Det är bara två månader kvar av vårterminen

Det är det jag försöker påminna mig om, att dotterns lågstadietid snart är över, och att hon får nya lärare sedan. Men ändå lyckas hennes klasslärare få mitt blodtryck att skjuta i höjden.
Igår hade vi ett möte med psykologen och psykiatern. Både psykologen och jag hade försökt nå klassläraren så att hon skulle uttala sig om hur dotterns skolgång har varit under senaste månad (med minimidos). Men eftersom läraren inte svarade oss, så kunde de inte fatta något beslut. Så nu är dottern tvungen att äta minimidos i en månad till (och den dosen är för liten, fastän den hjälper lite) och sedan måste vi försöka få läraren till mötet.

Jag blir så arg, för sedan skrev hon nog ett svar EFTER mötet. Och i det framkommer att hon bara observerar dottern lite, om något inte fungerar så försöker hon inte ens fundera ut alternativ vad man kunde göra istället. Hon tror nog inte på NPF överhuvudtaget.

Så det är bara två månader kvar av vårterminen, två lååånga månader.

Operationsbordet imorgon

Sonen var idag till läkaren och hon konstaterade att han kan opereras imorgon. Så imorgon spenderar vi på sjukhuset.

Sonen är upp och ner

Sonens liv är lite berg-och-dalbana just nu. Vi har förra veckans resa i bagaget som stört hans rutiner. Sedan blev hans assistent sjukskriven för 6 veckor framåt. Jag håller alla tummar och tår att de snart får tag på en inhoppare, så att de inte har en massa folk som kommer och går.

Skulle ha lust att skicka några Krya på dig-hälsningar till assistenten, men har ju inga kontaktuppgifter. Kanske man kunde ordna detta via förskolan?

Och nästa vecka skall han opereras, om kirurgen ger grönt ljus för detta. Möte på måndag och då får vi veta. Så sonen är nog rätt trött på läkare för tillfället. Dessutom har vi ännu möte med kardiologen och hjärtultraljud i början av april. Man tycler att det börjar räcka med allt som han hamnar prestera och ta sig igenom.

Änglar finns, och vissa av dem kör taxi

Vad glad jag är just nu. Sonen har tidigare skjutsats till sin ergoterapi av pappa och farfar. Men på senare tid har han klängt vid pappa, inte velat gå in i terapirummet, vägrat och det har varit känsloladdat.
Så igår talade jag med terapeuten och vi funderade vad vi kunde göra. Simon åker ju redan nu taxi till förskolan på morgnarna, så hon föreslog att vi skulle anlita taxi även för dessa resor. Hon kunde dessutom rekommendera en chaufför, så att Simon alltid skulle ha samma bil och chaufför.
Sagt och gjort, jag ringde idag denna företagare. Vilken ängel. Han var helt suverän. Frågade om sonen, och bland annat om han har allergier. För han sa att för att motivera killarna (han kör bara killar dit just nu) ytterligare, så brukar han ibland bjuda på godis, glass eller hamburgare efter terapin.

Finns det faktiskt såhär underbara människor och som våra barn får ha kontakt med? Jag är perplex och väldigt, väldigt glad.

Baksmälla

Hela helgen gick i baksmällans tecken. För alla i familjen. Det var en reaktion på alla förändringar, det att vi åter var samlade.
Det var mycket ljud, många konflikter, sonen hade många sammandrabbningar (mest med mig) och alla var mer eller mindre irriterade.
Nu har jag skrap- och blåmärken lite här och var. Sonen är ju väldigt sällan fysisk, så jag tar det med ro. På något sätt måste han ju reagera.

Igår läste vi med dottern till hennes engelskaprov. Jag laddade upp med en rejäl portion tålamod. Varför? Jo, jag har svårt att smälta det, när hon inte kan ett ord, så berättar jag det. Sedan frågar jag henne om 5 minuter igen, och hon ser lika mycket ut som ett frågetecken som fem minuter tidigare. JAG VET, att detta har att göra med hennes förmåga att ta in information, och därför blir jag sedan arg på mig själv, och det gör mig stingslig.

Men allt som allt så var hennes ordförråd rätt omfattande när jag förhört henne i fyra olika omgångar längs med kvällen. Nu får vi hålla tummarna att provet går bra.

