Jag älskar gratis!

De flesta vita kuvert som kommer med posten är räkningar. Så när det kom ett idag, så var jag lagom entusiastisk.

Men det var ett roligt brev. I och med att Simon har fått skoluppskov, så är även hans dagis gratis under nästa år. Alltid hittar vi hål att stoppa de pengarna i, det är jag övertygad om.

Dålig information ger ökad intolerans (se förra inlägget)

Nu har jag varit på mötet med rektorerna, lärarna och hjälplärarna. Och tänk vad mycket tråkigheter vi hade kunnat undvika om de hade informerat oss innan mötet!!! För det visade sig att barnen som tidigare varit på specialklassen även i fortsättningen kommer att ha separat utbildning. Så de är bara inskrivna i klassen. Och i den resterande klassen har de satt in elever som mår bra av en lugn klassmiljö med få elever. Som vår Milla. För det var de ense om, att vår dotter inte behöver så värst mycket hjälp. Hon har svårt i språk, that´s it. Och även där får hon ha timmar med de andra, så hon slipper känna sig annorlunda. Den enda förändringen är att hon kommer att få skriva proven i de ämnen i separat liten grupp på en 4-5 elever. Och där sa de att trots dotterns ovilja för sådant är detta inte en förhandlingsbar sak. Bra inställning tycker jag :) Så nu känner jag mig lugn och sansad igen. Och glad för rektorn verkar ha koll. Hon e bra. Dottern hade två av tjejerna som kommer att gå på hennes klass hem till oss idag. De stekte plättar och tog med sig dem på en picknick. De hann precis äta dem innan det började regna. Så trots regnet så lyser nog solen i denna koja ikväll. PS: De hade angett fel tid på mötet, så vi hade inte möte samtidigt som den andra familjen. Så sekretessen bibehölls.

Förbannade fördomar!!!

Det jag tänker skriva om nu är svårt. Jag har haft en emotionell berg-och-dal-bana de senaste dagarna. Har försökt formulera mig så att jag skriver om detta på rätt sätt. Men det kan aldrig bli rätt, för det handlar om fördomar.

Jag har räknat dagar tills dottern går ut lågstadiet. Hennes lärare de tre senaste åren har inte levt upp till de förväntningar man har haft. Så jag har inte orkat ta striden utan tänkt att det blir bättre på högstadiet. Men men, nu var vi på högstadiets intromöte. Och vad har de gjort? Jo, de har flyttat alla barn från specialklassen och integrerat dem i dotterns kommande klass. Jag har aldrig hört att man skulle göra så. Jag stöder integrering i vanliga klasser, men att sätta 8-10 stycken med olika mängder av svårigheter (sammanlagt 14 i klassen) låter onekligen långsökt. Jag skulle förstå integrering med två barn med svårigheter i varje klass. Till exempel.

Tjejerna i klassen (däribland min dotter) reagerade kraftigt. Det var många tårar, mycket oro kring hur man skulle kunna studera i en sådan klass etc. Några föräldrars kommentarer om eleverna sårade även mig väldigt mycket. Dessa fördomar, man dömde även eleverna med svårigheter på rak arm. I och med att vi har en son som troligen kommer att behöva personlig assistent flera år till, kanske kommer att gå i specialklass, så kändes dessa ord som giftpilar i min själ. Är det sådana här tankar och åsikter sonen kommer att få utstå? Antagligen, om inte jag kan förändra och hjälpa till att rasera de fördomar som finns.

Jag funderade också på varför jag reagerade negativt till detta. Jag kom på två orsaker. Det första är att om mina barn behövt några speciella arrangemang, så har vi tillfrågats innan. Det har varit vårt beslut. I detta fall fick vi inget veta innan klassindelningen var ett faktum. Den andra orsaken är det, att min dotter faktiskt inte behöver hjälp annat än i språk. Vi medicinerar henne (mot hennes vilja) för att hon skall kunna koncentera sig och klara sig bra. Men detta förutsätter en lugn arbetsmiljö. Om klassen har majoriteten elever där man behöver berätta och instruera flera gånger om i varje uppgift gör nog att min dotter tappar tråden och gnistan att arbeta. De har förklarat att man kan dela på klassen och detta kommer att öka motivationen. Vadå, skall 4-6 elever ha vanlig lektion och resten gå iväg med specialläraren? Dessutom trodde även min dotter att det är jag som har idiotförklarat henne och fått rektorn att sätta henne i denna klass. Inte lätt att vara snart tonåring, och inte vilja vara annorlunda.

