Läst en bok!

Ja, om någon läste förra inlägget, så kan jag till min glädje rapportera att vår resa var en total succe. De älskade att resa, bilandet gick utan problem. De lekte med barnen trots språkmuren. Somnade som små ljus klockan nio, så jag hann basta med min vän och prata lite i lugn och ro. Även följande dag gick suveränt, fast den innehöll flera stopp och besök. Jag var så glad. Brydde mig inte ens om det lilla utbrottet i bilen på väg hem. Nu är vi på semester, och jag har hunnit läsa en bok! En hel bok på semester med familjen. Jag kan inte tro det är sant. Barnen hittar på en massa att göra på egen hand, fastän Stella ibland kommer in i "jag har inget att göra"-stämningen. Jag har god översikt där jag sitter på altanen, och även hundarna trivs. Vilken bok läste jag då? Jo "Mr Tourette och jag". En sann historia om en kille med ODC och Tourette. Den var väldigt gripande, och man fick en god inblick i hur fängslande det kan vara att leva med detta. Nu skall jag ge mig i kast med Kaosmammans bekännelser. Mer lättsam läsning, eller vad vet jag? Sedan blir det boken om Tigermamman (ni vet hon som piskar fram barnens goda resultat genom att tvinga dem att öva, öva och åter öva). Men nu fortsätter jag semestra ett tag till. Få se när jag hinner skriva något här igen.

Ut från hemmets trygga vrå

Jaha, idag skall man då sätta sig i bilen med Stella och Simon och sitta där i ca 3 timmar. Sedan får jag träffa så kära vänner, som jag saknar väldigt. Skulle önska de skulle bo på samma gata, för med dem är livet så lätt. Sedan vet jag inte hur S&S kommer att ta det, men hoppas att det går bra trots språkmuren. Och vi sover över natt där, och imorgon sedan ännu ett stopp hos en annan kär vän innan vi åker tillbaka hem. Jag är beredd att ta alla utbrott när vi kommer hem igen, men håller fingrarna korsade att de orkar bra under resan. Inte för att utbrott gör något, men skulle vara så skönt om resan gick någorlunda smidigt. Jag rapporterar efteråt hur det gick.

Simon får behålla sin personliga assistent

Det var klart redan tidigare att Simon får fortsätta ha personlig assistent även nästa år, men de planerade att han skulle ha en annan assistent än förra året. Jag tyckte det var tråkigt, så desto gladare blev jag när jag hörde att pga omstruktureringar i personalen så kommer hans egna personliga assistent tillbaka till hans grupp även nästa år. Kunde inte bli bättre! Han väntar på att förskolan skall börja igen. Inget tal om skolan längre. Det man inte vet något om kan man inte längta till.

Hoppsan och förlåt

Idag gick sonen till dagis glad i hågen, för han hade bakat bullar som han bjöd på. När jag kom efter honom idag var dagistantens första fråga: "Har Simon inte fått sin medicin idag?" Hoppsan, ja, det hade jag ju glömt imorse när vi skulle se till att få bullarna hela fram. Hon sa, att hon inte varit tidigare så övertygad om medicinens nödvändighet, men nu var hon omvänd. Han hade varit verkligen högt och lågt idag. Så de hade haft händerna fulla trots två barn och två vuxna. Kan inte låta bli att småle lite, för sådana här dagar får nog dem säkert att uppskatta Simon medicinerad och lugnare. Så trots att han har sina svårigheter då också, så minns de hur svårt det kunde vara utan. Så förlåt kära daghemspersonal, imorgon lovar jag att komma ihåg medicinen. Och hon jag talade med börjar sin semester imorgon. Så hon uppskattar nog den första semesterdagen, fast det skulle ösregna ;) Och jag får ju min del av denna vildbus. Han är ju inte stilla en sekund, men vi försöker titta på HOP-filmen i alla fall. Kan vara skönt när han somnar. Mitt lillgulle.

ADHD-skämt, I don´t get it!

Jag tycker att ADHD inte är något att skämta om, i alla fall om man inte vet vad det handlar om. Man får skämta om saker för att kunna skratta åt dem, och kanske via skrattet orka med det. Så ADHD-are kör säkert med råa skämt, såsom de som arbetar på sjukhus kan ha en rätt magstark jargong.

För jag själv personligen skulle inte drömma om att skämta om folk med CP-skada. Det tycker jag endast Jesper Odelberg har rätt att göra. På samma sätt skall man inte skämta om fetma. I dete läget tycker jag faktiskt inte ens det är berättigat fastän man själv är överviktig. Faktiskt.

Jag blev alltså rätt förvånad när en vän till mig drog till något skämt om ADHD om en flicka som var tillsammans med hennes dotter. Hon VET att mina barn har ADHD. Ändå kunde hon vara så rå och obarmhärtig att hon körde jargongen, till och med flera gånger. Jag blev så perplex så jag sa inget. Men den tredje personen såg nog på mig hur jag bet mig i tungan.

