Jag älskar min mellandotter så mycket, men rent ut sagt gör hon det inte lätt för mig. Redan gångna vecka visade hurdan dottern egentligen är, när hon inte leds av sin usla impulskontroll. Och man vänjer sig vid det goda så fort. Tyckte redan att det är såhär det skall vara.
Desto svårare har det varit att se hennes usla humör idag. Skrik och gap direkt på morgonen. På gymet (tänkte jag skulle testa hur det skulle gå där) klarade hon en halv timme innan hon blev svart i ögonen och hotade att döda sin storasyster, samt försökte flyga på henne.
Vi åkte hem direkt. Tog det lugnt hemma och förberedde båda barnen med bilder på dagens program. Först lunch, sedan kalas.
I bilen fick dottern utbrott igen. Hon skrek att hon inget har att göra, oavbrutet. Det tog så ont i mitt hjärta. Till sist frågade jag om hon har det svårt och hon nickade. Hennes plågade ögon i backspegeln brände som glödande järn märken i mitt hjärta. Jag kom på att hon kunde titta på bilder jag har tagit med min mobil. Jag har över 300 stycken som hon kunde titta som slideshow. Då lugnade hon sig.
Kalaset gick bra, där ville hon tidvis sitta i min famn, tidvis var hon med de andra barnen. Jag försedde mig på de underbara läckerheterna och njöt av diskussionerna med de andra vuxna. Man är ju lite isolerad, när jag är ensam med barnen.
Hemvägen gick bättre. När vi kommit halvvägs började hon klaga igen på det att hon inget har att göra. Då hittade jag på att hon kan räkna röda bilar vi möter. Det sysselsatte henne ända hem.
Nu ligger de i sina sängar och sover snart (eller det är vad jag hoppas, har varit lite livat pga allt socker de fick i sig på kalaset). Jag kan bara konstatera att ett av de bästa hjälpmedlen för lillebror är nog att systern får hjälp med sitt humör. För när hon inte exploderar, så triggar hon inte igång honom heller. Lugnare miljö för honom - > mer chans för honom att utvecklas.
Och hon märker ju själv skillnaden. Mår så dåligt när hon inte kan hejda sig. Hon vet att det är fel att slå, skrika och härja, men när hon blir sådär arg så blir det bara fel.
Så jag har nästan lust att ringa neurologen och böna och be att vi får börja medicinera hela tiden, direkt nu. För vår allas skull.
Lilla gumman. Ja jag förstår känslan även om det inte är så utpräglat här, men att man ser att de lider, men inte kan stoppa sig, o mår ännu sämre av det :(
ReplyDeleteAlla tummar att ni får börja medicinera så snart det går!
(jag sa åt A o räkna lyktstoplar när vi åkte hem i fredags i bilen när han var på Love oavbrutet. Tur att det inte var så långt hem för vad hade han gjort när han passerade 29 o inte kunde räkna längre ;)