Hon har fått jättebra resultat på prov och förhör sedan hon började med medicinen. Men det har ju inget samband tycker hon. Hon har bara läst bättre, säger hon (och hon kan läsa bättre pga Concertan...)

Min energi står på minus just nu. Kroppsligt funkar det, jag tränar igen. Men mentalt är jag lika aktiv som en sten. De senaste åren och månaderna (kanske mest tiden då mellandottern blev sjukskriven pga utmattningen) har tagit på mig. Och nu när det lugnar sig lite i livet, så hinner tröttheten ikapp mig. Jag vill inte ha något extra, utan bara vardagslunk med sina utmaningar.
Men då kommer mannen dragande med ett jätteprojekt. Slutresultatet av det är ju säkert bra, men det som måste ske innan dess orkar jag inte med just nu. Jag vet inte hur han skall ta ett Nej, då han alltid får sin vilja igenom med mig. Jag vet inte varför han har sådan verkan på mig, att jag ger efter. ;)

Dag 4 dvs sista dagen på Habben

Idag var då sista dagen på Habben. Simon hade talterapeuten inbokad till klockan nio. Jag satt mig ner med hans egenvårdare och hon kom med vissa tips till hans förskola för samlingarna och matsituationerna.
Medan vi satt där så kom sonen förbi med talterapeuten i släptåg. Han sa att han skulle på toaletten, men efter en stund så kom han aldrig tillbaka. Då hade han låst in sig på toaletten och vägrade komma ut. Så över 3 dagar klarade vi oss utan en enda låsning. Och sedan blev det bokstavligen en låsning.
Till sist kom han ut när jag istället talade med talterapeuten. Sonen gick och leka med sin egenvårdare.
Sedan hade jag lite ledig tid innan stora mötet med tal- och ergoterapeuten, neurologen och psykologen.

Mötet förde med sig mest sådant som jag redan visste men även lite nytt. Lite kort:

- Kognitivt är sonen på åldersnivå
- Han brister i det sociala och att han är så egenkritisk, så han inte litar på sina kunskaper och det han kan.
- Hans terapier får fortsätta ännu i 1,5 år. Sedan avslutas de.
- Han får gå på förskolan i ett tilläggsår.
- Han har utvecklats så mycket med allt, så neurologen var av åsikten att hans diagnos F83 nog kan tas bort inom några år.
- Neurologen bekräftade att sonen har autistiska drag, men uppfyller inte diagnosen till alla punkter. Så den terapi som gynnar autister, kan gynna sonen. Dvs att vi övar att lära oss om miner, samspel, turtagning etc.
- Detta var troligtvis sista gången vi var på Habben, då vi nog tar det på hemmaplan framöver.

Så helhetsmässigt var mötet helt positivt. Efteråt talade jag ännu med kuratorn innan det var dags för oss att styra kosan hemåt. Sonen somnade i bilen och fick sig välbehövlig vila.

Väl hemma märktes det nog minsann, att hela familjen varit åtskilda. Sonen fick utbrott, storasyster försökte reta gallfeber på alla, och mellandottern fick bara spader. O ljuva hem.

Till sist somnade alla barnen. Mannen samt jag fick njuta av lite sushi och vitt vin och tala om sonen, Habben och allt annat som har hänt den sista tiden.

Dag 3 på Habben

Imorse ville sonen spela med datorn en stund och det fick han. Och sedan åt han igen massor med morgonmål (vilket är bra, då hans matlust inte återvänder förrän mot kvällen).
Sedan mot Habben igen. Vi hade igen tur att få parkeringsplats på gården, vilket är rena rama lottovinsten, då man annars får betala sig sjuk och springa hela tiden och lägga mer pengar i automaten. Vi har haft samma tur hela veckan. I och med att jag skrev det, får vi säkert ingen plats där imorgon.
Idag hade sonen två möten med psykologen och ett med talterapeuten. Jag hade ledigt hela dagen så tog lite egen tid och åt en pizza i stan.
Sedan när jag kom tillbaka så ville psykologen tala med mig. Sonen har överraskande bra kognitiva kunskaper, lite brister i logik och talet samt ordförrådet. Vi skall tala mer om det imorgon, men jag tror faktiskt de kommer att tycka att han kan börja ettan till hösten med rätt anpassning. Vilket gör att jag åter igen får ombepröva mitt beslut, men det gör inget om det blir så. Det är ju bara en väldigt positiv överraskning.

