Nu ser jag kommentarerna igen, och kunde logga in med mitt ursprungliga användarnamn. Men jag vet inte hur länge, då jag använder en icke-verifierad e-postadress.
Så tack till Superkexet för dina fina kommentarer. Samt till M, som jag önskar en skön och avkopplande resa.
Tänkte även passa på att säga att nu är bollen i rullning för äldsta barnets del också. Skolpsykologen misstänker ADHD eller ADD, remiss skickas till neurologen. Jag hoppas innerligt att vi kan få utlåtande om utredningen redan innan hösten. Här en del av vad psykologen skrev: "De undersökningar jag gjort tyder nog på uppmärksamhetssvårigheter (hon presterar väldigt ojämt på WISC) och har svårt på NEPSY (på sådant som handlar om uppmärksamhet)."
Tjoho, sånt är livet.
Tuesday 31 May 2011
Tre plantor
Tre plantor
Så länge jag kunde minnas hade jag önskat mig en trädgård. Till slut beställde jag en planta. Men ingen kom. Det var tydligen fel i leveranserna eller något. Men till sist efter tre år fick jag hämta den första plantan. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet, så tänkte jag mig en lätt sort, som med rätt bevattning skulle grönska och må bra.
Ganska snart hämtade jag upp två plantor till av den Stora Trädgårdsmästaren. Jag ville igen ha samma sort, då en lättskött variant skulle vara bäst tänkte jag mig, speciellt som jag nu hade tre plantor. Men den Stora Trädgårsmästaren hade andra planer. Han gav mig tre väldigt speciella plantor, utan att skicka med några skötselråd.
När tiden gick så märkte jag snart att mina plantor var väldigt känsliga. De tålde inte nattfrost, attacker av skadeinsekter, ogräs. De reagerade inte heller alltid bra på solsken och bevattning, utan kunde se väldigt misskötta ut fastän jag försökte reglera, och ge dem växtnäring.
Jag var förtvivlad. Vad hade jag gjort för fel, och vilka plantor hade jag egentligen fått? Jag stod och bankade och skrek utanför den Stora Trädgårdsmästarens dörr, men han öppnade inte och han svarade inte fast jag krävde att få svar. Ibland skickade han dock hortonomer, arborister och andra trädgårdsexperter till min gård. Tillsammans med dem försökte vi komma underfund med vilken art de tre plantorna var, och hur jag skulle sköta dem för att de skulle må bra och inte vissna.
Ja la ner all min tid på mina plantor. Jag hade ju drömmen om en trädgård. Jag tänkte inte ge upp, för om jag lät dessa tre plantor gå till spillo, så skulle jag ju står där utan den drömmen och utan de tre plantor, som jag hade blivit så fäst vid.
Jag insåg att de tre plantorna behövde lite olika vård. Till slut insåg jag även hur mycket de behövde mig, så jag flyttade ut från mitt hus och ut i trädgården för att ge dem det de behövde, 24 timmar i dygnet. Jag la upp mitt tält, och var dem nära. När jag campade därute, märkte jag ljud i naturen som de omgärdande väggarna dämpat tidigare. Jag kände dofter mycket starkare, jag såg vackra stjärnhimlar och soluppgångar som tog andan ur en. Så genom att flytta ut i trädgården upplevde jag allt med mina fem sinnen och la märkte till ting som tidigare gått mig förbi.
Men fortfarande så växte plantorna lite som de ville, och inga blomknoppar tittade fram. Jag kunde gå förbi andras trädgårdar och känna ett sting av sorg när jag såg deras prunkande rabatter. Jag visste nu att jag kunde vara glad om mina plantor någon gång fick knoppar.
Jag besökte åter den Stora Trädgårdsmästaren, som bestämt att jag skulle få börja med dessa unika, svåra växtarter i min nystartade trädgård. Han hade lämnat lite insektsgift på trappan. Jag gick hem, och började en intensiv kampanj. Jag talade till mina plantor, jag förklarade, jag ympade, visade riktningen vart de kunde växa, sprutade gift på all ohyra som försökte angripa de försvarslösa plantorna. Jag skyddade dem med skyddsnät om natten och gav dem lite skugga om dagen.
Nu har mina plantor knoppar. Det är inte säkert om de kommer att blomma nu, eller om några år. Men redan knopparna är ett löfte. Jag är nöjd med knopparna, då de är resultatet av hårt arbete.
I och med mina plantor har jag fått en bred kunskap om trädgårdsskötsel. Jag är långt ifrån fullärd, men jag kan ibland dela med mig av mina upplevelser, och trösta andra som misströstar med sina plantor. Och känner jag igen denna ovanliga, värdefulla art i en annan trädgård, så vill jag gärna bli vän med den trädgårdens trädgårdsmästare. För jag vet vilket arbete som en sådan art medför. Men jag vet också hurdan glädje man får uppleva när man hittar rätt metoder, och får se plantan skjuta i höjden och göra nya, gröna blad.
Nu har jag även slutit fred med den Stora Trädgårdsmästaren. Jag vill inte ha fler plantor, då jag har mer än nog med dem jag har. Men jag är tacksam att jag fick just dessa plantor, annars hade jag nog inte utvecklats såhär mycket.
Så länge jag kunde minnas hade jag önskat mig en trädgård. Till slut beställde jag en planta. Men ingen kom. Det var tydligen fel i leveranserna eller något. Men till sist efter tre år fick jag hämta den första plantan. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet, så tänkte jag mig en lätt sort, som med rätt bevattning skulle grönska och må bra.
Ganska snart hämtade jag upp två plantor till av den Stora Trädgårdsmästaren. Jag ville igen ha samma sort, då en lättskött variant skulle vara bäst tänkte jag mig, speciellt som jag nu hade tre plantor. Men den Stora Trädgårsmästaren hade andra planer. Han gav mig tre väldigt speciella plantor, utan att skicka med några skötselråd.
När tiden gick så märkte jag snart att mina plantor var väldigt känsliga. De tålde inte nattfrost, attacker av skadeinsekter, ogräs. De reagerade inte heller alltid bra på solsken och bevattning, utan kunde se väldigt misskötta ut fastän jag försökte reglera, och ge dem växtnäring.
Jag var förtvivlad. Vad hade jag gjort för fel, och vilka plantor hade jag egentligen fått? Jag stod och bankade och skrek utanför den Stora Trädgårdsmästarens dörr, men han öppnade inte och han svarade inte fast jag krävde att få svar. Ibland skickade han dock hortonomer, arborister och andra trädgårdsexperter till min gård. Tillsammans med dem försökte vi komma underfund med vilken art de tre plantorna var, och hur jag skulle sköta dem för att de skulle må bra och inte vissna.
Ja la ner all min tid på mina plantor. Jag hade ju drömmen om en trädgård. Jag tänkte inte ge upp, för om jag lät dessa tre plantor gå till spillo, så skulle jag ju står där utan den drömmen och utan de tre plantor, som jag hade blivit så fäst vid.
Jag insåg att de tre plantorna behövde lite olika vård. Till slut insåg jag även hur mycket de behövde mig, så jag flyttade ut från mitt hus och ut i trädgården för att ge dem det de behövde, 24 timmar i dygnet. Jag la upp mitt tält, och var dem nära. När jag campade därute, märkte jag ljud i naturen som de omgärdande väggarna dämpat tidigare. Jag kände dofter mycket starkare, jag såg vackra stjärnhimlar och soluppgångar som tog andan ur en. Så genom att flytta ut i trädgården upplevde jag allt med mina fem sinnen och la märkte till ting som tidigare gått mig förbi.
Men fortfarande så växte plantorna lite som de ville, och inga blomknoppar tittade fram. Jag kunde gå förbi andras trädgårdar och känna ett sting av sorg när jag såg deras prunkande rabatter. Jag visste nu att jag kunde vara glad om mina plantor någon gång fick knoppar.
Jag besökte åter den Stora Trädgårdsmästaren, som bestämt att jag skulle få börja med dessa unika, svåra växtarter i min nystartade trädgård. Han hade lämnat lite insektsgift på trappan. Jag gick hem, och började en intensiv kampanj. Jag talade till mina plantor, jag förklarade, jag ympade, visade riktningen vart de kunde växa, sprutade gift på all ohyra som försökte angripa de försvarslösa plantorna. Jag skyddade dem med skyddsnät om natten och gav dem lite skugga om dagen.
Nu har mina plantor knoppar. Det är inte säkert om de kommer att blomma nu, eller om några år. Men redan knopparna är ett löfte. Jag är nöjd med knopparna, då de är resultatet av hårt arbete.
I och med mina plantor har jag fått en bred kunskap om trädgårdsskötsel. Jag är långt ifrån fullärd, men jag kan ibland dela med mig av mina upplevelser, och trösta andra som misströstar med sina plantor. Och känner jag igen denna ovanliga, värdefulla art i en annan trädgård, så vill jag gärna bli vän med den trädgårdens trädgårdsmästare. För jag vet vilket arbete som en sådan art medför. Men jag vet också hurdan glädje man får uppleva när man hittar rätt metoder, och får se plantan skjuta i höjden och göra nya, gröna blad.
Nu har jag även slutit fred med den Stora Trädgårdsmästaren. Jag vill inte ha fler plantor, då jag har mer än nog med dem jag har. Men jag är tacksam att jag fick just dessa plantor, annars hade jag nog inte utvecklats såhär mycket.
Sunday 29 May 2011
ADHD eller 7-årstrots för hela slanten hela helgen
Ja, då har man haft en butter, bitter och stridslysten dotter hela helgen. Igår skulle vi vara ute (vilket hon ofta vill), men inte hon. Hon klädde sig i lätta kläder, så vi hade lite meningsutbyte om det, då vi inte vill att hon blir sjuk igen.
Och inget ville hon göra ute, hon bara tyckte det var pest.
Idag skulle vi iväg och äta på restaurang med mina föräldrar. Då ville hon inte klä upp sig. Jag valde denna fråga i korg C, då hon var påklädd. Hon fick då komma som hon var. Men se det gick inte, då hon inte hade kammat håret (annars vill hon ju inte ens kamma håret). Ingen borste hitta hon heller. Då var jag tvungen att ta med henne, då vi inte hade tid för detta. Men sedan var jag tvungen att stanna vid närmaste butik och köpa en borste då jag inte stod ut med oväsendet. Nästa problem blev att hennes batterier till My Life-spelet började ta slut. Men vi klarade oss rätt väl ändå.
I restaurangen hade hon ingen matlust så hon åt inget. Men hon höll sig lugn, vilket hon kan göra med morföräldrarna.
Jag har hittat en bra grej i min mobil, då sonen börjar bli rastlös när han har ätit klart. Man kan koppla upp sig till Youtube och sätta på videoklipp. Idag blev det Musse Pigg och Kalle Anka-klassiker. Då kunde vi även dricka kaffe innan vi åkte hem.
Så "medicinen" hon har fått denna helg har inte hjälpt i alla fall. Hon är lika explosiv som alltid.
Ser fram emot imorgon, då vi börjar doserna för vecka tre.
Och inget ville hon göra ute, hon bara tyckte det var pest.
Idag skulle vi iväg och äta på restaurang med mina föräldrar. Då ville hon inte klä upp sig. Jag valde denna fråga i korg C, då hon var påklädd. Hon fick då komma som hon var. Men se det gick inte, då hon inte hade kammat håret (annars vill hon ju inte ens kamma håret). Ingen borste hitta hon heller. Då var jag tvungen att ta med henne, då vi inte hade tid för detta. Men sedan var jag tvungen att stanna vid närmaste butik och köpa en borste då jag inte stod ut med oväsendet. Nästa problem blev att hennes batterier till My Life-spelet började ta slut. Men vi klarade oss rätt väl ändå.
I restaurangen hade hon ingen matlust så hon åt inget. Men hon höll sig lugn, vilket hon kan göra med morföräldrarna.
Jag har hittat en bra grej i min mobil, då sonen börjar bli rastlös när han har ätit klart. Man kan koppla upp sig till Youtube och sätta på videoklipp. Idag blev det Musse Pigg och Kalle Anka-klassiker. Då kunde vi även dricka kaffe innan vi åkte hem.
Så "medicinen" hon har fått denna helg har inte hjälpt i alla fall. Hon är lika explosiv som alltid.
Ser fram emot imorgon, då vi börjar doserna för vecka tre.
Friday 27 May 2011
Allt börjar vara klart inför hösten
Ibland kan alla pusselbitar falla på plats utan att man behöver slita sitt hår. Eller vad säger ni om detta:
Dottern har fått eftisplats på eftiset som ligger i samband med skolan.
Båda barnen får taxiskjuts, till skolan och förskolan.
Dotterns klass kommer att ha högst 16 elever, lärare och assistent.
Sonens förskoleklass kommer att ha 10 barn, 2 vuxna samt hans personliga assistent (om vi får igenom det, de lovade utreda).
Jag var beredd på motgångar, så det kändes otroligt skönt. Dessutom mår barnen bättre, dottern kunde t.o.m delta i förskoleundervisningen idag.
Vi har nu fått hem dotterns utredning i sin helhet. 8 sidor där de gått igenom det mesta. Allt förstår man inte, då man inte är insatt i alla tester och termer. Men det jag förstod tyckte jag stämde. Om hennes medicinutprovning faller bra ut, kommer läkaren att skriva ut ett C-intyg och då kan vi söka om handikappbidrag även för henne.
Hon har idag fått sina piller igen, men jag tycker hon är skrikig som i allmänhet. Så jag tippar på sockertabletter.