Idag skall vi ha möte kring dessa frågor med rektorerna. Det som är konstigt är att detta är ett överföringsmöte, och då skall vi sitta med en annan familj och tala om konfidentiella uppgifter om våra barn. Jag talade med mamman till det andra barnet (också med dyslexi) och vi beslöt oss för att vägra tala om barnens svårigheter på ett sådant allmänt möte. Men vi tar tillfället i akt att föra fram klassindelningen.

Hela denna soppa har gjort mig tudelad och slitit mig i stycken. Jag är arg på mig själv att även mina åsikter lite färgats av de fördomar som andra hävt ur sig. Men samtidigt har jag varit medveten om att det ligger en gnutta sanning i det de säger. Det är inget bra beslut att göra på detta sättet. Och om de kommer och säger att underlag inte finns för specialklass i högstadiet, ja då ljuger dom. Men hur skall man ta kål på denna bristande kunskap om NPF och andra svårigheter som dyslexi, dysfasi, dyskalkyli etc. ? Och ni får gärna hålla en tumme eller två för oss inför mötet. Det blir inte lätt.

Vårfestångest och många känslor

Då är det dags för vårens alla vårfester. Många föräldrar och barn är förväntansfulla och spänner sig lite, speciellt om de skall uppträda. För oss är det lite annorlunda. Jag hade nästan ångest när jag lovade en annan mamma att ta med mina två yngsta på äldsta dotterns vårfest. Varför? Jo, för jag visste hur svårt det var för dem. Människor de inte kände, en lokal de aldrig besökt tidigare, vi skulle äta där (speciellt sonen har svårt att äta med andra än familjen), spännande programnummer. Jag visste att det tack och lov skulle vara rätt fritt program med mycket sång och musik. Det gillar de och de njuter av sådant. Jag var inte spänd för att dottern uppträdde. Jag följde hela tiden med de två yngstas känslor och humör. De satt stilla i början, faktiskt som ljus. När det var dags för maten totalvägrade sonen. Jag diskuterade med krögaren, som tyckte det var okej att inte äta. Men när alla ätit, då ville sonen äta. Maten stod ännu framme, och han åt snällt upp hela portionen. Efterrätten (glass) slank också ner galant. Men sedan var orken slut. Sonen blev mer och mer rörlig. Han ville till sist fara ut på gården vilket han inte kunde göra ensam. Så vi fick ta ett hastigt farväl och jag åkte hem med de två yngsta. Klockan var redan över åtta, så det var i senaste laget för dem. De tog också Stella 1,5 timme att somna, trots melatoninet. Milla fick skjuts hem med en annan familj. Jag är glad att barnen klarade av det så väl, men nog dränerar det min energi rätt bra att genomföra en vårfest med dem. Speciellt ensam, då jag inte kan dela mig. Nu är det tack och lov bara sådana fester kvar där jag kan åka iväg och njuta ensam med ett till två barn. PS: Jag skriver inte texten utan radbyten, men av någon anledning knyter Blogger ihop stycken utan mitt medtycke. Någon som vet hur jag skall åtgärda det?

Dagens ros går till - farmaceuten!

Idag vill jag överräcka den finaste blombuketten till farmaceuten i vårt apotek. När jag kom inspringande just innan stängningsdags (hade lämnat storasyster för att övervaka de mindre i bilen utanför) och hade Melatoninrecepten i högsta hugg visade det sig att de båda hade föråldrats. Hon såg nog paniken i mina ögon (kom ju ihåg föregående kväll), så hon sa att hon skulle ringa doktorn ifråga. Kan man det? Jo, det kunde man, farmaceuten hade doktorns mobiltelefonnummer. Och doktorn gav tummen upp! Så hon förtjänar faktiskt också en ros eller två, vid närmare eftertanke.

