Vårfestångest och många känslor

Då är det dags för vårens alla vårfester. Många föräldrar och barn är förväntansfulla och spänner sig lite, speciellt om de skall uppträda. För oss är det lite annorlunda. Jag hade nästan ångest när jag lovade en annan mamma att ta med mina två yngsta på äldsta dotterns vårfest. Varför? Jo, för jag visste hur svårt det var för dem. Människor de inte kände, en lokal de aldrig besökt tidigare, vi skulle äta där (speciellt sonen har svårt att äta med andra än familjen), spännande programnummer. Jag visste att det tack och lov skulle vara rätt fritt program med mycket sång och musik. Det gillar de och de njuter av sådant. Jag var inte spänd för att dottern uppträdde. Jag följde hela tiden med de två yngstas känslor och humör. De satt stilla i början, faktiskt som ljus. När det var dags för maten totalvägrade sonen. Jag diskuterade med krögaren, som tyckte det var okej att inte äta. Men när alla ätit, då ville sonen äta. Maten stod ännu framme, och han åt snällt upp hela portionen. Efterrätten (glass) slank också ner galant. Men sedan var orken slut. Sonen blev mer och mer rörlig. Han ville till sist fara ut på gården vilket han inte kunde göra ensam. Så vi fick ta ett hastigt farväl och jag åkte hem med de två yngsta. Klockan var redan över åtta, så det var i senaste laget för dem. De tog också Stella 1,5 timme att somna, trots melatoninet. Milla fick skjuts hem med en annan familj. Jag är glad att barnen klarade av det så väl, men nog dränerar det min energi rätt bra att genomföra en vårfest med dem. Speciellt ensam, då jag inte kan dela mig. Nu är det tack och lov bara sådana fester kvar där jag kan åka iväg och njuta ensam med ett till två barn. PS: Jag skriver inte texten utan radbyten, men av någon anledning knyter Blogger ihop stycken utan mitt medtycke. Någon som vet hur jag skall åtgärda det?