Dottern har fått eftisplats på eftiset som ligger i samband med skolan.
Båda barnen får taxiskjuts, till skolan och förskolan.
Dotterns klass kommer att ha högst 16 elever, lärare och assistent.
Sonens förskoleklass kommer att ha 10 barn, 2 vuxna samt hans personliga assistent (om vi får igenom det, de lovade utreda).
Jag var beredd på motgångar, så det kändes otroligt skönt. Dessutom mår barnen bättre, dottern kunde t.o.m delta i förskoleundervisningen idag.
Vi har nu fått hem dotterns utredning i sin helhet. 8 sidor där de gått igenom det mesta. Allt förstår man inte, då man inte är insatt i alla tester och termer. Men det jag förstod tyckte jag stämde. Om hennes medicinutprovning faller bra ut, kommer läkaren att skriva ut ett C-intyg och då kan vi söka om handikappbidrag även för henne.
Hon har idag fått sina piller igen, men jag tycker hon är skrikig som i allmänhet. Så jag tippar på sockertabletter.
Thursday 26 May 2011
Time Timern är här!
Det gick ju snabbt att få Time Timern. Alla barnen är stormförtjusta i den. De vill alla ha den till att markera tiden för någon aktivitet. I morse hade äldsta dottern den till att försäkra sig om att hon hann äta morgonmål i lugn och ro innan hon for till skolan.
Mer information om den härpå engelska: www.timetimer.com
Sedan skall vi rigga upp penntyngden på en penna för att underlätta för sonen.
Men idag har vi båda yngsta hemma pga sjukdom. Så vi tar det lugnt och hoppas detta snart går över.
Mer information om den härpå engelska: www.timetimer.com
Sedan skall vi rigga upp penntyngden på en penna för att underlätta för sonen.
Men idag har vi båda yngsta hemma pga sjukdom. Så vi tar det lugnt och hoppas detta snart går över.
Wednesday 25 May 2011
Fångad av en blogg! Hjälp!
Kanske någon kan hjälpa mig? Till denna blogg loggade jag alltså in mig med en Google-Account. Sedan slutade Accounten fungera (kan inte logga in mig med den). Jag var konstant inloggad med den, kunde inte heller logga ut.
Då la jag till en tilläggsadress och ny Google-account (tänkte jag skulle byta ut den sedan så att den blir den jag använder).
Igår var jag plötsligt utloggad med den ursprungliga adressen. Jag kan logga in med nya account-adressen, men ser då inte statistik, kommentarer som skall godkännas och kan inte ändra layout.
Så hur byter jag ut e-postadressen till denna blogg (google-accounten jag loggar in med? Vet någon en e-postadress för Blogger dit jag kan skicka min fråga? Jag är desperat! Jag har försökt med att byta lösenord på den ursprungliga adressen många gånger, men det har inte hjälpt. Jag kommer ju inte in och kan läsa de meddelanden jag får där :(
Svaren kan skickas till sparklercruising@gmail.com. Tack på förhand!
Då la jag till en tilläggsadress och ny Google-account (tänkte jag skulle byta ut den sedan så att den blir den jag använder).
Igår var jag plötsligt utloggad med den ursprungliga adressen. Jag kan logga in med nya account-adressen, men ser då inte statistik, kommentarer som skall godkännas och kan inte ändra layout.
Så hur byter jag ut e-postadressen till denna blogg (google-accounten jag loggar in med? Vet någon en e-postadress för Blogger dit jag kan skicka min fråga? Jag är desperat! Jag har försökt med att byta lösenord på den ursprungliga adressen många gånger, men det har inte hjälpt. Jag kommer ju inte in och kan läsa de meddelanden jag får där :(
Svaren kan skickas till sparklercruising@gmail.com. Tack på förhand!
Tuesday 24 May 2011
Jag är så trött på Blogger
Jag är faktiskt rätt trött på allt just nu, men Blogger kan gärna ta min ilska och frustration.
Jag kan inte skriva in mig med den ursprungliga e-postadressen mer. Nu lyckades jag äntligen logga in med tilläggsadressen jag hann sätta in. Men då ser jag inte kommentarer eller statistik.
Usch, inge vidare. Skall snart ta och byta till ett annat bloggformat om detta inte ordnar upp sig.
Dottern är ännu hemma. Huvudvärken kvarstår. Det är inte bra det heller.
Men idag har vi ätit de första jordgubbarna. De var så goda, och de smälte i munnen. Tack, svärmor och svärfar för den välkomna gåvan!
Jag kan inte skriva in mig med den ursprungliga e-postadressen mer. Nu lyckades jag äntligen logga in med tilläggsadressen jag hann sätta in. Men då ser jag inte kommentarer eller statistik.
Usch, inge vidare. Skall snart ta och byta till ett annat bloggformat om detta inte ordnar upp sig.
Dottern är ännu hemma. Huvudvärken kvarstår. Det är inte bra det heller.
Men idag har vi ätit de första jordgubbarna. De var så goda, och de smälte i munnen. Tack, svärmor och svärfar för den välkomna gåvan!
Slits mellan arbete och familjen
Ikväll var vi igen till läkaren med mellandottern. Hon har fortfarande symptom fastän hon äter antibiotika. Doktorn tog inte min oro på allvar, så han kollade inte upp om hon fortfarande har höga värden.
Så nu försöker jag stilla min oro och ändå iaktar jag hennes tillstånd. Springer och lägger min hand på hennes panna samt nacke, och kontrollerar att inte febern stiger igen.
Jag vågar inte låta henne gå till förskolan imorgon. Helst skulle jag vara hemma med henne. Men det är där som det problematiska med mitt arbete blir tydligt. Just imorgon skall jag träffa mina kunder, och ingen annan kan göra det. Så jag måste ta hand om dem, fastän jag vill vara med min dotter.
Men som jag skrev tidigare har jag underbara föräldrar. Min pappa kommer och är med henne under dagen. Blir hon sämre får han ta henne till läkaren och jag möter dem där.
Svärfar sköter om sonens transport till terapin imorgon. Sa jag redan att jag inte skulle klara mig utan mor- och farföräldrarnas hjälp?
Så bara vi klarar imorgon, så sedan kan jag stanna hemma med stumpan igen. Jag är bara orolig över hur hon mår. Hoppas dock att detta går över, och antibiotikan biter.
Men nu skall jag krypa i säng (en sista check på dottern) och sova några timmar.
Så nu försöker jag stilla min oro och ändå iaktar jag hennes tillstånd. Springer och lägger min hand på hennes panna samt nacke, och kontrollerar att inte febern stiger igen.
Jag vågar inte låta henne gå till förskolan imorgon. Helst skulle jag vara hemma med henne. Men det är där som det problematiska med mitt arbete blir tydligt. Just imorgon skall jag träffa mina kunder, och ingen annan kan göra det. Så jag måste ta hand om dem, fastän jag vill vara med min dotter.
Men som jag skrev tidigare har jag underbara föräldrar. Min pappa kommer och är med henne under dagen. Blir hon sämre får han ta henne till läkaren och jag möter dem där.
Svärfar sköter om sonens transport till terapin imorgon. Sa jag redan att jag inte skulle klara mig utan mor- och farföräldrarnas hjälp?
Så bara vi klarar imorgon, så sedan kan jag stanna hemma med stumpan igen. Jag är bara orolig över hur hon mår. Hoppas dock att detta går över, och antibiotikan biter.
Men nu skall jag krypa i säng (en sista check på dottern) och sova några timmar.
Sunday 22 May 2011
Sol och glada barn
Söndagen blev faktiskt väldigt lyckad. Barnen njöt av att vara ute. Jag fick klippt gräsmattan.
Mor och far kom. De blev glada och rörda över sina gåvor. Sedan kalasade vi med en salt paj samt gräddtårta och kaffe i bersån.
När barnen har lagt sig tror jag att jag skall ta ännu en bit av tårtan... *S*
Imorgon fortsätter dotterns medicinutprovning. Vi får väl se hurdan veckan blir. Hon äter samtidigt sin antibiotikakur, jag hoppas detta inte orsakar problem.
Mor och far kom. De blev glada och rörda över sina gåvor. Sedan kalasade vi med en salt paj samt gräddtårta och kaffe i bersån.
När barnen har lagt sig tror jag att jag skall ta ännu en bit av tårtan... *S*
Imorgon fortsätter dotterns medicinutprovning. Vi får väl se hurdan veckan blir. Hon äter samtidigt sin antibiotikakur, jag hoppas detta inte orsakar problem.
Positiv söndag
Halloj!
Har sovit 6,5 timme i natt. Det behövde jag. Så nu kan jag igen se ljus i mörkret. Dagens lista över positiva saker i livet:
Det är vår/sommar. Inga snöhögar så långt ögat kan nå. Barnen kan släppas ut genom dörren utan att klä på dem en massa mer kläder. Solen skiner, de har lovat +20 grader idag.
Dottern mår så bra idag, så vi kan ta en snabbtur via plantskolan idag. Samt köpa lite nya smaker till Sodastream-maskinen.
Jag får träffa mina föräldrar idag. Vi får träffas alltför sällan, fast vi bor i städer nära varann.
Jag är glad över stödet vi har från mor- och farföräldrar. Jag skulle inte klara vardagen utan deras hjälpinsatser nu och då. Speciellt tacksamt är det med farföräldrarna som bor så nära, så de kan hoppa in även korta stunder. Jag försöker klara mig själv, men ibland är det skönt att kunna ta tex. bara ett barn till läkaren.
Jag är glad att vi får handikappbidrag, så vi kan skaffa hjälpmedel åt barnen. Jag skulle köpa dem ändå, men då skulle ju de pengarna tas från annat.
Dottern tog sin medicin utan samma drama som igår kväll. Hon var nog bara trött igår.
Idag kan jag lite ta itu med trädgården innan mina föräldrar kommer. Jag tror att även dottern kan komma ut lite idag. Det borde göra henne glad, just nu är hon som en tiger i en bur.
Vi skall ha en fest för våra vänner (en vuxenfest, bara för vuxna, vilken lyx) om några veckor. Flera har anmält sig, så nu skall vi planera en god meny. Det skall bli så skönt att en hel kväll vara med vänner, tala om allt mellan himmel och jord, äta läckerheter från grillen och kanske senare på kvällen skråla några Abba-låtar med Singstar. Jag ser fram emot det. Mannen och jag får väldigt sällan ledigt från barnen samtidigt. Det är inte så lätt att få barnvakt för alla tre. Oftast delar vi upp dem, så de åker till olika adresser (mor- och farföräldrarna alltså).
Men nu skall jag ta itu med förberedelserna inför besöket på eftermiddagen. Ha en skön söndag ni också. Och glöm inte solskyddskrämen.
Har sovit 6,5 timme i natt. Det behövde jag. Så nu kan jag igen se ljus i mörkret. Dagens lista över positiva saker i livet:
Det är vår/sommar. Inga snöhögar så långt ögat kan nå. Barnen kan släppas ut genom dörren utan att klä på dem en massa mer kläder. Solen skiner, de har lovat +20 grader idag.
Dottern mår så bra idag, så vi kan ta en snabbtur via plantskolan idag. Samt köpa lite nya smaker till Sodastream-maskinen.
Jag får träffa mina föräldrar idag. Vi får träffas alltför sällan, fast vi bor i städer nära varann.
Jag är glad över stödet vi har från mor- och farföräldrar. Jag skulle inte klara vardagen utan deras hjälpinsatser nu och då. Speciellt tacksamt är det med farföräldrarna som bor så nära, så de kan hoppa in även korta stunder. Jag försöker klara mig själv, men ibland är det skönt att kunna ta tex. bara ett barn till läkaren.
Jag är glad att vi får handikappbidrag, så vi kan skaffa hjälpmedel åt barnen. Jag skulle köpa dem ändå, men då skulle ju de pengarna tas från annat.
Dottern tog sin medicin utan samma drama som igår kväll. Hon var nog bara trött igår.
Idag kan jag lite ta itu med trädgården innan mina föräldrar kommer. Jag tror att även dottern kan komma ut lite idag. Det borde göra henne glad, just nu är hon som en tiger i en bur.
Vi skall ha en fest för våra vänner (en vuxenfest, bara för vuxna, vilken lyx) om några veckor. Flera har anmält sig, så nu skall vi planera en god meny. Det skall bli så skönt att en hel kväll vara med vänner, tala om allt mellan himmel och jord, äta läckerheter från grillen och kanske senare på kvällen skråla några Abba-låtar med Singstar. Jag ser fram emot det. Mannen och jag får väldigt sällan ledigt från barnen samtidigt. Det är inte så lätt att få barnvakt för alla tre. Oftast delar vi upp dem, så de åker till olika adresser (mor- och farföräldrarna alltså).
Men nu skall jag ta itu med förberedelserna inför besöket på eftermiddagen. Ha en skön söndag ni också. Och glöm inte solskyddskrämen.
Saturday 21 May 2011
Medicinen smakar pyton
Dottern mår definitivt bättre. För att hon inte skulle vara så frustrerad över att sitta inne en sådan solig och varm dag, så fick jag sällskap åt henne. En av hennes vänner kom hit och lekte i flera timmar.
På kvällen vägrade hon ta sin medicin, för den smakar så illa.. Och det är den hon skall ta 3 gånger/dag i fyra dagar till. Hade en verkligt svettig halvtimme, som jag inte är stolt över. Inga argument hjälpte. Till sist fick jag henne att ta medicinen genom att lova en tur till leksaksbutiken och att hennes pappa skall göra något med henne när han kommer hem. Men det förutsätter att hon tar alla mediciner utan samma krångel.