Plättar kan vara design

Jag har inte tänkt på det, men dottern blir extra glad när jag gör lite olika figurer på plättarna hon skall äta på morgonen eller annars. Jag brukar göra glada ansikten, båtar på havet, solar, moln, ja vad som faller mig in. Ekströms sylt på flaska är ett bra hjälpmedel, det är bara att spruta och skapa.

Idag var en sådan dag. Sonen designade sina egna (innan jag märkte att han var vaken, hmmmph) med honung, strössel och socker.

Skillnaden med melatonin

Skillnaden med melatonin och utan är ganska exakt två timmar. Tabletterna tog nämligen slut igår, och hade inte hunnit till apoteket idag. Så imorgon skall jag dit. :)

Från rid- till konstterapi

Jaha, då har man haft två möten idag angående barnen. Jag tar och berättar om mötet med Stellas ridterapeut först. Hon har ridit snart 20 gånger med xxxx. Det har gått bra, Stella gillar hästarna, är orädd. Hon har trivts där med de fyra olika hästarna. Men det som nu sätter stopp för fortsatt ridterapi är att xxxx inte behärskar svenska tillräckligt bra. Så när man skall tala om känslor och gå in på djupet så klarar inte ridterapeuten det tillräckligt bra. Vi kunde inte alltså få mer ridterapi, som jag hade hoppats. Stella har varit i kön till ridtimmar länge nu, så jag skall ringa ridläraren och fråga om hon kommer med på ponnytimmarna i höst.

Men de tog upp att Stella nog behöver fortsatt terapi, och med konkret innehåll. Så det lades fram musik- och konstterapi. Det senare är definitivt Stellas grej, så nu fick vi formulär hem att fylla i. Där skall vi skriva styrkor och svårigheter. Sedan får vi tid till utvärdering och sedan kanske hon beviljas terapi till hösten. Jag tror Stella blir glad över detta.

Jag hade innan detta mötet möte med Simons förskolelärare, där vi gick igenom det gångna året och la upp lite planer för nästa år. Simon har matematiskt tagit stormsteg framåt och uppfyller nu kraven för skolan enligt åldersnivå. Han uppvisar även intresse för att skriva bokstäver, vilket är jätteroligt. Men nästa år i förskolan skall fokus ligga på att lära honom klara sig i kniviga situationer även om assistenten inte är där, få självförtroende, våga misslyckas och lyckas. Så att han sedan är så klar som möjligt för skolan 2013. Han kommer att ha assistent även nästa år, men kanske inte samma assistent som i år. Men assistenten som är fat anställd i huset är Simon väl bekant med så jag tror det kommer att gå riktigt bra. Efter mötena kom jag på att jag skall kontrollera hur det är med taxiskjutsen nästa år. Ansökningstiden hade gått ut (hoppsan), men hon som organiserar det hade räknat med att S&S skall åka med även nästa år. Och det är ju i alla fall endast fråga om morgnarna. Taxibolaget byts ut, vilket kommer att resultera i svenskspråkiga chaufförer. Vilket är en stor sak för barnen, som endast talar svenska. Nu skall jag försöka arbeta lite innan barnen kommer hem kring halv fyra. Ha en skön dag allihopa, solen skiner och det är jättevarmt.

Jag är trött på media

Jag hoppas att medias inställning till ADHD och NPF inte är en reflektion av vad samhället tycker och tänker. Men nu har de lyckas få mitt blodtryck att stiga, genom att komma med en massa antaganden, göra slutsatser som är förvrängda samt igen skuldbelägga oss redan belastade föräldrar. Men eftersom även jag har min egen kanal, dvs denna blogg, så vill jag kommentera dessa skribenters alster. Och försöker göra det utan att sänka mig till deras nivå. http://www.dt.se/opinion/ledare/1.4700625-trovardiga-diagnoser- Först skall vi ta och titta på Hans Nordéns rader. Först hoppar en vanlig klishé upp:

Kritikerna menar att det förekommer en överdiagnostisering, och att tillståndet lika gärna kan förklaras av yttre faktorer som ett föränderligt samhälle, en ostrukturerad vardag, för stora skolklasser, och föräldrar utan tid för barnen

Vilka är dessa kritiker och OM det skulle ske en överdiagnostisering, vem blir lidande av detta? Jag har aldrig hört att man skulle ha kritiserat t.ex. överdiagnostisering av depression, fibromyalgi, sömnsvårigheter, ledvärk, slitna ryggkotor etc. Och jag är helt säker på att det även förekommer. Mer oroliga borde kritikerna vara över att alla som har NPF inte får diagnos, och genomlider livet med sina svårigheter. Och om man kan förklara det med ett föränderligt samhälle så borde väl alla vara ADHD-are. Det håller jag med om att ADHD märks tydligare än förr, och då kan säkert stora skolklasser, ostrukturerad vardag och oengagerade föräldrar vara en bidragande faktor.