Om man har tillräckligt insikt i detta, så skämtar man inte om hur någon beter sig ADHDigt. Det är inget man skall bagatellisera. Eller hänvisa till hur ALLA blir diagnostiserade nuförtiden. Och att ALLA nog har en släng av det. JO, vi alla kan ibland uppvisa beteendet som personer med NPF har. Vi är mänskliga, och det är mänskligt att ha ADHD, ADD eller något inom autismspektrum. Men kom inte och tala om det så att jag hör. För då kan det hända att jag tvingar dig leva mitt liv i en vecka. Kanske ditt leende bleknar och du inte längre känner behov av att slänga iväg ett ADHD-skämt.

Vad jag önskar jag hade kunnat svara något bra i den situationen då. Men jag är inte den som är rappast i käften i sådana lägen. Har inte ens kommit på något bra svar, fastän det har gått några dagar. VAD HADE DU SAGT?

Leta larm och vakna tidigt

Ja nu har jag letat efter larm med ljus och lykta. Jag skall få ett nytt larm hemskickat, då den förra inte fungerade. Men sökte alltså även efter andra larm. Jag har nu två morgnar lyckats vakna samtidigt som sonen. Han tycker jag förstör, som inte låter honom husera fritt. Men jag är nöjd, som har kunnat börja morgonen med kaffe istället för städning. Sonen gillar sitt sommardagis, och han godkände även en ny tant och tyckte om henne. Det känns skönt. Nu sitter jag och överväger kontakt om anhörigstödet, som vi kunde vara berättigat till. Men kanske de alla ansvariga är på sommarlov, så jag låter saken bero en liten tid till. Ha en skön dag allihopa. Jag tänker laga lite jordgubbsmarängbakelser och kanelbullar idag. Mums.

Värsta morgonen någonsin

OBS! Bilderna i inlägget är INTE tagna hemma hos oss, de har jag lånat på nätet. OBS! Jag försöker finnas till för alla mina barn, vilket ofta resulterar i sena kvällar och tidiga morgnar. Flickorna ville sova ute inatt, men vid midnatt kröp de i sina sängar i alla fall.

Imorse försov jag mig rejält. Till saken hör är att alarmen (avsändare till sonens handled och mottagare till mig, den borde alarmera när han befinner sig för långt bort) jag köpte fungerar inte, så jag saknar fortfarande alarm. Sonen steg upp i vanlig ordning och idag hade han varit mer kreativ än någonsin.

Synen som mötte mig: I vardagsrummet hade han målat på papper men den svarta akrylfärgen hade droppat på golvet och då hade han gått omkring med det på foten. Hela hans ansikte var målat med diverse medel (läpp-penna i alla fall). Osten låg på golvet. I köket hade han blockerat kylskåpsdörren med en stol så den stod på vid gavel. Alla plättar var borta.

Värsta synen var dock i badrummet. Redan lukten tänkte ta musten ur mig. Nagellack i hela lavuaren. En rosa sörja av raklödder, läppstift och shampoo. Jag fick kasta bort nagellack, parfymer, body lotions, shampooflaskan jag köpte i fredags, läppstift, hårspray etc.

I sådana lägen blir jag inte längre arg, jag blir ledsen. Satte igång och städa lägenheten. Sedan sonen. Tog en timme innan jag kunde sätta på kaffet. Så städhjälp för min del skulle innebära att jag inte förutom den 1,5 timme som jag städar extra varje dag, skulle få hjälp med grundstädningen. Det som idag gör mig extra irriterad är att jag igår gick igenom lite lådor i förrådet. Jag hittade anteckningar från sonens 3-årsmöten med dagispersonal och andra. Redan där påtalar jag detta hans beteende. Men på över 3 år har ingen konkret hittat en lösning!!!! Jag hade ju ett lås på kylskåpet ett tag, men när vi bytte ut kylskåpet så skaffade vi aldrig något nytt. Jag har talat i över tre år med varje expert. Ingen har insett bredden av detta eller kunnat komma med konkreta råd. TRE JÄVLA ÅR. Jag har läst, funderat på strategier, talat med sonen, seriesamtal, the works.

Nu talade jag med min mamma och kom fram till konreta åtgärder: Köket måste kunna låsas. Tillbaka med dörrarna som är borttagna och ordentliga lås upptill. Låsbara skåp till badrummen, där allt från tandkräm till shampo till make-up bevaras. Samtal till alarmleverantören på måndag, samt ringa upp autism/asperger-förbundet och fråga om tips om fungerande rörelsealarm på brukare. Nu skall jag upp till strid. Jag skall inte behöva vara rädd vad sonen hinner göra.. Jag måste kunna sova de få timmar jag sover med gott samvete. Jag har hela tiden väntat på att sonen skall växa ifrån detta beteende. Men det verkar inte hända under närmaste framtiden, så det är bara att skrida till verket och barnsäkra lägenheten. Från en son som snart fyller sju år...

Städhjälp- en dödssynd?

Jag har en vän som funderade på facebook på att anlita städhjälp och undrade vilka bolag som var bra och priser etc. Döm om min förvåning när det börjar komma hätska kommentarer om att man minsann hinner städa och vara med barnen, och att man skall prioritera rätt. Och vilka signaler sänder det till barnen, om man låter någon annan städa? De tyckte att barnen blir lata, om föräldrarna låter någon annan städa.