Jag börjar bli arg på mig själv, för att jag bara klagar på bloggen. Det borde ju vara tvärtom, då vi nu har kommit långt i allt detta och vår vardag är lite mindre problematisk. Ok, sjukdomar och sömnbrist får ju vem som helst grinig, men då borde jag bara låta bli tangentbordet. Jag skulle helst dela detta elände med mannen, men han arbetar just nu pass, där han är svår att få tag på. Antingen arbetar han eller sover. Så det blir sms mest, och då ids man inte klaga så mycket.
Men nu skall jag i alla fall sluta för ikväll. Min ringa önskan är att i natt sover alla som stockar och jag får sova lite längre på morgonen. Snälla, snälla, låt mig sova till klockan åtta. Jag ber.
På kvällen vägrade hon ta sin medicin, för den smakar så illa.. Och det är den hon skall ta 3 gånger/dag i fyra dagar till. Hade en verkligt svettig halvtimme, som jag inte är stolt över. Inga argument hjälpte. Till sist fick jag henne att ta medicinen genom att lova en tur till leksaksbutiken och att hennes pappa skall göra något med henne när han kommer hem. Men det förutsätter att hon tar alla mediciner utan samma krångel.
Jag börjar bli arg på mig själv, för att jag bara klagar på bloggen. Det borde ju vara tvärtom, då vi nu har kommit långt i allt detta och vår vardag är lite mindre problematisk. Ok, sjukdomar och sömnbrist får ju vem som helst grinig, men då borde jag bara låta bli tangentbordet. Jag skulle helst dela detta elände med mannen, men han arbetar just nu pass, där han är svår att få tag på. Antingen arbetar han eller sover. Så det blir sms mest, och då ids man inte klaga så mycket.
Men nu skall jag i alla fall sluta för ikväll. Min ringa önskan är att i natt sover alla som stockar och jag får sova lite längre på morgonen. Snälla, snälla, låt mig sova till klockan åtta. Jag ber.
Friday 20 May 2011
Rosor vill jag ge till..
HAB faktiskt. Ja, vi fick inget på posten idag. Men när jag mailade dem och frågade om dotterns medicinering kan istället fortsätta nästa vecka med denna veckas dos, samt frågade om hjälpmedel, så fick jag två svar på samma dag. De tar så väl hand om oss. Man känner faktiskt att man har stöd av dem.
Så nu har jag beställt Time Timer, penngrepp och penntyngd. Den förstnämnda till båda yngsta och det senare till sonen, som har ännu lite knaggligt med penngreppet.
Nu skall jag på jakt efter bilder till vårt schema.
Och de på HAB sa att vi snart får alla papper därifrån, då det endast fattas ett utlåtande för dotterns del.
Så jag blev faktiskt glad över detta. Annars är jag dödstrött. Sonen såg till att min nattsömn blev minimal. Dottern har inte längre feber, medicinerna hjälper, men istället är hon energisk som få. Jag är som en urvriden trasa.
Jag har lovat dem bad i karet ikväll, så jag hoppas att det tröttar ut dem att de somnar sött om ett par timmar. Sedan kan jag vara en amöba resten av kvällen.
Ha en bra helg!
Så nu har jag beställt Time Timer, penngrepp och penntyngd. Den förstnämnda till båda yngsta och det senare till sonen, som har ännu lite knaggligt med penngreppet.
Nu skall jag på jakt efter bilder till vårt schema.
Och de på HAB sa att vi snart får alla papper därifrån, då det endast fattas ett utlåtande för dotterns del.
Så jag blev faktiskt glad över detta. Annars är jag dödstrött. Sonen såg till att min nattsömn blev minimal. Dottern har inte längre feber, medicinerna hjälper, men istället är hon energisk som få. Jag är som en urvriden trasa.
Jag har lovat dem bad i karet ikväll, så jag hoppas att det tröttar ut dem att de somnar sött om ett par timmar. Sedan kan jag vara en amöba resten av kvällen.
Ha en bra helg!
Thursday 19 May 2011
Väntar på brev från HABBEN
Jag är lite otålig, för barnens diagnoser och epikriser har inte ännu kommit från HAB. Jag behöver dem för att kunna skicka dem som bilaga till skolskjutsansökningen. Samt ta kontakt med skolan för att se till att assistenterna blir anställda. Samt fundera om det är dags att tala med barnen om diagnoserna. Samt få mer information för att föra äldsta dotterns utredning vidare på ett vettigt sätt.
Men på samma gång så är det ju inte den typs läsning som man vill ha i sina händer. Jag har blivit varnad om vilken inverkan det kan ha att läsa de pappren. Jag har en aning, jag har ju läst flera utredningar om barnen vid dethär laget. Den som neurologen skrev i höstas rörde nog upp många känslor.
Och jag vet ju i stort sätt vad det står i pappren. Men vi får väl se om minnet sviker mig, och jag får läsa något nytt. När de nu kommer...
Men på samma gång så är det ju inte den typs läsning som man vill ha i sina händer. Jag har blivit varnad om vilken inverkan det kan ha att läsa de pappren. Jag har en aning, jag har ju läst flera utredningar om barnen vid dethär laget. Den som neurologen skrev i höstas rörde nog upp många känslor.
Och jag vet ju i stort sätt vad det står i pappren. Men vi får väl se om minnet sviker mig, och jag får läsa något nytt. När de nu kommer...
Utmattad mamma
Dottern är väldigt sjuk, men jag sköter henne hemma och försöker undvika sjukhusvistelse.
Men hon gör det inte lätt. Trots mediciner (två olika antibiotika) och värkmediciner är hon väldigt lättretlig. Hela morgonen har hon skrikit om hur tråkigt hon har. Ja, lilla vän, JAG HAR FÖRSTÅTT DET. Försöker göra hennes mående bättre, men vet snart inte vad jag skall hitta på. Nu tänker jag överlåta datorn till henne. Hoppas www.spela.se får henne på bättre humör. Samt den goda maten jag har i ugnen, som snart är klar.
Kram till alla som är hemma med sjuka barn, ni har mina sympatier.
Men hon gör det inte lätt. Trots mediciner (två olika antibiotika) och värkmediciner är hon väldigt lättretlig. Hela morgonen har hon skrikit om hur tråkigt hon har. Ja, lilla vän, JAG HAR FÖRSTÅTT DET. Försöker göra hennes mående bättre, men vet snart inte vad jag skall hitta på. Nu tänker jag överlåta datorn till henne. Hoppas www.spela.se får henne på bättre humör. Samt den goda maten jag har i ugnen, som snart är klar.
Kram till alla som är hemma med sjuka barn, ni har mina sympatier.
Tuesday 17 May 2011
Man är bara mänsklig
Skrev igår om vad vi gör för att barnen skall må bättre. Men det jag inte skrev om, är vad vi ibland tyvärr gör som är mindre bra.
Det är inte alltid man orkar vara lugn, pedagogisk, förklara och stödja. Ibland är man av olika orsaker trött eller annars har bristande ork. Då skriker och snäser jag. Orkar inte alltid vara konsekvent, utan tar till dåliga uppfostringsmetoder som inte fungerar ens på barn utan NPF. Än mindre på dessa sötnosar. Bilresorna brukar vara mindre muntra, då det där är svårt att motivera dem att bara åka bil.
Många mammor säger att de på kvällarna ibland har otroligt dåligt samvete hurdana mammor de har varit under dagen. Jag har varit tvungen att släppa det, annars hade jag inte orkat med skuldkänslorna. Visst, jag erkänner om någon dag har varit urusel, och tycker också att jag inte får godkänt den dagen, men sedan tänker jag att det är en ny dag imorgon.
Som NPF-förälder är man tvungen att medge för sig själv, att vissa dagar blir katastrofala trots alla försök eller pga att man inte själv haft en toppendag. Om man då börjar piska sig själv har man snart hela ryggen blodig.
Så jag är en högst vanlig mamma, med sina fel och brister. Men jag vill genuint det bästa för mina barn. Och jag försöker göra mitt bästa. Och det får lov att räcka.
Just nu är jag hemma med mellanbarnet. Hon fick hög feber igår. Natten var faktiskt läskig, då hon började hallusinera. Hon skrattade ett skratt som taget ur en skräckfilm, och hon skrämde skiten ur mig i alla fall. Talade osammanhängande om sjöar och allt möjligt. Klockan fem tyckte hon att vi skulle stiga upp :( Nu mår hon bättre, men ligger och ser på film.
Denna veckas medicinförsök är alltså inte godkänd, då hon var sjuk redan i förskolan och idag har hon inte fått medicin alls. Jag håller tummarna att hon denna vecka fick sockertabletter, så gör det inte så mycket.
Det är inte alltid man orkar vara lugn, pedagogisk, förklara och stödja. Ibland är man av olika orsaker trött eller annars har bristande ork. Då skriker och snäser jag. Orkar inte alltid vara konsekvent, utan tar till dåliga uppfostringsmetoder som inte fungerar ens på barn utan NPF. Än mindre på dessa sötnosar. Bilresorna brukar vara mindre muntra, då det där är svårt att motivera dem att bara åka bil.
Många mammor säger att de på kvällarna ibland har otroligt dåligt samvete hurdana mammor de har varit under dagen. Jag har varit tvungen att släppa det, annars hade jag inte orkat med skuldkänslorna. Visst, jag erkänner om någon dag har varit urusel, och tycker också att jag inte får godkänt den dagen, men sedan tänker jag att det är en ny dag imorgon.
Som NPF-förälder är man tvungen att medge för sig själv, att vissa dagar blir katastrofala trots alla försök eller pga att man inte själv haft en toppendag. Om man då börjar piska sig själv har man snart hela ryggen blodig.
Så jag är en högst vanlig mamma, med sina fel och brister. Men jag vill genuint det bästa för mina barn. Och jag försöker göra mitt bästa. Och det får lov att räcka.
Just nu är jag hemma med mellanbarnet. Hon fick hög feber igår. Natten var faktiskt läskig, då hon började hallusinera. Hon skrattade ett skratt som taget ur en skräckfilm, och hon skrämde skiten ur mig i alla fall. Talade osammanhängande om sjöar och allt möjligt. Klockan fem tyckte hon att vi skulle stiga upp :( Nu mår hon bättre, men ligger och ser på film.
Denna veckas medicinförsök är alltså inte godkänd, då hon var sjuk redan i förskolan och idag har hon inte fått medicin alls. Jag håller tummarna att hon denna vecka fick sockertabletter, så gör det inte så mycket.
Monday 16 May 2011
Anpassning för barn med NPF
Eftersom det har blivit rätt mycket snack om medicinerna här på sista tiden, vill jag gärna lyfta fram vad vi konkret gjort för att få våra liv att löpa bättre. Jag kanske inte kommer på allt på en gång, men då fyller jag på i efterskott. Väldigt mycket är ju bekant för dem med NPF-barn. Har man läst många böcker i ämnet, är det ju dessa punkter de ofta tar upp. Men vi har gjort det till vårt sätt att fungera hemma, och kanske någon annan kan tipsa om fler sätt. Eller få idéer av det jag tar upp.
Välja striderna
Enligt Ross Greene ”Explosiva barn” skall man välja sina strider och besluta vilka saker som är värda att genomlida strider för. Det är ju såklart sådana saker som säkerhet (bilbälten, inte slå andra osv). För oss har det inneburit, att sonen får äta små mellanmål mellan målen. Han behöver så otroligt mycket energi för sin verksamhet. Han har blivit smal som en sticka när han hela tiden växer så otroligt mycket. Han hatar hårtvätt, och då hans hår inte blir fett, så tvättar vi det så sällan det går.
För dotterns del har det inneburit att vi är nöjda så länge hon får kläder på sig. Hur de ser ut har mindre betydelse (fast hennes färgkombinationer är ofta minst sagt intressanta). Det underlättar att vi på vintern plockar bort för somriga kläder och vise versa. På detta sätt kan hon inte välja alltför opassligt klädsel för årstiden. Samma för sonen. Han tycker långkalsonger är betydligt bättre än kortkalsonger, men nu har jag plockat bort dem. Finns de inte, kan man inte välja dem.
Visuellt stöd
I daghemmet kör de med bildstöd, och vi här hemma hänger på trenden. Vi har inte bilderna klara riktigt, men jag har ritat schema för oss om det är viktigt att få fram dagens programm. Det underlättar när de vet vad som skall hända.
Rensa i kalenderns händelser (även i sista minuten)
Många gånger fylls kalendern med både det ena och det andra. Man vill träffa vänner, daghemmet ordnar program, det är kultur- och idrottsevenemang, föräldramöten, läkarbesök osv. Ibland är det bra att stanna upp och fundera, är detta nödvändigt att delta i? Och fråga om man kan skippa årskontrollen av tänder t.ex., då det kan vara obehagligt för barnet? Vi har haft tur med tänderna annars, våra barn kommer nog undan med så lite tandborstning, men inga hål någon av dem. Och de får alltid beröm hon tandläkaren. De skulle bara veta, att vi får tacka tandsorten, inte god tandvård.
När jag tittar på kalendern, försöker jag se till att den innehåller någorlunda jämnt händelser, som barnen uppskattar. Dvs. att barnet har något i sin kalender som den ser fram emot.
Sedan innehåller kalendern ibland göromål, som jag plockar bort om barnen har en sämre dag. Eller plockar in, om de har en bättre. Dessa talas inte om så mycket i förväg, så att det inte blir besvikelser.