Också utredningarnas kvalitet har ifrågasatts. Enligt en undersökning anbefalld av regeringen ger till exempel de korta adhd-utredningarna (tio timmar) exakt samma resultat som de långa (40 timmar).

Kan detta möjligen bero på att barnets ADHD kommer fram oberoende? Men jag är också för det, att utredningarna skall vara uttömmande och inte vara lättvindiga. Men jag har inte hört att någon skulle ha fått diagnosen "lätt". För oss tog det 3 år för de yngsta och över ett år för den äldsta. Vi fyllde i så många formulär, detsamma gjorde skolan och förskolan, barnet gjorde tester, träffade psykologer, neurolog, verksamhetsterapeut, talterapeut, psykiater etc. Och nu till Expressens höjdare: http://www.expressen.se/ledare/120511-hur-saker-ar-en-adhd-diagnos/ Hr har vi inte ens en skribent utan det är undertecknat ledarredaktionen. När man läser artikeln så förstår man varför.

Barn födda sent på året löper 34 procents större risk att få en adhd-diagnos än barn födda vid årets början, avslöjade Dagens Nyheter i går. Frågan är uppenbar: misstas omognad för adhd?

Detta har diskuterats i medierna nu efter att undersökningen kom ut. Jag håller med, barn som är omogna kommer säkert att utredas oftare än de som är födda i början av året. Och av dessa barn så kommer deras omogna beteende att växa bort. Men jag kan aldrig tro att läkarna skulle ta miste på ADHD och omognad.

Bland kriterierna för diagnosen finns i stället så mänskliga beteenden som "springer ofta omkring, klänger eller klättrar mer än vad som anses lämpligt för situationen" och "undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (till exempel skolarbete eller läxor)".

Jag tror inte skribenten inser vad detta betyder. Alla mina vänner som har barn klagar på att barnen har svårt att göra sig klara på morgonen, vill inte sitta stilla på konserter eller bröllop, har motvilja mot läxor. Dessa är normala barn. MEN, vi med barn med diagnos, har en vardag där barnen inte klarar av att sitta ner 5 minuter för att äta middag, som tappar fokus till minsta lilla ljud, ljus, rörelse etc. Som varje morgon måste läras hur man gör sig klar. För låter man normala barnet vara på morgonen, så nog gör den sig klar till sist. Våra barn sitter där i soffan i sina pyjamas och förstår inte vad som hände. Dessutom kan barnen ofta ha en överkänslighet, så tandborstning, att borsta håret eller tvätta håret eller bara att duscha kan orsaka sådan smärta och obehag för dem.

Däremot finns det skäl att vara skeptisk till hur diagnosen används. Används den för ofta? Det har gått mode i diagnoser förr. Och här är det ofta barn, som inte kan argumentera emot, som får diagnosen.

Vilka diagnoser har varit på modet förr? Autism kanske, så att man tyvärr måste begrava utrycket kylskåpsmödrar. Burn out? Förlossningsdepression? För dessa kan inte heller mätas med blodprov. Varför skulle barnet vilja argumentera mot diagnosen? Det är ingen stämpel. Det hjälper oss förstå och hjälpa barnet. Min mellersta dotter (8 år) har många gånger talat om hur mycket bättre det har blivit och hur mycket bättre hon mår. Och frågar man vuxna med ADHD, så önskar de alla att de hade fått diagnos och hjälp tidigare.

Det är ett oroande uttalande. Föräldrars lättnad över att ha fått den diagnos på sitt barn som de efterfrågar, är ju inget kvitto på att den är korrekt. Det är bara ett kvitto på att alla inblandade vuxna är överens om att det är något fel på barnet.

