HAB, dag 3 Dotterns diagnos

På morgonen vaknade barnen igen klockan sex. Det måste bero på att vi hemma har mörkläggningsgardiner medan här bara finns ljusa tunna gardiner.

Vi trodde att vi med mannen bara skulle hämta barnen vid nio, men sedan var vi "tvungna" att stanna för de ville vi skulle vara med vid medicineringen samt blodtryckstagningen. Först ville sonen inte ta medicinen, trots att den smulats i jogurten. Men sedan så kom han ihåg att såhär hade han ju lyckats tidigare med sin medicin, så han valde att ta medicinen. Dottern tog sin medicin lätt och smidigt. O, vad jag var stolt och berömde barnen mycket.

Även audiogrammet (hörseltestet) gick rätt bra för sonen. Man såg på hans ögon när han hörde ljudet, även innan han sa det.
Att ta blodtrycket var en utmaning, då alla apparater bara skrek error hela tiden. Och sonen ville verkligen inte vara med om det, även fast han satt i mannens famn och jag talade lugnande.
Klockan elva har de samling, och dit lyckades vi få sonen trots allt. Så mannen och jag smög oss iväg och åt lunch samt sov en liten tupplur för att orka med mötena på eftermiddagen. Men vi talade om att vi nog var osäkra på om sonen verkligen fått riktig medicin eller istället placebo.

När vi kom tillbaka till HAB var det dags för neurologmötet. Hon talade först om hur dottern är skärpt, smart, intelligent, intresserad av att lära sig och otroligt samarbetsvillig. Så länge det är en vuxen hon arbetar med. Hon fick idel lovord av neurologen, psykologen, ergo- och talterapeuten. Ergoterapeuten kunde dock intyga överkänsligheten för vissa sinnesutryck. Men, men, på avdelningen hade de dock fått "fast" henne för det beteende som har oroat oss. Så om vi hade följt rådet av psykologen i vår hemstad och gått skilt till olika specialister, hade de inte uppdagat detta. Vi hade alla fyllt i Conners test samt Snap IV. Dottern fick 5-7 poäng på koncentration (gränsen går vid 11), medan motorisk orolighet och impulskontroll gav otroliga 25 samt 40 poäng. Så hon uppfyllde inte alla kriterier för ADHD, men ADHD-liknande tillstånd samt SID (överkänsligheten) kunden konstateras. Neurologen poängterade att detta var otroligt ovanligt, men hon förordade att medicinering inleds trots att ADHD-diagnos saknas. Hon sa att svårigheterna dottern har handikappar hennes liv till den grad att medicinen kan hjälpa henne.
Men medicin (vi skall testa 6 veckor, med placebopiller emellan) räcker inte, dottern skall få hjälp att bemästra sitt humör (kontakt med familjerådgivningen och psykiatern där).
Hon kommer att få intyg för att få skolskjuts i alla fall första klass. Sedan fick hon melatonin utskrivet (vad bra att vi redan vet att det fungerar).
Ifall kommande skolklassen är liten räcker en assistent i klassen, annars skall hon få en personlig assistent. För att konflikter skall undvikas i skolan kommer vi att få använda konsultation av ergoterapeuten för detta. Så vi fick ju vad vi önskade oss, samt mer därtill. Annan sak är ju sedan om de olika instanserna kan erbjuda oss detta.
Vi tyckte dessutom att analysen av vår dotter var glasklar, och vi var nöjda. Inte kan man ju glädjas över medicinering, men om det hjälper vår dotter så är vi nöjda.
Och i alla fall idag hade medicinerna hon fått (kortverkande) haft god effekt. Vi fortsätter testerna på hemmaplan.
Psykiatern sa även att hon inte annars kunde rekommendera oss nya arbetssätt, då hon tyckte att vi arbetade så väl i nuläget med dottern.

Sedan talade vi kort med socialkuratorn. Hon har säkert aldrig sett såhär lugna och glada föräldrar på sitt kontor efter en "dom". Inte en tår.

När vi kom för att hämta barnen så fick vi en liten chock. Sonen hade fått en till medicin på eftermiddagen och var totalt speedad. Han var högt och lågt och svetten rann i pannan. Vårdaren rekommenderade lekpark för att skulle rida ut effekten. Så efter att vi fört dottern och mannen till tågstationen så gick vi till en park. Efter att vi lekt där en stund var han dock helt ok. Vi for och äta till ett matställe och även där gick det bra, fast han inte riktigt hade matlust (men han åt upp allt hemma, när vi tog det med oss. )
När jag sökte efter en parkeringsplats så kunde han plötsligt rapportera så delaljerat om en man han sett och vad mannen gjort som han aldrig gjort förut. Slump eller ej, men jag blev glad.
Väl tillbaka i lägenheten tog vi det lugnt och snart är det läggdags. Imorgon har jag samtal med kuratorn på morgonen. Och medicinprövningen fortsätter, hua. Men vi hoppas de hittar en passlig dos för honom.