Tänja på barnens uthållighet
Trots ovanstående, så är det även viktigt att fortsätta med sitt vanliga liv. Man skall inte isolera sig, inte vara rädd att ta ut barnen bland folk. Låt dem glo, eller fundera. Våra barn behöver träna på det dagliga livet, för det blir de utsatta för ändå senare i livet. Vi gör dem en björntjänst, om de inte får gå på konsert, bio, matbutiken osv. De behöver ju inte komma med och handla varje gång ;) Men man kan vara förberedd på att gå tidigare, om barnen inte orkar stanna hela konserten t.ex. Då är det viktigt att vara lugn, och inte visa att man är besviken. Man skall glädjas över tiden barnet orkade stanna och att den tiden gick bra. Det är ju barnets sätt att sköta det på ett snyggt sätt, att vilja åka hem istället för att få härdsmälta på ort och ställe.
Kildynan
Den hjälper barnen att sitta mer stilla vid bordet när de skall måla eller äta.
Fasta rutiner
Våra barn är väldigt känsliga för blodsockrets svängningar. Jag är övertygad om att detta bidrar, så mattider är viktiga. Vi håller på tiderna, men inte alltid enligt klockan. Utan mer så, att när man stiger upp äter man morgonmål. 3-4 timmar senare lunch. Sedan 2-3 timmar senare mellanmål. Och ett par timmar senare middag, och 2 timmar till innan kvällsmål. För sonens del betyder det även små mål mellan dessa måltider. Det kan vara tomat, morot, en liten smörgås, banan eller dylikt.
Fasta rutiner har vi även med sömnen. Våra barn har slutat sova dagssömn vid väldigt tidig ålder. Så vi lägger dem vid halv åtta-åttatiden varje kväll. Sedan sover de till sju, utom vardagar, då de gärna sover till åtta.
Även helger och stora högtider har vi märkt att de mår bäst av att lägga sig vid samma tid. Så oberoende om det är nyår, tisdag eller midsommar, så håller vi oss till rutiner.
Ibland extra belöningar, baserar sig på belöningssystem
När någon punkt på dagsschemat orsakar konflikter här hemma och har tendensen att skapa friktioner, så tar jag i bruk kryss-systemet. Jag berättar att ifall ni sitter vid matbordet hela måltiden utan att stiga ur emellan, så får ni kryss på lappen. Jag sitter inte och påminner om detta. Inte heller tjatar jag ”om ni inte sitter vackert får ni inget kryss”. När måltiden är över tittar jag på barnet och säger bara lugnt ”du satt fint, det blir kryss på lappen”. När de har t.ex. 10 kryss får de ett nytt Nintendo-spel eller liknande.
Detta system brukar medföra att när de uppnått sitt mål, så har även deras sätt att fungera ändrat till det önskade. Då tar vi paus i belöningssystemet.
Hålla sina egna löften, noga med vad man säger
Jag har en ovana att prata mycket med barnen. Då kan jag i misstag säga något jag inte sedan kan hålla. T.ex. skulle jag plantera örter i krukor. Jag sa till barnen att de får vara med. Sedan av en eller annan orsak kunde vi inte göra det då. Följande dag planterade jag dem själv. Barnen blev ju besvikna, och det blev nästan utbrott.
Så jag vaktar min tunga så bra jag kan. Lovar inte sådant jag inte kan hålla. Börjar inte tala onödigt om saker, som kan få dem att bli ängsliga.
Läsa av barnens humör, hålla deras negativa humör nere om möjligt
Då vi har tre barn med dålig impulskontroll, motorisk orolighet samt koncentrationssvårigheter (i olika intensitet), är det en utmaning att göra hemmet till en lugn plats. Jag känner mig som Musse Pigg i det elektroniska spel jag hade när jag var liten. Det gäller att fånga upp äggen som hönorna värper innan de krossas mot marken.
Så det känns nog som jag spelar ett dataspel. Allas humör skall hållas på godtaglig nivå. Dessutom om jag berömmer en, så kan detta försämra humöret på den andra. En evig balansgång. Men jag har blivit rätt bra på att snappa upp detta (till och med när jag är i ett annat rum), så jag kan gå emellan och medla. Jag försöker laga mat innan de blir griniga av hunger. Jag tvättar kläder när de sover, så jag finns till deras förfogande under dagen och kvällen och kan hjälpa dem.
Varje dag möjlighet för barnen att återhämta sig
Jag har levat efter devisen, att barnen skall göra läxorna direkt när de kommer från skolan. Nu har jag insett att det inte är en bra princip i vår familj. När våra barn kommer hem behöver de varva ner en stund först, innan de kan ta itu med läxor eller lek. Det kan betyda mellanmål, sitta nära mamma i soffan och glo på tv. Deras vardag kräver ju så otroligt mycket av deras energi och skärpa. När de tankat av lugnet en stund klarar de av att fortsätta sin dag, med betydligt bättre resultat.
Så jag bryr mig inte om olyckskorparna som tycker att barn inte skall se på tv. Våra barn lugnar sig av tv-tittande. Vi har prövat ha tv-fritt under en period. De fungerade också, men var svårare att få barnen att hitta på sätt att varva ner. Så Disney Channel får vara på här också. Men inte dagarna i ända.
Hålla sitt eget lugn
Detta är ingen lätt punkt, för även jag har ett temperament som heter duga. Men barnen har nog uppfostrat mig bra. Jag klarar av att vara lugn och pedagogisk betydligt oftare nuförtiden. I och med att jag har läst mycket om ADHD och NPF har jag förstått att barnen inte kan rå för sina reaktioner. Jag skall med mitt lugn lära dem att så småningom fungera bättre. Jag är inte arg på dem, jag fokuserar och försöker se det fina de gör. Vilket för vidare till nästa punkt.
Tanka med positiva känslor
Alla har vi en behållare för våra fina minnen, positiva tankegångar och allt bra som händer. Men den måste fyllas på, annars tar de dåliga tankespiralerna över. Jag nästan hjärntvättar mig ibland. ”Varför gör de alltid sähär?”, ”Kan de inte någon gång..?” ”Nu blir jag så trött på dethär..” är tankar jag försöker eliminera helt. Det hjälper inte alls, det bara stjälper.
Jag försöker varje dag stanna upp, titta på barnet, tänka vad fint det är och krama&samt berömma utan orsak. Bara säga hur fint det är just sådant som det är och hur mycket jag gillar den personen. Lite likadant som man tittade på barnet innan man skulle amma det. De tankarna fick mjölken att flöda, dessa tankar får kärleken och omsorgen att flöda. Man vill inte att något illa skall hända barnet och beskyddar det så gott man kan.
Sedan försöker jag ibland stanna upp, hejda mig och glädjas över något litet och fint. Beundra en vacker soluppgång, en fin teckning barnen har gjort, en bra låt i radion. Det låter banalt, men det hjälper mig att orka med vardagen.
Minimera barnens tunga vardag
Jag arbetar heltid, och då märkte vi att barnen inte orkade vara i vård en heldag. Så vi pusslade om i schemat och ordnade de så att de har betydligt kortare dagar. De orkar ännu leka när de kommer hem, tidigare stupade de på soffan som små zombier och lät som ett gäng kråkor när de kraxade ut sin trötthet.
Nästa steg för mig är att jag har ansökt om att arbeta 80% till hösten. Det gör att även jag orkar bättre, då jag har mer ”fritid”. Jag väntar just nu på resultatet och beslutet från mina chefer. Håll tummarna att det går vägen.
Tack för att du orkade läsa ända hit. Ha en skön måndag, var du än är.
Välja striderna
Enligt Ross Greene ”Explosiva barn” skall man välja sina strider och besluta vilka saker som är värda att genomlida strider för. Det är ju såklart sådana saker som säkerhet (bilbälten, inte slå andra osv). För oss har det inneburit, att sonen får äta små mellanmål mellan målen. Han behöver så otroligt mycket energi för sin verksamhet. Han har blivit smal som en sticka när han hela tiden växer så otroligt mycket. Han hatar hårtvätt, och då hans hår inte blir fett, så tvättar vi det så sällan det går.
För dotterns del har det inneburit att vi är nöjda så länge hon får kläder på sig. Hur de ser ut har mindre betydelse (fast hennes färgkombinationer är ofta minst sagt intressanta). Det underlättar att vi på vintern plockar bort för somriga kläder och vise versa. På detta sätt kan hon inte välja alltför opassligt klädsel för årstiden. Samma för sonen. Han tycker långkalsonger är betydligt bättre än kortkalsonger, men nu har jag plockat bort dem. Finns de inte, kan man inte välja dem.
Visuellt stöd
I daghemmet kör de med bildstöd, och vi här hemma hänger på trenden. Vi har inte bilderna klara riktigt, men jag har ritat schema för oss om det är viktigt att få fram dagens programm. Det underlättar när de vet vad som skall hända.
Rensa i kalenderns händelser (även i sista minuten)
Många gånger fylls kalendern med både det ena och det andra. Man vill träffa vänner, daghemmet ordnar program, det är kultur- och idrottsevenemang, föräldramöten, läkarbesök osv. Ibland är det bra att stanna upp och fundera, är detta nödvändigt att delta i? Och fråga om man kan skippa årskontrollen av tänder t.ex., då det kan vara obehagligt för barnet? Vi har haft tur med tänderna annars, våra barn kommer nog undan med så lite tandborstning, men inga hål någon av dem. Och de får alltid beröm hon tandläkaren. De skulle bara veta, att vi får tacka tandsorten, inte god tandvård.
När jag tittar på kalendern, försöker jag se till att den innehåller någorlunda jämnt händelser, som barnen uppskattar. Dvs. att barnet har något i sin kalender som den ser fram emot.
Sedan innehåller kalendern ibland göromål, som jag plockar bort om barnen har en sämre dag. Eller plockar in, om de har en bättre. Dessa talas inte om så mycket i förväg, så att det inte blir besvikelser.
Tänja på barnens uthållighet
Trots ovanstående, så är det även viktigt att fortsätta med sitt vanliga liv. Man skall inte isolera sig, inte vara rädd att ta ut barnen bland folk. Låt dem glo, eller fundera. Våra barn behöver träna på det dagliga livet, för det blir de utsatta för ändå senare i livet. Vi gör dem en björntjänst, om de inte får gå på konsert, bio, matbutiken osv. De behöver ju inte komma med och handla varje gång ;) Men man kan vara förberedd på att gå tidigare, om barnen inte orkar stanna hela konserten t.ex. Då är det viktigt att vara lugn, och inte visa att man är besviken. Man skall glädjas över tiden barnet orkade stanna och att den tiden gick bra. Det är ju barnets sätt att sköta det på ett snyggt sätt, att vilja åka hem istället för att få härdsmälta på ort och ställe.
Kildynan
Den hjälper barnen att sitta mer stilla vid bordet när de skall måla eller äta.
Fasta rutiner
Våra barn är väldigt känsliga för blodsockrets svängningar. Jag är övertygad om att detta bidrar, så mattider är viktiga. Vi håller på tiderna, men inte alltid enligt klockan. Utan mer så, att när man stiger upp äter man morgonmål. 3-4 timmar senare lunch. Sedan 2-3 timmar senare mellanmål. Och ett par timmar senare middag, och 2 timmar till innan kvällsmål. För sonens del betyder det även små mål mellan dessa måltider. Det kan vara tomat, morot, en liten smörgås, banan eller dylikt.
Fasta rutiner har vi även med sömnen. Våra barn har slutat sova dagssömn vid väldigt tidig ålder. Så vi lägger dem vid halv åtta-åttatiden varje kväll. Sedan sover de till sju, utom vardagar, då de gärna sover till åtta.
Även helger och stora högtider har vi märkt att de mår bäst av att lägga sig vid samma tid. Så oberoende om det är nyår, tisdag eller midsommar, så håller vi oss till rutiner.
Ibland extra belöningar, baserar sig på belöningssystem
När någon punkt på dagsschemat orsakar konflikter här hemma och har tendensen att skapa friktioner, så tar jag i bruk kryss-systemet. Jag berättar att ifall ni sitter vid matbordet hela måltiden utan att stiga ur emellan, så får ni kryss på lappen. Jag sitter inte och påminner om detta. Inte heller tjatar jag ”om ni inte sitter vackert får ni inget kryss”. När måltiden är över tittar jag på barnet och säger bara lugnt ”du satt fint, det blir kryss på lappen”. När de har t.ex. 10 kryss får de ett nytt Nintendo-spel eller liknande.
Detta system brukar medföra att när de uppnått sitt mål, så har även deras sätt att fungera ändrat till det önskade. Då tar vi paus i belöningssystemet.
Hålla sina egna löften, noga med vad man säger
Jag har en ovana att prata mycket med barnen. Då kan jag i misstag säga något jag inte sedan kan hålla. T.ex. skulle jag plantera örter i krukor. Jag sa till barnen att de får vara med. Sedan av en eller annan orsak kunde vi inte göra det då. Följande dag planterade jag dem själv. Barnen blev ju besvikna, och det blev nästan utbrott.
Så jag vaktar min tunga så bra jag kan. Lovar inte sådant jag inte kan hålla. Börjar inte tala onödigt om saker, som kan få dem att bli ängsliga.
Läsa av barnens humör, hålla deras negativa humör nere om möjligt
Då vi har tre barn med dålig impulskontroll, motorisk orolighet samt koncentrationssvårigheter (i olika intensitet), är det en utmaning att göra hemmet till en lugn plats. Jag känner mig som Musse Pigg i det elektroniska spel jag hade när jag var liten. Det gäller att fånga upp äggen som hönorna värper innan de krossas mot marken.