Vi var en stund i lägenheten och sedan promenerade vi till restaurangen. Simon klarade av att äta i den överfulla restaurangen. Och sedan promenerade vi glada tillbaka.

Nu skall han snart duscha, och sedan är det godnattsaga och natti natti som gäller. Jag är också rätt mör, dessa dagar är givande med tar ut sin rätt.

Saknar även resten av familjen mycket.

Dag 2 på HABBEN

På morgonen väcktes jag av en entusiastisk kille. Han riktigt försökte få mig att skynda mig så att vi snabbare kunde komma till Hab. Vilken förändring.
Väl framme där så slank han in i lekrummet, och jag gick ner till väntrummet. Där sydde jag lite och läste på en deckare. Klockan 10 hade jag möte med socialkuratorn.
Vi talade om Simon mest, men även om familjens hela situation. När hon lyssnat klart sa hon att hon skulle utreda om jag skulle ha rätt till anhörigsvårdstöd. Då skulle jag ha rätt till 3 lediga dagar i månaden. Låter nog som en utopi att vi skulle beviljas något sådant (eller att jag skulle klara av att lämna barnen hos någon utomstående), men visst kan hon utreda det. Jag blev mest road av själva tanken.
Sedan efter att jag avnjutit en snabblunch i kafeterian var det dags för min och sonen att gå till Datateket. Vilken guldgruva! Härliga utvecklande dataprogram som han fick pröva på. Och vilken talang! Han var så duktig, så fukten nästan brände i ögonvrårna. Vi blev lovade, att vi skall få låna hem alla program i en månad och träna.
Sedan hade jag ännu en stund i väntrummet medan sonen avslutade sin session hos psykologen.
Efter avslutad dag fick vi uppleva fyrans rusningstid i huvudstaden, när vi körde norrut en bit för att träffa några vänner. Och även där orkade Simon leka, vara glad och tala över språkgränserna.
Men på kvällen somnade han nog som en stock.

Dag 1 på HABBEN

Resan igår hit gick riktigt bra. Sonen spydde inte i bilen. Han tyckte förstås resan var lång, men klarade det riktigt bra.
Väl framme hämtade vi nycklarna till lägenheten vi får låna, plockade upp lite hamburgare och installerade oss i lägenheten. Simon tyckte lägenheten var okej, men Habben ville han fortfarande inte höra talas om.

Imorse var det också svårare än vanligt att få kläderna att sitta rätt pga det. Vi sov faktiskt till halv åtta, lyx.
Sedan for vi iväg till Habben. Ännu där grät han lite, men sedan gick vi i lugn och ro och bekantade oss med lekrummet. När hans personliga skötare kom dit en halv timme senare var Simon lugn, och jag kunde gå och träffa neurologen.
Vi hade uppdatering om hur det går för Simon. Sedan var det Simons tur. Jag gick iväg och åt en pizza. Sedan gick jag tillbaka till Habbens allrum. Där läste jag och talade med en annan mamma. Konstigt att vara ledig såhär, när man är van att dagarna är späckade.
I misstag gick jag till avdelningen en halvtimme för tidigt. Men fast Simon såg mig, så när han fick höra att jag skulle komma först om en halvtimme så återgick han till sin lek med sin kompis där. Sådant har aldrig hänt förut, han skulle ha klängt fast sig i mig. Jag var glad över att han verkade trivas.
När han slutade så förde jag honom på museum, som han absolut ville besöka. Vi hade riktigt trevligt.
Sedan ville han ha mat från Kinarestaurangen, nudlar och kött. Det fick han förstås. Jag glömde ta med pinnar, men han gick till slut med på att äta med gaffel och kniv.
Klockan halv åtta somnade han, nöjd och glad. Och imorgon skulle han igen till Habben, inga problem. Vad glad jag är över det.

Solen skiner, nu åker vi!

Önska oss lycka till, nu börjar Habben-äventyret del två. Skall snart efter sonen och så åker vi iväg. Har laddat upp med saft för resan.

Skriver mer på kvällen, hur resan gick.