Hallå! Vi utreder inte barnet för att vi tycker att det är fel på det, vi utreder för att få hjälp för honom/henne. I vårt fall var det dessutom förskolan som bad oss ta kontakt med psykologen. Och ja, i början synades vi föräldrar i sömmarna extra noga, speciellt då vi hade två barn som utreddes samtidigt.

Förskrivningen av medicin mot adhd har nästan fyrdubblats de senaste fem åren. Beror det på mer kunskap om sjukdomen och att fler läkare har rätt att skriva ut medicineringen, eller handlar det om överdiagnosticering och förskrivning? Det måste utrönas.

Denna eviga rädsla för att vi lättvindigt drogar våra barn. Först klarar vi inte av att uppfostra dem, sedan ger vi dem droger. Jag väntade alltför länge innan jag lät medicinera våra barn. Det tänkte sluta i katastrof för mellanflickan. Och våra barn blir inte zombie eller lätthanterligare av medicinen, de bara klara av sin vardag lättare. Medicinen skulle inte fungera, om de inte skulle ha ADHD. Vi får fortfarande anpassa, påminna, lära dem klara av saker om och om igen, lösa knutar som kommer när det blir för mycket på schemat osv. Och när medicinen går ur kroppen kan det komma utbrott om dagen varit för ansträngande. Och glömmer vi medicinen någon dag, så har barnet rena rama helvetet den dagen.

Det får inte hända att barn sjukdomsstämplas när det är deras omvärld som är osund.

Det heter så fint att skolan skall vara för alla och att alla skall få hjälp. Man gör upp åtgärdsplaner, talar om resurser etc. I de flesta fall nonchaleras detta i skolan, eller man säger att pengar saknas osv. Vi i vår familj har varit lyckligt lottade som blivit erbjudna hjälp till barnen. Men jag har hört så många historier där barnen inte får hjälp alls, till och med fast de går i klasser som är för dessa med NPF. Så det är DÄR TYNGDPUNKTEN för diskussionen skall gå. Mer pengar till undervisning, mindre grupper, mer utbildning till lärare och assistenter, MER TOLERANS för att ett sätt kanske inte fungerar för alla.

Väckarklocka med ljus

Det har alltid varit rätt svärt att väcka upp äldsta dottern på morgonen (gud ska veta att vi inte har samma problem med hennes lillebror ;-) Hon vaknar inte till väckarklockan (som låter som en brandalarm), inte sin telefon, inget. Hon bara sover. Men nu hittade jag väckarklockan med ljus. Man ställer in den, så ljusnivån gradvis ökar tills själv väckningsfunktionen sätter in. Och imorse vaknade hon redan innan väckningen tack vare ljuset. Halleluja. Här är mer information om liknande väckarklocka: http://www.philips-shop.se/store/catalog/ljusterapi/wake-up-light/-/productdetail/HF3465_01_SE_SHOPPUB/SE/sv#productDetailtabs

Svenska kocken är igång igen

Sonen blir helt råddig av vår och sommar. Tyvärr, för jag älskar i övrigt dessa årstider. Men imorse försökte han igen stiga upp klockan 4.50. Den tiden var jag inte så pigg på det, dessutom satt han på taklamporna i deras rum så det fanns risk för att Stella också skulle vakna. Problemet är alltså att det blir så ljust ute, och då tycker sonen att det är morgon. Till sist kunde jag få honom att stanna kvar i sängen till halv sju, men det krävde ju otaliga promenader och diskussioner. Och sedan ville kocken dvs sonen ha nachos till morgonmål. Jag sa emot tills han tog en banan istället. Men sedan steg pappan upp och sa att de kunde få nachos när de har klätt på sig och ätit annat först. Så där satt de sedan och hade mexikansk fiesta med nachos och salsa när jag for iväg på arbetet :)