Så det känns nog som jag spelar ett dataspel. Allas humör skall hållas på godtaglig nivå. Dessutom om jag berömmer en, så kan detta försämra humöret på den andra. En evig balansgång. Men jag har blivit rätt bra på att snappa upp detta (till och med när jag är i ett annat rum), så jag kan gå emellan och medla. Jag försöker laga mat innan de blir griniga av hunger. Jag tvättar kläder när de sover, så jag finns till deras förfogande under dagen och kvällen och kan hjälpa dem.
Varje dag möjlighet för barnen att återhämta sig
Jag har levat efter devisen, att barnen skall göra läxorna direkt när de kommer från skolan. Nu har jag insett att det inte är en bra princip i vår familj. När våra barn kommer hem behöver de varva ner en stund först, innan de kan ta itu med läxor eller lek. Det kan betyda mellanmål, sitta nära mamma i soffan och glo på tv. Deras vardag kräver ju så otroligt mycket av deras energi och skärpa. När de tankat av lugnet en stund klarar de av att fortsätta sin dag, med betydligt bättre resultat.
Så jag bryr mig inte om olyckskorparna som tycker att barn inte skall se på tv. Våra barn lugnar sig av tv-tittande. Vi har prövat ha tv-fritt under en period. De fungerade också, men var svårare att få barnen att hitta på sätt att varva ner. Så Disney Channel får vara på här också. Men inte dagarna i ända.
Hålla sitt eget lugn
Detta är ingen lätt punkt, för även jag har ett temperament som heter duga. Men barnen har nog uppfostrat mig bra. Jag klarar av att vara lugn och pedagogisk betydligt oftare nuförtiden. I och med att jag har läst mycket om ADHD och NPF har jag förstått att barnen inte kan rå för sina reaktioner. Jag skall med mitt lugn lära dem att så småningom fungera bättre. Jag är inte arg på dem, jag fokuserar och försöker se det fina de gör. Vilket för vidare till nästa punkt.
Tanka med positiva känslor
Alla har vi en behållare för våra fina minnen, positiva tankegångar och allt bra som händer. Men den måste fyllas på, annars tar de dåliga tankespiralerna över. Jag nästan hjärntvättar mig ibland. ”Varför gör de alltid sähär?”, ”Kan de inte någon gång..?” ”Nu blir jag så trött på dethär..” är tankar jag försöker eliminera helt. Det hjälper inte alls, det bara stjälper.
Jag försöker varje dag stanna upp, titta på barnet, tänka vad fint det är och krama&samt berömma utan orsak. Bara säga hur fint det är just sådant som det är och hur mycket jag gillar den personen. Lite likadant som man tittade på barnet innan man skulle amma det. De tankarna fick mjölken att flöda, dessa tankar får kärleken och omsorgen att flöda. Man vill inte att något illa skall hända barnet och beskyddar det så gott man kan.
Sedan försöker jag ibland stanna upp, hejda mig och glädjas över något litet och fint. Beundra en vacker soluppgång, en fin teckning barnen har gjort, en bra låt i radion. Det låter banalt, men det hjälper mig att orka med vardagen.
Minimera barnens tunga vardag
Jag arbetar heltid, och då märkte vi att barnen inte orkade vara i vård en heldag. Så vi pusslade om i schemat och ordnade de så att de har betydligt kortare dagar. De orkar ännu leka när de kommer hem, tidigare stupade de på soffan som små zombier och lät som ett gäng kråkor när de kraxade ut sin trötthet.
Nästa steg för mig är att jag har ansökt om att arbeta 80% till hösten. Det gör att även jag orkar bättre, då jag har mer ”fritid”. Jag väntar just nu på resultatet och beslutet från mina chefer. Håll tummarna att det går vägen.
Tack för att du orkade läsa ända hit. Ha en skön måndag, var du än är.
Saturday 14 May 2011
Älskade unge
Jag älskar min mellandotter så mycket, men rent ut sagt gör hon det inte lätt för mig. Redan gångna vecka visade hurdan dottern egentligen är, när hon inte leds av sin usla impulskontroll. Och man vänjer sig vid det goda så fort. Tyckte redan att det är såhär det skall vara.
Desto svårare har det varit att se hennes usla humör idag. Skrik och gap direkt på morgonen. På gymet (tänkte jag skulle testa hur det skulle gå där) klarade hon en halv timme innan hon blev svart i ögonen och hotade att döda sin storasyster, samt försökte flyga på henne.
Vi åkte hem direkt. Tog det lugnt hemma och förberedde båda barnen med bilder på dagens program. Först lunch, sedan kalas.
I bilen fick dottern utbrott igen. Hon skrek att hon inget har att göra, oavbrutet. Det tog så ont i mitt hjärta. Till sist frågade jag om hon har det svårt och hon nickade. Hennes plågade ögon i backspegeln brände som glödande järn märken i mitt hjärta. Jag kom på att hon kunde titta på bilder jag har tagit med min mobil. Jag har över 300 stycken som hon kunde titta som slideshow. Då lugnade hon sig.
Kalaset gick bra, där ville hon tidvis sitta i min famn, tidvis var hon med de andra barnen. Jag försedde mig på de underbara läckerheterna och njöt av diskussionerna med de andra vuxna. Man är ju lite isolerad, när jag är ensam med barnen.
Hemvägen gick bättre. När vi kommit halvvägs började hon klaga igen på det att hon inget har att göra. Då hittade jag på att hon kan räkna röda bilar vi möter. Det sysselsatte henne ända hem.
Nu ligger de i sina sängar och sover snart (eller det är vad jag hoppas, har varit lite livat pga allt socker de fick i sig på kalaset). Jag kan bara konstatera att ett av de bästa hjälpmedlen för lillebror är nog att systern får hjälp med sitt humör. För när hon inte exploderar, så triggar hon inte igång honom heller. Lugnare miljö för honom - > mer chans för honom att utvecklas.
Och hon märker ju själv skillnaden. Mår så dåligt när hon inte kan hejda sig. Hon vet att det är fel att slå, skrika och härja, men när hon blir sådär arg så blir det bara fel.
Så jag har nästan lust att ringa neurologen och böna och be att vi får börja medicinera hela tiden, direkt nu. För vår allas skull.
Desto svårare har det varit att se hennes usla humör idag. Skrik och gap direkt på morgonen. På gymet (tänkte jag skulle testa hur det skulle gå där) klarade hon en halv timme innan hon blev svart i ögonen och hotade att döda sin storasyster, samt försökte flyga på henne.
Vi åkte hem direkt. Tog det lugnt hemma och förberedde båda barnen med bilder på dagens program. Först lunch, sedan kalas.
I bilen fick dottern utbrott igen. Hon skrek att hon inget har att göra, oavbrutet. Det tog så ont i mitt hjärta. Till sist frågade jag om hon har det svårt och hon nickade. Hennes plågade ögon i backspegeln brände som glödande järn märken i mitt hjärta. Jag kom på att hon kunde titta på bilder jag har tagit med min mobil. Jag har över 300 stycken som hon kunde titta som slideshow. Då lugnade hon sig.
Kalaset gick bra, där ville hon tidvis sitta i min famn, tidvis var hon med de andra barnen. Jag försedde mig på de underbara läckerheterna och njöt av diskussionerna med de andra vuxna. Man är ju lite isolerad, när jag är ensam med barnen.
Hemvägen gick bättre. När vi kommit halvvägs började hon klaga igen på det att hon inget har att göra. Då hittade jag på att hon kan räkna röda bilar vi möter. Det sysselsatte henne ända hem.
Nu ligger de i sina sängar och sover snart (eller det är vad jag hoppas, har varit lite livat pga allt socker de fick i sig på kalaset). Jag kan bara konstatera att ett av de bästa hjälpmedlen för lillebror är nog att systern får hjälp med sitt humör. För när hon inte exploderar, så triggar hon inte igång honom heller. Lugnare miljö för honom - > mer chans för honom att utvecklas.
Och hon märker ju själv skillnaden. Mår så dåligt när hon inte kan hejda sig. Hon vet att det är fel att slå, skrika och härja, men när hon blir sådär arg så blir det bara fel.
Så jag har nästan lust att ringa neurologen och böna och be att vi får börja medicinera hela tiden, direkt nu. För vår allas skull.
Friday 13 May 2011
Blogger har problem
Har inte kunnat logga in sedan igår, och blogger har raderat mitt senaste inlägg. Vad händer? Jag tycker fortfarande inte att den fungerar som den ska. :/ Trist.
Dotterns första medicinprovningsvecka är slut, då veckosluten är medicinfria. Blir intressant att se hurdana dagar det blir. Ja, och nästa vecka kan ju också bli arbetsam, om hon får sockertabletter. Men den dagen den sorgen. Nu soffhörnet en stund till... Mammas egna kvalitetstid. :)
Dotterns första medicinprovningsvecka är slut, då veckosluten är medicinfria. Blir intressant att se hurdana dagar det blir. Ja, och nästa vecka kan ju också bli arbetsam, om hon får sockertabletter. Men den dagen den sorgen. Nu soffhörnet en stund till... Mammas egna kvalitetstid. :)
Thursday 12 May 2011
Någon har tagit över mitt hotmail-konto
Detta betyder att jag hade otroliga svårigheter att komma in i denna blogg. Trodde redan att loppet var kört. Nu har jag lagt till en ny e-postadress, bara så att detta inte händer igen.
Men jag blev nog så frustrerad. Hur svårt har de gjort för hederliga människor att byta ut en e-postadress till en blogg??
Och nu när jag kollade så kan jag inte logga ut alls. Detta blir bara konstigare och konstigare. Vad har hänt med bloggen, eposten och internet?
Hoppas att allt är normalt imorgon igen...
Men jag blev nog så frustrerad. Hur svårt har de gjort för hederliga människor att byta ut en e-postadress till en blogg??
Och nu när jag kollade så kan jag inte logga ut alls. Detta blir bara konstigare och konstigare. Vad har hänt med bloggen, eposten och internet?
Hoppas att allt är normalt imorgon igen...
Wednesday 11 May 2011
Kompisar, bad och sol
När jag var liten tyckte jag att jag alltför sällan fick ta hem vänner och leka. Det var inte säkert så, men det är alla "Nej" jag minns. Dessutom tycker jag att det är viktigt för våra barn att få bra vänner och relationer, och utveckla dem bl.a. i hemmets trygga vrå.
Idag är en strålande dag med över 20 grader i skuggan. Dottern kom hem extra tidigt idag, och ringde och frågade om hon fick ta hem en skolkompis. Vilket hon såklart fick. Efter att de kom, så räckte det inte länge innan vi hade två killkompisar bakom dörren. De hade kanske inte räknat med att morsan skulle vara hemma också, ha ha.
Tjejerna åt mellis och sedan drog de alla iväg till stranden för att fiska och simma. Det gör mig så glad att dottern har vänner, och får njuta av försommaren tillsammans med dem.
Själv sitter jag inne och arbetar, så man hade nog kanske nästan varit 11 år igen en dag som denna :) Fast jag är nog en sådan badkruka, så simma skulle jag nog inte göra. Kanske jag kan ta en fika ute i solskenet istället, har inte ätit lunch än. Dags för paus, so long!
Idag är en strålande dag med över 20 grader i skuggan. Dottern kom hem extra tidigt idag, och ringde och frågade om hon fick ta hem en skolkompis. Vilket hon såklart fick. Efter att de kom, så räckte det inte länge innan vi hade två killkompisar bakom dörren. De hade kanske inte räknat med att morsan skulle vara hemma också, ha ha.
Tjejerna åt mellis och sedan drog de alla iväg till stranden för att fiska och simma. Det gör mig så glad att dottern har vänner, och får njuta av försommaren tillsammans med dem.
Själv sitter jag inne och arbetar, så man hade nog kanske nästan varit 11 år igen en dag som denna :) Fast jag är nog en sådan badkruka, så simma skulle jag nog inte göra. Kanske jag kan ta en fika ute i solskenet istället, har inte ätit lunch än. Dags för paus, so long!
Monday 9 May 2011
Upprymd och hoppfull
Om det är placebo som dottern får denna vecka, så är det en otroligt bra placebo. Hon klarade av att öva dikten till vårfesten. Det var innan middag, när hon var trött och hungrig. Visst skrek hon lite senare hur hungrig hon var, men hon missade aldrig sitt tålamod helt.
Hon hade tidigare råkat skuffa sin bror på gården, men hade bett om förlåtelse direkt.
Och god matlust hade hon också. Åt massor av den goda grillmaten som pappa trollade fram.
Kommentar: Det är bra med matlust, då en biverkning kan vara aptitlöshet. Sedan gladdes jag åt att hon var sig själv, bara med mer självkontroll och eftertanke. Man blir ju orolig att det skall inverka på barnets natur och hur det beter sig.
Jag riktigt väntar på imorgon, att jag får spendera hela kvällen med henne och se hur det går. Hon t.om talade med lugnare röst idag. Eller så vill jag så gärna tro på effekterna ;)
Hon hade tidigare råkat skuffa sin bror på gården, men hade bett om förlåtelse direkt.
Och god matlust hade hon också. Åt massor av den goda grillmaten som pappa trollade fram.
Kommentar: Det är bra med matlust, då en biverkning kan vara aptitlöshet. Sedan gladdes jag åt att hon var sig själv, bara med mer självkontroll och eftertanke. Man blir ju orolig att det skall inverka på barnets natur och hur det beter sig.