Imorgon blir det HAB igen

Imorgon är dagen som jag har varit ängslig för i veckor. Vi skall med sonen Simon till HAB. Efter diverse tidtabellsbyten blev det klart att vi skall vara där tisdag till fredag. Vilket innebär att vi kör till huvudstaden imorgon efter förskolan.
Det är så mycket som skall ordnas: Alla väskor skall packas för alla tre barnen samt mig. Flickorna skall fara till farmor och farfar. Huset skall göras så prydligt det går, så mannen har trevligt att komma hem på torsdag. Det är ju inte kul att komma hem till ett katastrofområde.
På måndag gör jag först min arbetsdag, sedan kör jag flickorna innan Simon och jag drar iväg.
Simon blir lätt åksjuk, så jag är lite rädd att han skall börja spy. Han får sitta fram, och så får vi hålla tummarna.

Det är inte så lätt att veta vad man skall packa ner, då de har lovat betydligt varmare väder till nästa vecka. Skall jag ha med både vinter- och vårjackor?

Utmaningen nästa vecka är klar: Sonen vill inte åka till HAB, han upplever att det är svåra uppgifter där. Så det kommer att gå ut på att motivera, motivera och åter motivera. Sedan tar dagarna slut klockan tre, och då skall vi antingen sitta i en lägenhet med tre tv-kanaler, eller orka ta oss någonstans. Förra gången vi var på HAB (se maj 2011), så var Simon så trött efter dagen så han ibland somnade efter klockan sex. Därför ser vi hur det blir med kvällsprogrammet. Flera matställen finns på promenadvägs avstånd, bla McDonalds, en kinarestaurang och Pizza Hut. Så vi kan alltid ta med mat hem, om vi inte orkar sitta på restaurangen.
På onsdagen har vi i alla fall inbokat ett besök till våra vänner, som har två pojkar i Simons ålder. Dit kommer sedan även några andra av mina vänner. Så det blir en liten andningspaus i veckans program.

Så jag är inte ängslig för vad utredningen på HAB ger, det ver jag redan: Han är inte skolmogen och mår bra av ett år till i förskolan. Ängslig är jag för att klara alla övergångar med en motspänstig liten kille, mycket att hålla reda på, svårt att komma ihåg alla mediciner och dylikt man behöver under en vecka.
Och som grädde på moset så är min ledgångsreumatism i ett förvärrat skede. Vilket innebär värk och smärta, trots medicinering. Jag tror jag har infektioner i flera leder samtidigt, och sedan har knäet börjat bli bångstyrig. Om jag är stilla en stund hamnar jag hoppa omkring som en kråka innan den börjar bete sig som ett knä ska.
Att öppna en syltburk är trots alla hjälpmedel ibland en kamp, där jag svär och blir förbannad innan jag får upp burken. Nåja, C'est la vie, jag har det så mycket bättre än mången annan. Och jag kan fortfarande göra det mesta, även om jag ibland får betala för aktiviteterna med lite molande värk.

Jag har dock på känn, att trots min inställning nu så får vi en solig och härlig vecka i huvudstaden med många nya intryck och upplevelser.

Milstolpar

Idag var det igen en milstolpe i livet. Sonen tvättade för första gången sitt hår själv, med shampo och allt. Hittills har ju duschandet gått någorlunda, men tvätta håret vill han inte göra. Så vi har sporadiskt tvättat håret. Annars har det räckt med att det har blivit vått.
Men idag så såg jag att han faktiskt vågade ha huvudet under strålen i sådana positioner att det kunde gå. Så jag föreslog med entusiastisk ton, att han skulle göra ett försök. Och sedan hejade jag som värsta cheerleadern medan han tvättade håret. O vad underbart! Nu kanske det går lite lättare nästa gång vi skall duscha och tvätta håret. Detta blir något att visa för pappa när han kommer från jobbet nästa vecka.

