorn ofta för samtal.
Jag kontaktade lärarna flera gånger under åren och frågade om jag behövde vara orolig. Men de lugnade mig alltid "Hon är en liten dagdrömmare" "om hon bara koncentrerade sig lite mer, så skulle hon prestera bättre" "Hon växer till sig".
Och visst var det sant, hon lärde sig sköta morgonrutinerna själv. Men hon har också haft tur. Vi har varit hemma nästan alltid, och även skjutsat henne ofta. Hon blev lugnare, fick vänner. Hon är nu väldigt social och jag uppfattar henne som en god vän.
Men svårigheterna kvarstod: Låxorna tog jättelänge att göra. Trots att hon övade på prov jättemycket fick hon dåliga resultat. Hennes tankar hoppar hit och dit. Sedan har hon vissa fixeringar, så vissa ämnen kan hon tala om i evigheter. Bland annat ämnet Hår och frisyrer, shampo och balsam är en av dessa ämnen.

Men vad nu då? Hon har börjat långtidsverkande medicin, låg dos. Av höga dosen fick hon huvudvärk, så nu kör vi låg dos i en månad. Hennes koncentration har ökat markant i skolan och två prov har gått galant. För hon är smart, det säger hennes lärare också. När hon får bukt med koncentrationen är hon helt klart kapabel att klara gymnasiet.

Men hennes totala vägran att ta till sig sin diagnos är svårt för oss. På ett sätt är det ju skönt om hon inte ser svårigheterna, men samtidigt har hon jättedåligt självförtroende och litar inte på sina förmågor. Vi vet inte riktigt hur vi skall gå vidare. Dessutom är det en utmaning att hon är i en känslig fas i livet med tonåren som försöker ta plats i hennes liv.

Monday 27 February 2012

Sonen anmäld till skolan och förskolan -igen

Det känns på något sätt lite tokigt att man ska anmäla ett barn till skolan, fastän man nästan säkert vet att han inte skall börja där i höst. Så jag ringde till rektorn istället för att ta honom med till inskrivningen.
Förra veckan råkade jag läsa att man även bör anmäla sitt barn till förskolan, om man skall få en plats där. Så jag skyndade till stadshuset och hann skriva en ansökan (sista anmälningsdagen, så det blev lite i sista minuten).

Nu sitter jag och funderar på sommarlovet. Tidigare år har vi inte haft sonen på daghemmet efter midsommaren, då han har så viktigt med det bekanta och vårt daghem inte har fungerat som sommardaghem. Men nu funderar jag om han kunde vara där i alla fall två veckor i juli, innan vi börjar vår semester. Detta förutsätter att hans personliga assistent också kan följa med honom till det daghem som håller öppet på sommaren. Får väl ta ett möte med daghemspersonalen hur de har tänkt sig det hela.
Om det löser sig med hans dagvård så skall jag även lösa frågan med förstaklassaren som skall vara ledig i 10 veckor. 8 av veckorna är pappan ledig (och jag 4 veckor), men sedan är det dessa två veckor som jag tänkte att min pappa kanske kunde vara med henne. Förutsatt att de inte har någon semester inbokad just då. Äldsta klarar redan av att sysselsätta sig själv under dagarna. Hon kommer väl att bo på stranden, precis som förra sommaren.

Wednesday 15 February 2012

Enträgen vinner

Igår kom äntligen beslutet på besväret jag skickade angående mellandotterns bidrag. Vi blev ju inte beviljade tidigare, och jag skrev långa utredningar samt skickade med nytt läkarintyg.
Och nu backade de, och beviljade oss grundbeloppet i 14 månader.

Det var ju en vinst för oss, men jag orkade inte riktigt glädjas. För jag tycker att systemet är fel, man skall inte behöva lägga så mycket tid på att bråka med myndigheter.

Men vi skall nog fira detta med ett besök till Junibacken med de två yngsta. De kommer att njuta igen för fulla muggar, har jag på känn.

Sonen är inne i en högaktivitetsperiod. Igår morse sprang han ikapp med sig själv (när inte systern ställde upp) runt hela huset, varv efter varv. Och på kvällen samma sak. Detta kan ju bero på att han fick vara så mycket stilla när han var sjuk, så han måste ta igen det nu. Men man blir nog så glad att titta på hans energi och glädje. Bundle of Joy, som amerikanerna säger. Ett kärleksknyte.

Friday 10 February 2012

Vad snabbt man vänjer sig

Idag fick inte sonen sin dos ADHD-medicin av olika orsaker. Och om jag funderat på hur medicinen har fungerat, så såg man nog idag skillnaden. Han var högt och lågt, kunde inte höra uppmaningar, inte uppfatta när vi sa ifrån. Var helt enkelt nästan onåbar.
Så när kvällen kom så sa nog mannen med eftertryck: "Imorgon skall han ha medicinen"

Dottern skall trappa upp sin medicin under helgen, då samma dos som syrran inte gett avsevärd skillnad, annat än i minskad matlust. Men hon har tagit sin medicin utan protester. Eller i alla fall utan större debatt.

Och mellandottern fick så strålande betyg av sin fröken under föräldrasamtalet vi hade. Läraren prisade henne i samtliga ämnen, och berömde dotterns samarbetsförmåga med alla samt det sociala. Dottern är intelligent och älskar att lära sig. Fröken verkade uppriktigt glad över att ha dottern i sin klass. Det känns underbart, då vi ju har varit rikligt med tilläggsarbete i och med alla svårigheter under höstterminen. Men vi är ju en solskenshistoria också, i och med att dottern snabbt började må bättre när hon fick sin ADHD-medicin. Jag är så tacksam över att dottern har fått en så kompetent lärare. Och ändå har inte läraren erfarenhet av just ADHD, men hon har hela tiden gjort precis rätt. Gett dottern passligt med utmaningar, lugnat ner det om dottern inte orkat, varit klar och rak i informationen, tagit fasta på dotterns styrkor osv. Jag önskar att alla barn skulle få ha en lärare som hon, ens en gång under sin skoltid. Jag hade lyckan att ha en sådan lärare när jag gick i lågstadiet. Hon inverkar på mitt liv fortfarande idag, fast hon inte längre lever.

Thursday 2 February 2012

Psykiatermöte och ny medicinprovning

Vi skulle igen träffa psykiatern, som betedde sig dåligt i höstas, denna gång med äldsta dottern för att diskutera ev. medicinering.

Jag undrar just hur det är med ärade psykiaterna mentala hälsa, för han såg nog rätt risig ut. I alla fall, han var denna gång någorlunda korrekt. Han ifrågasatte i alla fall inte diagnoserna, då kollegan satt bredvid :)

Sedan fick äldsta dottern samma medicin som mellandottern. En vecka samma dos, sedan trappar vi upp den med lite större dosering.

Dottern meddelade efter mötet att hon inte tänker ta sådan medicin. Hon har inget behov, och vi är bara dumma. Vi får väl se vem som går segrande ur den striden?