Jag är lite otålig, för barnens diagnoser och epikriser har inte ännu kommit från HAB. Jag behöver dem för att kunna skicka dem som bilaga till skolskjutsansökningen. Samt ta kontakt med skolan för att se till att assistenterna blir anställda. Samt fundera om det är dags att tala med barnen om diagnoserna. Samt få mer information för att föra äldsta dotterns utredning vidare på ett vettigt sätt.
Men på samma gång så är det ju inte den typs läsning som man vill ha i sina händer. Jag har blivit varnad om vilken inverkan det kan ha att läsa de pappren. Jag har en aning, jag har ju läst flera utredningar om barnen vid dethär laget. Den som neurologen skrev i höstas rörde nog upp många känslor.
Och jag vet ju i stort sätt vad det står i pappren. Men vi får väl se om minnet sviker mig, och jag får läsa något nytt. När de nu kommer...
Ja tyvärr är det nog så att även om man vet i stort vad de där papperen kommer att innehålla så kommer sorgen över en iallafall. Kanske inte när man läser, kanske inte veckan efter men nog kommer den. Sorgen att ens barn inte kommer att ha samma framtid som "alla" andra barn. Sorgen att -varför skulle detta drabba just mig, mina barn? Även om man vet i hjärtat att det är så, äen om man älskar sina barn lika mycket så känns det. Det känns i hjärteroten...
ReplyDeleteKram på dig och ha en fin helg//Lena
Jag är världsbäst på att inbilla mig att allt kommer att gå så bra för våra barn, bara för att vi fick diagnoser tidigt. Men sedan ibland så blir jag nästan urskraj, för jag inser att de inte kanske klarar allt som jag tror de kommer att klara av.
ReplyDeleteOch grattis till er till det positiva beslutet. Jag vet inte om samma tjänster erbjuds här faktiskt.