Jag riktigt väntar på imorgon, att jag får spendera hela kvällen med henne och se hur det går. Hon t.om talade med lugnare röst idag. Eller så vill jag så gärna tro på effekterna ;)
Skillnader i diagnosticering i olika länder
Nu har jag talat på nytt med neurologen. Dottern skulle i USA ha fått ADHD-diagnos, men här krävs att även koncentrationsbiten skall uppfyllas. I USA finns alltså ADHD utan koncentrationssvårigheter, men inte här. Men dottern ligger och snusar på gränsen, så vi får se åt vilket håll det lutar när hon börjar skolan. Men min förhoppning förstås är att medicinen hjälper henne, så koncentrationen blir bara bättre utan att tala om impulskontrollen och oroligheten i kroppen.
Så nu vet vi det!
Så nu vet vi det!
Medicinering
Detta med medicinering av ADHD-barn är ju ett rätt laddat ämne. Man behöver bara knappa in olika läkemedel i Google, så kommer man till sidor som förkunnar att vi tar livet av våra barn. Samtidigt kan man på tillförlitliga sidor läsa om de fördelar som medicineringen har. Men sist och slutligen kan ju ingen säkert att säga vad resultatet av medicin i ung ålder kommer att medföra på lång sikt.
Beslutet om medicineringen var inte lätt. Men har man levt med barn som har dessa svårigheter och sett vad barnen tampas med varje dag, så är beslutet kanske aningen lättre. Jag vill att mina barn skulle ha samma förutsättningar som alla andra barn. Nu har de ju inte det, men med medicin kanske dottern kommer närmare den utgångspunkten. De kämpar så mycket varje dag, och är mina hjältar.
Vi kommer inte att berätta åt någon vilken medicin vi ger dottern. Vi tycker inte att det angår någon annan, endast hon har rätt att veta när hon blir äldre. Dessutom verkar ju en medicin åt en person, och en annan kanske behöver byta medicin flera gånger (och dos) för att hitta det optimala läget.
Det svider ändå i hjärtat. Men jag tror att vi har tagit rätt beslut i dagsläget. Och det betyder ju inte att hon tar medicin i all evighet. Just nu har hon testning (medicin varvat med placebo) i sex veckor. Sedan utvärderar neurologen resultatet och godkänner fortsatt medicinering på hösten om hon svarar bra på den. På avdelningen fick hon samma medicin. Svarade bra på det och pulsen hölls inom rimliga gränser.
Tycker synd om sonen, för att han får fortsätta kämpa. Men med de verkningar han fick hade jag nog nekat medicinering. Så vi får vänta ett år och pröva på nytt då.
Beslutet om medicineringen var inte lätt. Men har man levt med barn som har dessa svårigheter och sett vad barnen tampas med varje dag, så är beslutet kanske aningen lättre. Jag vill att mina barn skulle ha samma förutsättningar som alla andra barn. Nu har de ju inte det, men med medicin kanske dottern kommer närmare den utgångspunkten. De kämpar så mycket varje dag, och är mina hjältar.
Vi kommer inte att berätta åt någon vilken medicin vi ger dottern. Vi tycker inte att det angår någon annan, endast hon har rätt att veta när hon blir äldre. Dessutom verkar ju en medicin åt en person, och en annan kanske behöver byta medicin flera gånger (och dos) för att hitta det optimala läget.
Det svider ändå i hjärtat. Men jag tror att vi har tagit rätt beslut i dagsläget. Och det betyder ju inte att hon tar medicin i all evighet. Just nu har hon testning (medicin varvat med placebo) i sex veckor. Sedan utvärderar neurologen resultatet och godkänner fortsatt medicinering på hösten om hon svarar bra på den. På avdelningen fick hon samma medicin. Svarade bra på det och pulsen hölls inom rimliga gränser.
Tycker synd om sonen, för att han får fortsätta kämpa. Men med de verkningar han fick hade jag nog nekat medicinering. Så vi får vänta ett år och pröva på nytt då.
Sunday 8 May 2011
Mammatankar
Denna morsdag är jag nog gladare än någonsin att jag har fått bli mamma till dessa tre underbara barn. Jag vet inte om något sämre, jag vet inte om något bättre. Jag kan inte föreställa mig livet med tre andra barn.
Mina barn gör mig glad, lyrisk, fundersam, arg, lycklig, fnissig, sur samt ger mitt liv mening. Livet med dem innehåller drama, stora känslor, men även stillhet och närhet.
Jag är lyckligt lottad. Få känner väl sina barn så bra så bra som jag. Jag har varit tvungen att analysera och försöka förstå dem. Jag har varit som en detektiv, på jakt efter ledtrådar för att ge dem en lycklig barndom.
Samtidigt vet jag ännu så lite om mina barn. Varje dag lyckas de förvåna mig, de kan så mycket och lär sig hela tiden mer. Det lönar sig att lyssna på dem, för de har sådan klokhet och lär mig hela tiden mer om livet.
Jag är så tacksam att jag har fått bli mamma till mina barn. Jag kommer att förvalta denna ära så bra som jag kan.
Mina barn gör mig glad, lyrisk, fundersam, arg, lycklig, fnissig, sur samt ger mitt liv mening. Livet med dem innehåller drama, stora känslor, men även stillhet och närhet.
Jag är lyckligt lottad. Få känner väl sina barn så bra så bra som jag. Jag har varit tvungen att analysera och försöka förstå dem. Jag har varit som en detektiv, på jakt efter ledtrådar för att ge dem en lycklig barndom.
Samtidigt vet jag ännu så lite om mina barn. Varje dag lyckas de förvåna mig, de kan så mycket och lär sig hela tiden mer. Det lönar sig att lyssna på dem, för de har sådan klokhet och lär mig hela tiden mer om livet.
Jag är så tacksam att jag har fått bli mamma till mina barn. Jag kommer att förvalta denna ära så bra som jag kan.
Morsdagens aktivitetsbana
Morsdagen är väl i de flesta familjer den dagen då mamman får ta det lugnt och vila. Morgonen började också traditionellt. Jag fick kaffe och smörgåsar i sängen, härliga presenter av barnen, en trädros och många kramar. (och jag fick sova till tio i sju, så min önskan gick i uppfyllelse)
Efter det har jag hunnit tömma och fylla diskmaskinen, sköta tvätten, städa barnens rum och flytta möbler, rensa lite i rabatten och jag är nöjd. Det betyder att min energi börjar återvända. Jag trivs när det är prydligt och rent hemma i alla fall ibland och eftersom vi inte har varit hemma, har jag ju inte kunnat ta hand om det.
Men nu är det dags att åka och gratulera mormor och farmor. Har köpt vackra smycken åt dem, det är de värda. De har stött oss genom vått och torrt. Alltid ställer upp med ett lyssnande öra eller konkret hjälp. Jag har så många varma tankar om dem. Skall krama dem extralänge idag.
Efter det har jag hunnit tömma och fylla diskmaskinen, sköta tvätten, städa barnens rum och flytta möbler, rensa lite i rabatten och jag är nöjd. Det betyder att min energi börjar återvända. Jag trivs när det är prydligt och rent hemma i alla fall ibland och eftersom vi inte har varit hemma, har jag ju inte kunnat ta hand om det.
Men nu är det dags att åka och gratulera mormor och farmor. Har köpt vackra smycken åt dem, det är de värda. De har stött oss genom vått och torrt. Alltid ställer upp med ett lyssnande öra eller konkret hjälp. Jag har så många varma tankar om dem. Skall krama dem extralänge idag.
Saturday 7 May 2011
Efterdyningar
Jag känner nog idag att vi inte ännu återhämtat oss riktigt från besöket på HAB. Känslorna har inte kommit ifatt alls. Eller jo, små tankar börjar ploppa fram. Jag minns vad jag glömde att få med mig. En av de anställda lovade oss bildstöd för båda barnen, och skulle göra upp dem åt oss.
Sedan skulle jag ta upp vissa av sonens beteenden, och fråga vad vi kunde göra åt dem.
Vi är ju glada över att vi nu vet vad vi har att arbeta med. Inte diagnoserna i sig själv, utan analyserna av barnen var så utförliga och stämde väl med våra iakttagelser kryddade med deras yrkeskunskap.
Idag körde jag med en social berättelse igen åt sonen, när han ville ha smörgåsar istället för middag. Och han orkade sedan vänta på maten. Inte illa när det fungerar.
Och ett enormt potential som våra barn har. Idag var de två yngsta ute och lärde sig åka skateboard :O Hade någon sagt åt mig för två år sedan att sonen skulle kunna göra sådant hade jag inte trott dem. Han hade totalvägrat. Det är klart att det inte går fort och det närmast är fråga om balansövning. Men lyckan i deras ansikten värmer i själen. Tur att man förstår att man inte skall skydda dem för mycket, utan de skall också få göra det som andra barn vill göra.
Imorgon är det morsdag, så vi får se hur jag blir firad. I år tycker jag faktiskt att jag mer än någonsin har förtjänat att bli lite uppvaktad, önskar att jag får sova ända till sju. ;) En massa hemlighetsmakeri har det i alla fall varit. Barnen gjorde något åt mig på HAB också, förutom att de kanske har gjort något på dagis och förskolan. Dottern hade glömt sitt kort på skolan, så den får jag på måndag.
Sedan skulle jag ta upp vissa av sonens beteenden, och fråga vad vi kunde göra åt dem.
Vi är ju glada över att vi nu vet vad vi har att arbeta med. Inte diagnoserna i sig själv, utan analyserna av barnen var så utförliga och stämde väl med våra iakttagelser kryddade med deras yrkeskunskap.
Idag körde jag med en social berättelse igen åt sonen, när han ville ha smörgåsar istället för middag. Och han orkade sedan vänta på maten. Inte illa när det fungerar.
Och ett enormt potential som våra barn har. Idag var de två yngsta ute och lärde sig åka skateboard :O Hade någon sagt åt mig för två år sedan att sonen skulle kunna göra sådant hade jag inte trott dem. Han hade totalvägrat. Det är klart att det inte går fort och det närmast är fråga om balansövning. Men lyckan i deras ansikten värmer i själen. Tur att man förstår att man inte skall skydda dem för mycket, utan de skall också få göra det som andra barn vill göra.
Imorgon är det morsdag, så vi får se hur jag blir firad. I år tycker jag faktiskt att jag mer än någonsin har förtjänat att bli lite uppvaktad, önskar att jag får sova ända till sju. ;) En massa hemlighetsmakeri har det i alla fall varit. Barnen gjorde något åt mig på HAB också, förutom att de kanske har gjort något på dagis och förskolan. Dottern hade glömt sitt kort på skolan, så den får jag på måndag.
Friday 6 May 2011
HAB, Dag 5 Sonens diagnos
På eftermiddagen satte vi oss ner, närvarande var psykologen, neurologen, ergoterapeuten, socialkuratorn samt vi föräldrar (mannen på distans).
Sonen har glasklar ADHD. Diagnos kan sättas redan innan sex års ålder. Men medicinering kommer inte att sättas in, då han reagerade "fel" på medicinen. Det är rätt vanligt, då barnet ännu är omoget. Vi kommer att få ta ställning till det om 1-2 år igen. Jag var lättad, för jag har hela tiden hoppats att han inte skulle få medicin ännu. Och speciellt efter hans reaktioner på den i onsdags.
De fortsatte hans terapier för läseåret 2011-2012, men drog in på antalet gånger talterapi. Vilket jag tyckte var också helt i linje med de tankar jag haft.
Han kommer att få intyg för skolskjuts. Och de sa rakt ut att får han ingen personlig assistent kommer han inte att klara förskolan. Ändå finns den möjligheten att han kommer att gå förskolan två år i alla fall. I dagsläget ser det så ut, men allt är möjligt.
Sedan får vi ta kontakt med familjerådgivningen, men i sonens fall är det för att vi skall få verktyg att motivera sonen att försöka, träna och öva. Han har nämligen kommit på att om man inte försöker, så kan man inte misslyckas. Så han svarar nej på nästan allt. Och tränar man inte, ja- då kan man inte utvecklas som alla andra.
Till sist sa de, att de även vill ta ett kromosom-test för att utesluta kromosomfel i hans fall.
Sonens språkliga svårigheter beror alltså på ADHD:n samt möjliga problem med hörseln. Han skall kollas upp om några veckor och då kan det bli aktuellt med tuber igen i öronen ifall limöra utvecklar sig.
Sedan var mötet slut och vi gick ut. Jag mötte en glad son som hade bakat bullar. Vi startade hemåt och han somnade efter 10 minuter. Och sov tills vi kom nästan fram.
Vad skönt att komma hem! Nu skall vi ta det LUGNT. Jag tycker att jag är förtjänt av ett glas kall dryck, sedan kallar kanske sängen för min del med.
Sonen har glasklar ADHD. Diagnos kan sättas redan innan sex års ålder. Men medicinering kommer inte att sättas in, då han reagerade "fel" på medicinen. Det är rätt vanligt, då barnet ännu är omoget. Vi kommer att få ta ställning till det om 1-2 år igen. Jag var lättad, för jag har hela tiden hoppats att han inte skulle få medicin ännu. Och speciellt efter hans reaktioner på den i onsdags.
De fortsatte hans terapier för läseåret 2011-2012, men drog in på antalet gånger talterapi. Vilket jag tyckte var också helt i linje med de tankar jag haft.
Han kommer att få intyg för skolskjuts. Och de sa rakt ut att får han ingen personlig assistent kommer han inte att klara förskolan. Ändå finns den möjligheten att han kommer att gå förskolan två år i alla fall. I dagsläget ser det så ut, men allt är möjligt.
