På eftermiddagen satte vi oss ner, närvarande var psykologen, neurologen, ergoterapeuten, socialkuratorn samt vi föräldrar (mannen på distans).
Sonen har glasklar ADHD. Diagnos kan sättas redan innan sex års ålder. Men medicinering kommer inte att sättas in, då han reagerade "fel" på medicinen. Det är rätt vanligt, då barnet ännu är omoget. Vi kommer att få ta ställning till det om 1-2 år igen. Jag var lättad, för jag har hela tiden hoppats att han inte skulle få medicin ännu. Och speciellt efter hans reaktioner på den i onsdags.
De fortsatte hans terapier för läseåret 2011-2012, men drog in på antalet gånger talterapi. Vilket jag tyckte var också helt i linje med de tankar jag haft.
Han kommer att få intyg för skolskjuts. Och de sa rakt ut att får han ingen personlig assistent kommer han inte att klara förskolan. Ändå finns den möjligheten att han kommer att gå förskolan två år i alla fall. I dagsläget ser det så ut, men allt är möjligt.
Sedan får vi ta kontakt med familjerådgivningen, men i sonens fall är det för att vi skall få verktyg att motivera sonen att försöka, träna och öva. Han har nämligen kommit på att om man inte försöker, så kan man inte misslyckas. Så han svarar nej på nästan allt. Och tränar man inte, ja- då kan man inte utvecklas som alla andra.
Till sist sa de, att de även vill ta ett kromosom-test för att utesluta kromosomfel i hans fall.
Sonens språkliga svårigheter beror alltså på ADHD:n samt möjliga problem med hörseln. Han skall kollas upp om några veckor och då kan det bli aktuellt med tuber igen i öronen ifall limöra utvecklar sig.
Sedan var mötet slut och vi gick ut. Jag mötte en glad son som hade bakat bullar. Vi startade hemåt och han somnade efter 10 minuter. Och sov tills vi kom nästan fram.
Vad skönt att komma hem! Nu skall vi ta det LUGNT. Jag tycker att jag är förtjänt av ett glas kall dryck, sedan kallar kanske sängen för min del med.
Härligt!! Tja, ingen annan än en mamma till ett barn med ADHD kan väl anse att det är HÄRLIGT att höra att ett barn fått en diagnos ;-). Men jag vet ju hur skönt det är att äntligen få ett svar på varför allt bara kör ihop sig och blir "fel". Hur skönt det är att få hjälp, stöd och råd hur man ska gå vidare. Att få ett nätverk med experter kring sig som man kan vända sig till då något kör ihop sig.. Och framför allt att få bekräftat att det är inte jag som mamma som gör något fel, utan barnets problem beror på helt andra saker. Låter som om ni är lika nöjda över Habbens kunnande och hjälp som även vi varit ang E och hennes ADHD. Ni har varit i mina tankar hela veckan!! Kram! E:s mamma H
ReplyDeleteKram till dig med. Er kurator sa att hon gärna skulle vilja vilja vara en fluga i taket och höra oss tala om Habben. Men jag sa att ni alltid talat så gott om den, och att jag nu delar den åsikten.
ReplyDeleteMin första reaktion är: PJUH
ReplyDeleteNu har ni gjort det! Veckan är avklarad! Inga överraskningar och jag tror du har fått många svar och dessutom den hjälp du önskat.
Du är värd ett STORT glas kall dryck vännen!!!
/minksy
Känner så väl igen det där med om man inte försöker kan man inte misslyckas. Det är Junior bra på också. Men jag tror inte bara att det handlar om ´rädslan att misslyckas, utan också för att man säkerligen många gånger förklarar på ett sätt som de inte kan visualisera och då blir det för mycket oro och då är det lättare att säga nej.
ReplyDeleteSkönt att ni är klara med utredningarna för de tar hårt på energin hos alla.
Ha det gott!!
Lena
Lena och Minksy, tack ska ni ha. Och Lena, jag tror att du har rätt i det att om man inte vet vad det handlar om så säger man nej. T.ex. sa jag åt sonen att vi skulle till en kompis med gerbiler. Då såg han bestört ut och sa att han är rädd för gerbiler. För honom lät det kanske som krokodiler.
ReplyDelete