ADHD-skämt, I don´t get it!

Jag tycker att ADHD inte är något att skämta om, i alla fall om man inte vet vad det handlar om. Man får skämta om saker för att kunna skratta åt dem, och kanske via skrattet orka med det. Så ADHD-are kör säkert med råa skämt, såsom de som arbetar på sjukhus kan ha en rätt magstark jargong.

För jag själv personligen skulle inte drömma om att skämta om folk med CP-skada. Det tycker jag endast Jesper Odelberg har rätt att göra. På samma sätt skall man inte skämta om fetma. I dete läget tycker jag faktiskt inte ens det är berättigat fastän man själv är överviktig. Faktiskt.

Jag blev alltså rätt förvånad när en vän till mig drog till något skämt om ADHD om en flicka som var tillsammans med hennes dotter. Hon VET att mina barn har ADHD. Ändå kunde hon vara så rå och obarmhärtig att hon körde jargongen, till och med flera gånger. Jag blev så perplex så jag sa inget. Men den tredje personen såg nog på mig hur jag bet mig i tungan.

Om man har tillräckligt insikt i detta, så skämtar man inte om hur någon beter sig ADHDigt. Det är inget man skall bagatellisera. Eller hänvisa till hur ALLA blir diagnostiserade nuförtiden. Och att ALLA nog har en släng av det. JO, vi alla kan ibland uppvisa beteendet som personer med NPF har. Vi är mänskliga, och det är mänskligt att ha ADHD, ADD eller något inom autismspektrum. Men kom inte och tala om det så att jag hör. För då kan det hända att jag tvingar dig leva mitt liv i en vecka. Kanske ditt leende bleknar och du inte längre känner behov av att slänga iväg ett ADHD-skämt.

Vad jag önskar jag hade kunnat svara något bra i den situationen då. Men jag är inte den som är rappast i käften i sådana lägen. Har inte ens kommit på något bra svar, fastän det har gått några dagar. VAD HADE DU SAGT?