Sedan får vi ta kontakt med familjerådgivningen, men i sonens fall är det för att vi skall få verktyg att motivera sonen att försöka, träna och öva. Han har nämligen kommit på att om man inte försöker, så kan man inte misslyckas. Så han svarar nej på nästan allt. Och tränar man inte, ja- då kan man inte utvecklas som alla andra.
Till sist sa de, att de även vill ta ett kromosom-test för att utesluta kromosomfel i hans fall.
Sonens språkliga svårigheter beror alltså på ADHD:n samt möjliga problem med hörseln. Han skall kollas upp om några veckor och då kan det bli aktuellt med tuber igen i öronen ifall limöra utvecklar sig.
Sedan var mötet slut och vi gick ut. Jag mötte en glad son som hade bakat bullar. Vi startade hemåt och han somnade efter 10 minuter. Och sov tills vi kom nästan fram.
Vad skönt att komma hem! Nu skall vi ta det LUGNT. Jag tycker att jag är förtjänt av ett glas kall dryck, sedan kallar kanske sängen för min del med.
HAB, Dag 5 Förmiddag
Imorse vaknade en liten gosse med fel fot. Det var en besvärlig morgon, då inget klädesplagg kändes rätt. Till slut hittade vi kläder han kunde tänka sig att ha på sig.
Jag var lite orolig när vi körde till HAB. Jag visste att vi skulle ha MIM-övningen på morgonen, och jag bävade för att sonen inte skulle vara alls samarbetsvillig. Han var glad över att komma till avdelningen. Men mina farhågor besannades när vi skulle utföra övningen.
Hur går MIM till? Jo, vi fick med sonen komma in i ett rum. Bakom en glasvägg observerades vi samt videofilmades.
Vi hade framför oss på bordet vita lappar med uppgifter. Vi kunde ta vår egen tid, och tiden var uppskattad till 30-60 minuter.
Sonen fick genast aversioner av lapparna. Han fastande i tanken att mamma skulle på möte. Jag skulle inte kunna leka med honom här, det gjorde vi hemma. Första uppgiftens mjukishundar flög all världens väg. I andra uppgiften skulle jag rita en lätt bild som han skulle rita på sitt papper. Jag gjorde två försök. Båda slutade med att han kryssade över mina bilder och kastade pappren.
Medan jag var i rummet glömde jag nog bort att det var ett observationstillfälle. Man måste vara 100% närvarande hela tiden. Samt försöka hålla hans fokus och hitta på sätt att få med honom.
Slutet av träningen gick bättre, då jag fick honom med på vissa grejer.
När vi var klara fick sonen gå iväg och leka. Jag fick sitta med hans egenvårdare och gå igenom detta. Vi tittade även på vissa snuttar. Det är ju svårt att se på sig själv på video. Men det var även nyttigt. Man ser även sonens orolighet så tydligt på film. Och det var skönt att se hur jag fick kontakt med honom vid vissa tillfällen.
När vi var klara fick jag ledig tid. Jag hade fått ett tips om ett härligt café vid stranden. Solen sken, så jag gick dit. Där var det lugnt och skönt. Broccoliknytet var jättegott, samt blåbärspajen med grädde smälte i munnen. Sedan gick jag i lugn och ro tillbaka.
Nu sitter jag och väntar på att sonens avslutningssamtal. Väntar nog på att vi skall vara klara här och kan åka hem. Borta bra, men hemma absolut bäst.
Mer om MIM kan man läsa här: http://www.theraplay.org/additional/mim.htm
Jag var lite orolig när vi körde till HAB. Jag visste att vi skulle ha MIM-övningen på morgonen, och jag bävade för att sonen inte skulle vara alls samarbetsvillig. Han var glad över att komma till avdelningen. Men mina farhågor besannades när vi skulle utföra övningen.
Hur går MIM till? Jo, vi fick med sonen komma in i ett rum. Bakom en glasvägg observerades vi samt videofilmades.
Vi hade framför oss på bordet vita lappar med uppgifter. Vi kunde ta vår egen tid, och tiden var uppskattad till 30-60 minuter.
Sonen fick genast aversioner av lapparna. Han fastande i tanken att mamma skulle på möte. Jag skulle inte kunna leka med honom här, det gjorde vi hemma. Första uppgiftens mjukishundar flög all världens väg. I andra uppgiften skulle jag rita en lätt bild som han skulle rita på sitt papper. Jag gjorde två försök. Båda slutade med att han kryssade över mina bilder och kastade pappren.
Medan jag var i rummet glömde jag nog bort att det var ett observationstillfälle. Man måste vara 100% närvarande hela tiden. Samt försöka hålla hans fokus och hitta på sätt att få med honom.
Slutet av träningen gick bättre, då jag fick honom med på vissa grejer.
När vi var klara fick sonen gå iväg och leka. Jag fick sitta med hans egenvårdare och gå igenom detta. Vi tittade även på vissa snuttar. Det är ju svårt att se på sig själv på video. Men det var även nyttigt. Man ser även sonens orolighet så tydligt på film. Och det var skönt att se hur jag fick kontakt med honom vid vissa tillfällen.
När vi var klara fick jag ledig tid. Jag hade fått ett tips om ett härligt café vid stranden. Solen sken, så jag gick dit. Där var det lugnt och skönt. Broccoliknytet var jättegott, samt blåbärspajen med grädde smälte i munnen. Sedan gick jag i lugn och ro tillbaka.
Nu sitter jag och väntar på att sonens avslutningssamtal. Väntar nog på att vi skall vara klara här och kan åka hem. Borta bra, men hemma absolut bäst.
Mer om MIM kan man läsa här: http://www.theraplay.org/additional/mim.htm
Thursday 5 May 2011
HAB, Dag 4
Morgonen började tidigt, vid sextiden. Vid nio var vi igen vid HAB. Jag fick vara med vid medicintagningen, men sonen klarade av det själv galant. Han fick en 1/4-dels tablett (igår halv tablett). Sedan var det dags för mig att tala med socialkuratorn igen. Fick mest de blanketter jag skall ansöka olika ersättningar med, och hon antecknade vilka intyg jag behöver för detta.
Sedan smög jag iväg för en trevlig lunch med en väninna, för att få något annat att fundera på. Det var lyckat.
Klockan två skulle jag vara tillbaka till HAB för samtal med psykologen. Under tiden gick sonen ut för att leka på gården. För psykologen fick jag igen dra hela historien (läser de inte pappren eller vill de se om min story håller eller om jag ändrar den längs vägen? Börjar känna mig som ett vittne i en mordrättegång).
Nå, till slut var diskussionen över och jag gick för att söka sonen från lekplatsen.
Vi kom överens med HAB att vi imorgon skall ta audiogram på sonen igen, för de har inte kunnat få tillförlitliga resultat på hörseltestet. Samt blodtrycket skall kontrolleras. Idag på eftermiddagen fick han placebo-medicin, och var sitt charmerande jag. Imorgon får han ingen medicin.
Förutom detta skall jag delta i något som heter MIM. Sonen och jag går in i ett rum och de andra observerar och filmar oss genom en glasruta. Jag får instruktioner jag skall läsa upp och sonen skall genomföra det. Testet tar ca halv timme och där tittar de på hur vår växelverkan fungerar. Sedan går de lite igenom detta med mig.
På eftermiddagen är sedan sonens slutsamtal med berörda parter och efter det får vi äntligen åka hem. Vi längtar hem kan jag säga.
Sedan smög jag iväg för en trevlig lunch med en väninna, för att få något annat att fundera på. Det var lyckat.
Klockan två skulle jag vara tillbaka till HAB för samtal med psykologen. Under tiden gick sonen ut för att leka på gården. För psykologen fick jag igen dra hela historien (läser de inte pappren eller vill de se om min story håller eller om jag ändrar den längs vägen? Börjar känna mig som ett vittne i en mordrättegång).
Nå, till slut var diskussionen över och jag gick för att söka sonen från lekplatsen.
Vi kom överens med HAB att vi imorgon skall ta audiogram på sonen igen, för de har inte kunnat få tillförlitliga resultat på hörseltestet. Samt blodtrycket skall kontrolleras. Idag på eftermiddagen fick han placebo-medicin, och var sitt charmerande jag. Imorgon får han ingen medicin.
Förutom detta skall jag delta i något som heter MIM. Sonen och jag går in i ett rum och de andra observerar och filmar oss genom en glasruta. Jag får instruktioner jag skall läsa upp och sonen skall genomföra det. Testet tar ca halv timme och där tittar de på hur vår växelverkan fungerar. Sedan går de lite igenom detta med mig.
På eftermiddagen är sedan sonens slutsamtal med berörda parter och efter det får vi äntligen åka hem. Vi längtar hem kan jag säga.
Wednesday 4 May 2011
HAB, dag 3 Dotterns diagnos
På morgonen vaknade barnen igen klockan sex. Det måste bero på att vi hemma har mörkläggningsgardiner medan här bara finns ljusa tunna gardiner.
Vi trodde att vi med mannen bara skulle hämta barnen vid nio, men sedan var vi "tvungna" att stanna för de ville vi skulle vara med vid medicineringen samt blodtryckstagningen. Först ville sonen inte ta medicinen, trots att den smulats i jogurten. Men sedan så kom han ihåg att såhär hade han ju lyckats tidigare med sin medicin, så han valde att ta medicinen. Dottern tog sin medicin lätt och smidigt. O, vad jag var stolt och berömde barnen mycket.
Även audiogrammet (hörseltestet) gick rätt bra för sonen. Man såg på hans ögon när han hörde ljudet, även innan han sa det.
Att ta blodtrycket var en utmaning, då alla apparater bara skrek error hela tiden. Och sonen ville verkligen inte vara med om det, även fast han satt i mannens famn och jag talade lugnande.
Klockan elva har de samling, och dit lyckades vi få sonen trots allt. Så mannen och jag smög oss iväg och åt lunch samt sov en liten tupplur för att orka med mötena på eftermiddagen. Men vi talade om att vi nog var osäkra på om sonen verkligen fått riktig medicin eller istället placebo.
När vi kom tillbaka till HAB var det dags för neurologmötet. Hon talade först om hur dottern är skärpt, smart, intelligent, intresserad av att lära sig och otroligt samarbetsvillig. Så länge det är en vuxen hon arbetar med. Hon fick idel lovord av neurologen, psykologen, ergo- och talterapeuten. Ergoterapeuten kunde dock intyga överkänsligheten för vissa sinnesutryck. Men, men, på avdelningen hade de dock fått "fast" henne för det beteende som har oroat oss. Så om vi hade följt rådet av psykologen i vår hemstad och gått skilt till olika specialister, hade de inte uppdagat detta. Vi hade alla fyllt i Conners test samt Snap IV. Dottern fick 5-7 poäng på koncentration (gränsen går vid 11), medan motorisk orolighet och impulskontroll gav otroliga 25 samt 40 poäng. Så hon uppfyllde inte alla kriterier för ADHD, men ADHD-liknande tillstånd samt SID (överkänsligheten) kunden konstateras. Neurologen poängterade att detta var otroligt ovanligt, men hon förordade att medicinering inleds trots att ADHD-diagnos saknas. Hon sa att svårigheterna dottern har handikappar hennes liv till den grad att medicinen kan hjälpa henne.
Men medicin (vi skall testa 6 veckor, med placebopiller emellan) räcker inte, dottern skall få hjälp att bemästra sitt humör (kontakt med familjerådgivningen och psykiatern där).
Hon kommer att få intyg för att få skolskjuts i alla fall första klass. Sedan fick hon melatonin utskrivet (vad bra att vi redan vet att det fungerar).
Ifall kommande skolklassen är liten räcker en assistent i klassen, annars skall hon få en personlig assistent. För att konflikter skall undvikas i skolan kommer vi att få använda konsultation av ergoterapeuten för detta. Så vi fick ju vad vi önskade oss, samt mer därtill. Annan sak är ju sedan om de olika instanserna kan erbjuda oss detta.
Vi tyckte dessutom att analysen av vår dotter var glasklar, och vi var nöjda. Inte kan man ju glädjas över medicinering, men om det hjälper vår dotter så är vi nöjda.
Och i alla fall idag hade medicinerna hon fått (kortverkande) haft god effekt. Vi fortsätter testerna på hemmaplan.
Psykiatern sa även att hon inte annars kunde rekommendera oss nya arbetssätt, då hon tyckte att vi arbetade så väl i nuläget med dottern.
Sedan talade vi kort med socialkuratorn. Hon har säkert aldrig sett såhär lugna och glada föräldrar på sitt kontor efter en "dom". Inte en tår.
När vi kom för att hämta barnen så fick vi en liten chock. Sonen hade fått en till medicin på eftermiddagen och var totalt speedad. Han var högt och lågt och svetten rann i pannan. Vårdaren rekommenderade lekpark för att skulle rida ut effekten. Så efter att vi fört dottern och mannen till tågstationen så gick vi till en park. Efter att vi lekt där en stund var han dock helt ok. Vi for och äta till ett matställe och även där gick det bra, fast han inte riktigt hade matlust (men han åt upp allt hemma, när vi tog det med oss. )
När jag sökte efter en parkeringsplats så kunde han plötsligt rapportera så delaljerat om en man han sett och vad mannen gjort som han aldrig gjort förut. Slump eller ej, men jag blev glad.
Väl tillbaka i lägenheten tog vi det lugnt och snart är det läggdags. Imorgon har jag samtal med kuratorn på morgonen. Och medicinprövningen fortsätter, hua. Men vi hoppas de hittar en passlig dos för honom.