Jag sitter här som en fågelholk. Alla har rätt till sina åsikter, men när blev det legitimt att trycka ner andras åsikter, och inte låta folk ta sina egna beslut? Men det är ju sådant som händer hela tiden. Och på sätt och vis börjar jag förstå de korkade kommentarerna om NPF också. Om en oförarglig sak som städning får folk att vara fördömande, hur är det då inte med något mer abstrakt?

Jag har själv haft städhjälp. I och för sig kom den två dagar efter att min man lovat involvera sig mer i städningen i vår familj. :) Då hade vi ett barn och bodde i ett hälften mindre hus. Nu har vi tre barn, husdjur och stora uttrymmen. Vi städar själv, men skulle gärna anlita någon. Pga hundarna är det lite besvärligt. I vårt fall så är det lite knepigt att dammsuga, då Stella inte tål dammsugarljudet. Och att tvätta golv och hålla alla från det rummet är också lite klurigt. Jag skiter i vad folk tycker om de val jag gör i livet. Men jag tycker synd om trådstartaren som bara ville ha kontaktuppgifter och inte få en moralpredikan istället.

Hur klarar han av det?

Sonen är så full av egenskaper som motsätter sig själva. Men ändå är det vissa saker han inte klarar av, medan andra som han klarar galant (till motsats till många andra). På morgonen har han svårt att hitta ett par kalsonger som han kan ha på sig. Alla spänner och är för småa enligt honom. Oberoende fast de skulle vara bra egentligen. Här kommer hans överkänslighet mot huden fram. Men ta honom ner till havet och han vadar i, totalt orädd fast det kan vara 12 grader. Inga problem att simma omkring. Där står jag, hans mor, som värsta badkrukan och knappt klarar av att doppa tårna. Barnen brukar skratta åt mig, såsom jag håller på och velar. Sedan detta med att tappa tänder. De flesta barnen, inklusive hans systrar, vickar på lösa tänder. De klagar på hur svårt det är att tugga då. Det är obekvämt etc. Men Simon han talar inte ens om att de är lösa. Den första tanden bara föll ut. Den senaste fastnade i tomaten han försökte ta en tugga av. Men sedan kom ju blodet och det är något han är känslig för. Han gick länge runt med en papperstuss i munnen. Även när han skulle lägga sig. Men han somnar fort, så sedan gick jag dit och pillade bort den. Och har han den minsta lilla skråma så skall plåstret fram. Så en person som inte alltid ser honom, ser en pojke som klarar av jättemycket. Och det gör ju vi givetvis. Men sedan kan det vara svårt för en utomstående att förstå att en fluga eller mygga kan få Simon hysterisk. Eller att gå barfota. Eller att åka någonstans som man inte riktigt vet vart det är eller vad som kan hända där.

Sommardagis

Sonen har haft semester, men nu när mannen och jag åter arbetar några veckor, så skall han igen vara på sommardagis. Och jag måste säga att dagispersonalen verkligen ansträngt sig lite extra. Sommardagiset är på ett annat daghem, och redan det kan skapa oro hos sonen. Så en vecka är hans ena tant med där, och andra veckan är den andra tanten med honom. De alltså har mixat med sina egna semestrar för detta. Vilka fina människor! När jag förde honom dit var jag lite orolig, men helt i onödan. Simon var lite på sin vakt, men utforskade lokalerna. Hittade några bekanta barn. Sedan gick han ut och sade att jag nog skulle gå nu. :D Önskade mig dessutom en trevlig dag. Hoppas, hoppas, hoppas att denna entusiasm håller i sig och han orkar dessa dagar innan vår semester del två tar sin början.

Säkerhetsutrustning

Vi har ju från och till haft behovet av extra övervakning av vår son i alla dessa år. Vad jag kan lite längta till den tiden, när man kunde bära honom på höften och han hölls var man satt honom. Men efter det har vi nog fått ha ögonen på honom 24/7. Nu har den knepigaste tiden på dygnet blivit morgonen. Han kan stiga upp vid 5-6 tiden. Han meddelar inte oss utan smyger sig till nedre våningen och börjar sina maträder. Det är ju inte farligt, men irriterande, när han äter allt han hittar. Äter flingor och mysli direkt ur förpackningarna och hälften ligger utspritt på soffan. När han öppnar livsmedel vi har tänkt ha till måltider och sedan överger dem när de är överrösta med ketchup. Tar jogurt och annat som han inte sedan äter upp. Men det värsta är när han tar knivar till hjälp. Just nu har han ett djupt jack i sitt finger efter senaste morgonaktivitet. Mitt mått är rågat. Idag beställde jag via nätet Carefree Child alarm and antidrowning system. Skall berätta mer om den när den kommer, men idén är att man kan justera radien som barnet skall befinna sig inom. Mottagarenheten meddelar när barnet rör sig utanför den radien eller faller i vattnet. Det känns genast tryggare när vi får denna manick. För samtalen med sonen hjälper inte, inte ens olyckan igår fick honom att ändra taktik. Fast han vet att han skall väcka oss gör han det inte.