Capri-kalabalik

Imorse försökte Milla åka iväg till skolan iklädd capri-shorts! Och det är +5 grader ute. Jag vägrade och dessutom hade hon ringt om skjuts. Solen skiner, då cyklar man till skolan. Hon blev hysterisk, sparkade mig på smalbenet, och nästan hyperventilerade. Bara för att hon skulle ha jeans och cykla. Slutresultatet blev att jag körde henne, och hon blev av med sin telefon på obestämd tid. Så när jag kom till arbetet kändes det som om jag gått sju ronder i boxingsringen. Stella i sin tur blev hemma idag, för hennes huvudvärk gav inte med sig fast hon fick tablett. Tur att det bara är några veckor kvar tills skolan tar slut, hon verkar bli tröttare igen. Igår hade Simon det kämpigt med sin ergoterapi och taxin. Pappa hade glömt att ge hans ADHD-medicin. När Simon åkte iväg med taxin hade han fått ångest och börjat skrika. Sedan hade han haft höga djurläten. I slutskedet hade han skrikit, sparkat på säten och försökt röra vid bilens mätare och manicker. Taxichauffören var riktigt uppskakad. Hos ergoterapeuten hade det gått hyfsat, i slutet hade han igen blivit mer uppångad. Han blev utan stjärna vilket är förutsättningen för att få en liten leksak. Och ingen slickepinne blev det av chauffören heller. Mitt hjärta värker att min lilla pojke har haft så svårt och inte kunnat uttrycka vad som har varit fel. Jag vill kunna vara med honom så att jag kan lugna och tolka honom. Hur skall det gå i skolan? Kommer de andra vara elaka med honom när de märker hur lätt han börjar gråta och blir upprörd? Dessutom är han stor för sin ålder, så kraften finns. När impulskontrollen saknas kan det bli knepiga situationer framöver.

Jag är otroligt stolt över min krigarprinsessa!

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så stolt som jag var idag. Mellandottern är 8 år, men hon är redan så otroligt klok och har insikter om sig själv som många vuxna saknar. I deras skola har de specialklass för elever som behöver mer hjälp än andra. De flesta av dem har rätt stora handikapp, de kanske saknar talförmåga eller ser annorlunda ut. Tillräckligt för att de små förstaklassarna faktiskt är lite rädda för dem, och undviker till och med korridoren där deras klassrum finns. Så nu hade de ordnat så att barnen fick besöka specialklassen och se hur de arbetar där. Och det hade varit ett väldigt lyckat besök. När de kom tillbaka i klassen hade de talat om besöket. Och då gjorde dottern Stella det som gör mig så otroligt stolt och får mig att fälla tårar. Hon hade framför hela klassen berättat öppet om sig och sin situation. Hon hade berättat att allt inte alltid syns utanpå. Och hur svårt hon har haft och hur elak hon har varit mot sin lillebror. Och hur mycket medicinen har betytt i hennes liv. Vilken krigarprinsessa, som krigar mot fördomar, vågar vara öppen, tala om och beskriva. Mitt hjärta är så sprängfyllt just nu. För ingen kan lära någon att vara en bra människa. Antingen växer man och blir det, eller så blir man det inte. Så enkelt är det. Men jag har en stark känsla av att hon är på rätt spår.

Livet i ultrarapid

Ja, så känns det just nu. Jag hinner inte sitta och reflektera, för livet är så späckat med program just nu. Det är föräldramöten, överföringsmöte till högstadiet, uppföljningsmöten om flickornas medicin, mitt egna möte med läkaren och röntgen, möte med ridterapeuten osv.osv. Sedan är det ju årstiden så man skall köpa gåvor åt höger och vänster. Det är gudbarnen som fyller år, det är föräldrarna som fyller, avslutningsgåvor till dagis- och skolpersonal samt terapeuterna. Vårfestkläderna är klara för Simon och Stella, men något tag vaknar väl Milla, och man får ta henne pronto till någon klädaffär inne i stan. Idag ringde Simons talterapeut. Han hade lärt sig säga bokstaven R. Vad roligt, att det blev hon som fick bevittna det. Lön för mödan. Håller på och städar ut alla skåp och garderober på allt onödigt. Det är roligt hur bra det går, och jag har redan samlat en liten summa fickpengar för min resa om några veckor. Då skall jag och en väninna åka utomlands, turista, shoppa och slappa. Som om inte detta vore tillräckligt så har vår familj ett större projekt som vi just nu kartlägger, planerar och funderar kring. Men det ger energi att ha något konkret att arbeta på. Och som kommer att betyda mer sköna stunder för vår familj.