Vi trodde att vi med mannen bara skulle hämta barnen vid nio, men sedan var vi "tvungna" att stanna för de ville vi skulle vara med vid medicineringen samt blodtryckstagningen. Först ville sonen inte ta medicinen, trots att den smulats i jogurten. Men sedan så kom han ihåg att såhär hade han ju lyckats tidigare med sin medicin, så han valde att ta medicinen. Dottern tog sin medicin lätt och smidigt. O, vad jag var stolt och berömde barnen mycket.
Även audiogrammet (hörseltestet) gick rätt bra för sonen. Man såg på hans ögon när han hörde ljudet, även innan han sa det.
Att ta blodtrycket var en utmaning, då alla apparater bara skrek error hela tiden. Och sonen ville verkligen inte vara med om det, även fast han satt i mannens famn och jag talade lugnande.
Klockan elva har de samling, och dit lyckades vi få sonen trots allt. Så mannen och jag smög oss iväg och åt lunch samt sov en liten tupplur för att orka med mötena på eftermiddagen. Men vi talade om att vi nog var osäkra på om sonen verkligen fått riktig medicin eller istället placebo.
När vi kom tillbaka till HAB var det dags för neurologmötet. Hon talade först om hur dottern är skärpt, smart, intelligent, intresserad av att lära sig och otroligt samarbetsvillig. Så länge det är en vuxen hon arbetar med. Hon fick idel lovord av neurologen, psykologen, ergo- och talterapeuten. Ergoterapeuten kunde dock intyga överkänsligheten för vissa sinnesutryck. Men, men, på avdelningen hade de dock fått "fast" henne för det beteende som har oroat oss. Så om vi hade följt rådet av psykologen i vår hemstad och gått skilt till olika specialister, hade de inte uppdagat detta. Vi hade alla fyllt i Conners test samt Snap IV. Dottern fick 5-7 poäng på koncentration (gränsen går vid 11), medan motorisk orolighet och impulskontroll gav otroliga 25 samt 40 poäng. Så hon uppfyllde inte alla kriterier för ADHD, men ADHD-liknande tillstånd samt SID (överkänsligheten) kunden konstateras. Neurologen poängterade att detta var otroligt ovanligt, men hon förordade att medicinering inleds trots att ADHD-diagnos saknas. Hon sa att svårigheterna dottern har handikappar hennes liv till den grad att medicinen kan hjälpa henne.
Men medicin (vi skall testa 6 veckor, med placebopiller emellan) räcker inte, dottern skall få hjälp att bemästra sitt humör (kontakt med familjerådgivningen och psykiatern där).
Hon kommer att få intyg för att få skolskjuts i alla fall första klass. Sedan fick hon melatonin utskrivet (vad bra att vi redan vet att det fungerar).
Ifall kommande skolklassen är liten räcker en assistent i klassen, annars skall hon få en personlig assistent. För att konflikter skall undvikas i skolan kommer vi att få använda konsultation av ergoterapeuten för detta. Så vi fick ju vad vi önskade oss, samt mer därtill. Annan sak är ju sedan om de olika instanserna kan erbjuda oss detta.
Vi tyckte dessutom att analysen av vår dotter var glasklar, och vi var nöjda. Inte kan man ju glädjas över medicinering, men om det hjälper vår dotter så är vi nöjda.
Och i alla fall idag hade medicinerna hon fått (kortverkande) haft god effekt. Vi fortsätter testerna på hemmaplan.
Psykiatern sa även att hon inte annars kunde rekommendera oss nya arbetssätt, då hon tyckte att vi arbetade så väl i nuläget med dottern.
Sedan talade vi kort med socialkuratorn. Hon har säkert aldrig sett såhär lugna och glada föräldrar på sitt kontor efter en "dom". Inte en tår.
När vi kom för att hämta barnen så fick vi en liten chock. Sonen hade fått en till medicin på eftermiddagen och var totalt speedad. Han var högt och lågt och svetten rann i pannan. Vårdaren rekommenderade lekpark för att skulle rida ut effekten. Så efter att vi fört dottern och mannen till tågstationen så gick vi till en park. Efter att vi lekt där en stund var han dock helt ok. Vi for och äta till ett matställe och även där gick det bra, fast han inte riktigt hade matlust (men han åt upp allt hemma, när vi tog det med oss. )
När jag sökte efter en parkeringsplats så kunde han plötsligt rapportera så delaljerat om en man han sett och vad mannen gjort som han aldrig gjort förut. Slump eller ej, men jag blev glad.
Väl tillbaka i lägenheten tog vi det lugnt och snart är det läggdags. Imorgon har jag samtal med kuratorn på morgonen. Och medicinprövningen fortsätter, hua. Men vi hoppas de hittar en passlig dos för honom.
Tuesday 3 May 2011
HAB, Dag 2
På morgonen vaknade betydligt piggare barn. Vi talade med dem om att ifall dagen gick bra, så skulle vi åka iväg till djurparken efter HAB.
Barnen blev riktigt snällt på avdelningen och vi föräldrar åkte och handlade lite kläder åt maken. Sedan åt vi lunch.
Mitt på dagen hade vi tid med neuropsykiatern för att tala om sonen. Jag drog en kort version, medan maken fyllde i om det var något jag glömt. Sedan ville hon även träffa sonen. Dottern fick gå ut och leka i parken med sin tant under tiden. Vi föräldrar gjorde henne sällskap dit.
När vi kom tillbaka så berättade de, att imorgon skall de inleda medicinprovning. Men inte med sonen som de först tänkt, utan för båda. Och eftersom sonen är under sex år, så kan han inte få medicinen förrän i höst, men de testar den redan nu. Om jag förstod dem rätt kan dottern få den utskriven redan nu (om den fungerar).
Trots att just medicinering egentligen låg rätt långt ner på min lista över önskemål, så kände jag ändå när denna dag var över, att det faktiskt händer grejer. Man får lite info här och lite info där. Om jag förstod psykiatern rätt, så bedömer hon att sonen är sen i utvecklingen (omogen), men inte har problem med kontakttagning och då skulle det inte vara fråga om nåt inom autismspektrum. Mer SID då istället samt ev ADHD.
Som vi lovat tog vi barnen till djurparken och hade en underbar dag, trots blåsten. De orkade mirakulöst titta på djuren trots deras tidigare program.
Efter det åkte vi till en kina-restaurang och åt innan vi gick hem och la oss. Nu sover barnen och snart även jag. Imorgon blir en intensiv dag, då dotterns avslutningssamtal hålls och mannen åker hem med henne. Då blir bara jag och sonen kvar.
Barnen blev riktigt snällt på avdelningen och vi föräldrar åkte och handlade lite kläder åt maken. Sedan åt vi lunch.
Mitt på dagen hade vi tid med neuropsykiatern för att tala om sonen. Jag drog en kort version, medan maken fyllde i om det var något jag glömt. Sedan ville hon även träffa sonen. Dottern fick gå ut och leka i parken med sin tant under tiden. Vi föräldrar gjorde henne sällskap dit.
När vi kom tillbaka så berättade de, att imorgon skall de inleda medicinprovning. Men inte med sonen som de först tänkt, utan för båda. Och eftersom sonen är under sex år, så kan han inte få medicinen förrän i höst, men de testar den redan nu. Om jag förstod dem rätt kan dottern få den utskriven redan nu (om den fungerar).
Trots att just medicinering egentligen låg rätt långt ner på min lista över önskemål, så kände jag ändå när denna dag var över, att det faktiskt händer grejer. Man får lite info här och lite info där. Om jag förstod psykiatern rätt, så bedömer hon att sonen är sen i utvecklingen (omogen), men inte har problem med kontakttagning och då skulle det inte vara fråga om nåt inom autismspektrum. Mer SID då istället samt ev ADHD.
Som vi lovat tog vi barnen till djurparken och hade en underbar dag, trots blåsten. De orkade mirakulöst titta på djuren trots deras tidigare program.
Efter det åkte vi till en kina-restaurang och åt innan vi gick hem och la oss. Nu sover barnen och snart även jag. Imorgon blir en intensiv dag, då dotterns avslutningssamtal hålls och mannen åker hem med henne. Då blir bara jag och sonen kvar.
HAB Dag 1
På morgonen vaknade vi klockan sex. Då sonen fortfarande verkade lite hängig traskade jag iväg till ett nattöppet apotek för att köpa en febertermometer samt värkmedicin. Han hade ingen feber, men fick ett piller upplöst i vatten i alla fall.
Efter morgonmålet åkte vi då till HAB. Där blev vi varmt mottagna. Barnen stannade med sina "tanter" medan vi gick ner för att prata med neurologen. Vi gick igenom båda barnen grundligt (tog 1,5 timme). Sedan när vi kom tillbaka till avdelningen var det dags för dottern att gå iväg med neurologen. Då blev sonen ledsen, och ville åka hem. Min man satt med honom i samlingen, medan jag satt med honom vid lunchen. När jag följde honom till mötet med neurologen gick han med på att stanna där. Då kunde mannen och jag gå iväg och äta. Vi åt på en Indisk restaurang.
Sedan var ett möte inbokat med socialkuratorn. Vi talade lite hit och dit egentligen, inget sådär på djupet. Sedan var det dags att möta upp barnen.
När dagen var slut hade jag en känsla av att kanske det varit ett misstag att vilja åka till HAB, och kanske de inte skulle komma fram till något.
Barnen var otroligt trötta och ville direkt till lägenheten. Mannen hämtade oss mat från McDonalds. Sonen somnade framför tv:n innan halv sju, ooch dottern inom en timme efter det.
Själv följde jag mönstret och la mig klockan nio. Orkade inte ens titta på ishockeymatchen.
Efter morgonmålet åkte vi då till HAB. Där blev vi varmt mottagna. Barnen stannade med sina "tanter" medan vi gick ner för att prata med neurologen. Vi gick igenom båda barnen grundligt (tog 1,5 timme). Sedan när vi kom tillbaka till avdelningen var det dags för dottern att gå iväg med neurologen. Då blev sonen ledsen, och ville åka hem. Min man satt med honom i samlingen, medan jag satt med honom vid lunchen. När jag följde honom till mötet med neurologen gick han med på att stanna där. Då kunde mannen och jag gå iväg och äta. Vi åt på en Indisk restaurang.
Sedan var ett möte inbokat med socialkuratorn. Vi talade lite hit och dit egentligen, inget sådär på djupet. Sedan var det dags att möta upp barnen.
När dagen var slut hade jag en känsla av att kanske det varit ett misstag att vilja åka till HAB, och kanske de inte skulle komma fram till något.
Barnen var otroligt trötta och ville direkt till lägenheten. Mannen hämtade oss mat från McDonalds. Sonen somnade framför tv:n innan halv sju, ooch dottern inom en timme efter det.
Själv följde jag mönstret och la mig klockan nio. Orkade inte ens titta på ishockeymatchen.
På väg till HAB
Sedan var det äntligen dags, att fylla bilen med kassar och vårt pick och pack samt de två barnen och åka iväg mot huvudstaden och HAB.
Sonen blev åksjuk, och klagade på magen halva resan. Han försökte vila, men till slut blev han blekare och blekare. När han till slut tömt magen på sitt innehåll blev han piggare. Men jag satt ju hela tiden och var rädd att han skulle spy ner jackan, för vi hade ju bara en jacka med, och skall vara borta en vecka.
Väl framme fick vi nycklarna till lägenheten vi får låna under vistelsen. Lägenheten ligger på första våningen i ett gammalt stenhus. Det är en tvåa utan egentligt vardagsrum. Eller soffan fattas, vilken mannen tycker är ett stort minus. Barnen gillade sitt rum.
Vi var alla hungriga så vi gick till en pizzeria i närheten. Medan vi åt där så började de snöa. I maj! Vi såg även många ambulanser. Vilket dottern tyckte var självklart, för "det bor ju så många fler här som klantar sig" :)
Väl tillbaka i lägenheten var det bara att krypa i säng. Även jag helt slut, så jag la mig klockan nio. Och det var en himla tur, för efter midnatt kröp en liten kille i min säng som var både varm och klagade på att han hade ont. Resten av natten blev det mer hundsömn för min del.
Jag var mest rädd för att vi inte skulle kunna delta i programmet på HAB pga detta.
Sonen blev åksjuk, och klagade på magen halva resan. Han försökte vila, men till slut blev han blekare och blekare. När han till slut tömt magen på sitt innehåll blev han piggare. Men jag satt ju hela tiden och var rädd att han skulle spy ner jackan, för vi hade ju bara en jacka med, och skall vara borta en vecka.
Väl framme fick vi nycklarna till lägenheten vi får låna under vistelsen. Lägenheten ligger på första våningen i ett gammalt stenhus. Det är en tvåa utan egentligt vardagsrum. Eller soffan fattas, vilken mannen tycker är ett stort minus. Barnen gillade sitt rum.
Vi var alla hungriga så vi gick till en pizzeria i närheten. Medan vi åt där så började de snöa. I maj! Vi såg även många ambulanser. Vilket dottern tyckte var självklart, för "det bor ju så många fler här som klantar sig" :)
Väl tillbaka i lägenheten var det bara att krypa i säng. Även jag helt slut, så jag la mig klockan nio. Och det var en himla tur, för efter midnatt kröp en liten kille i min säng som var både varm och klagade på att han hade ont. Resten av natten blev det mer hundsömn för min del.
Jag var mest rädd för att vi inte skulle kunna delta i programmet på HAB pga detta.
Subscribe to:
Posts (Atom)