Mellandotterns uppföljningsmöte hos psykiatern

Nu har vi varit där igen, hos psykiatern. Idag var han precis sitt ovårdade jag, som specialkrydda lite blodstänk på sin skjorta. Han skulle nog platsa i någon film som ett original i någon byhåla. Det enda är att alla skulle tycka att hans karaktär är för overklig.
Men hans hjärna fungerade nog tillfredsställande idag. Jag har lite svårt med honom, men då han är vårdande läkaren för alla tre barnen snart, så får jag väl stå ut med honom.
Vi fick aldrig reda på resultatet på hjärtfilmen, men den var väl okej antar jag.
Vi beslutade oss att fortsätta medicinering och ha ett uppföljningsmöte i maj 2012.
Och mötet tog idag ca 10 minuter. Vilken fart alltså.

Presentation av bloggerskan - mamma i familjen

Jaha, då har jag satt mig i klistret. Jag skall presentera mig själv. Det är ingen lätt uppgift, då det då inte kan bli objektivt. Men jag skall göra ett försök, och vill ni veta mer, får ni väl fråga:

Jag är en kvinna i sina bästa år. Det har jag varit de senaste 40 åren. Jag har efter slutförd utbildning arbetat i samma branch i snart 18 år. Jag gillar mitt arbete, speciellt när jag får vara i direkt kundkontakt och faktiskt leta fram nya lösningar tillsammans med kunderna.
Jag har gått ner i arbetstid, då det faktiskt är omöjligt att få ett drägligt liv åt oss alla i familjen annars. Jag har en förstående arbetsgivare, vilket är en gudagåva.
Jag har snart spenderat halv livet med samma man. Om jag är livlig och pratsam känslomänniska, är han mera lugn, stabil och tar dagen som den kommer. Jag planerar, han ser hur dagen blir. Och kärleken till honom har nog bara växt med åren. Han har växt i sin uppgift som pappa till dessa tre underbara barn, och min respekt för honom ökar. Jag kan kanske linda in barnen i för mycket bomull ibland, men han kör nog lite 70-talsuppfostran ibland, och låter dem testa sina vingar mer. Vilket oftast fungerar jättebra, och mina metoder framstår som curling. Vi balanserar alltså varann bra.
Jag själv har efter den första turbulenta tiden kring utredningar och diagnoser landat i rollen. Jag ser mig som barnens representant och min uppgift är att se till att de mår så bra som möjligt. Jag hinner nog vara bara mamma också, och nog finns det dagar då munnen min gapar högst av alla.
Jag älskar bra musik och att dansa. Det har jag kunnat kombinera i min hobby. När mannen är hemma försöker jag träna så ofta jag kan. Det är välkomna avbrott i vardagen och min egna tid.
Mina vänner är jätteviktiga för mig. Jag har väldigt många goda vänner, som är väldigt olika. De finns alltid där för mig, och jag för dem, fast vi inte ses så ofta som man skulle vilja. Sedan har resan in i diagnosland resulterat i många nya vänskaper, som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Många härliga kämpar, med underbar humor och livslust. Allt har sin mening, det är lite av mitt motto i livet.
Jag är inte den som fastnar i det negativa. Jag kan vid en motgång älta det en stund, sedan funderar jag hur man kan vända det till något positivt och sedan går jag vidare. Inget värt att spilla energi på. Livet är för kort för det.
Jag tycker också om ordning och reda, men i en barnfamilj är det nog en utopi. Men alltid när jag har lite tid över, märker jag ofta att jag står med huvudet inne i något skåp och ordnar det prydligare.
Tur som är verkar barnen ha ärvt mitt tycke för spel. Eller så har de utsatts för detta så mycket så de har kapitulerat. Jag gillar brädspel, men även alla wii- och dataspel går bra. Och ikväll skall vi faktiskt dansa loss, för på posten väntar två nya dansspel till wii.

Sa jag redan att jag också är envis och målmedveten? Detta är två av mina trumfkort, när det gäller att få hjälp till barnen. Sedan vill jag också att allt skall fixa sig snabbt, men snabbt existerar inte i byrokratins korridorer. Så där har jag försökt utveckla mitt tålamod. ;) Ibland går det bättre, ibland sämre.

Familjen är det viktigaste i mitt liv. Alltid. Men jag har nog en liten dröm om att kunna satsa på arbetslivet också, sedan när barnen är lite större och mer självgående.

Presentation av barnen - sonen 6 år

Sonen har ända sedan födseln varit det lilla matvraket. Vid 5 månader så ammade jag honom ännu 14 gånger i dygnet. Hade tänkt helamma honom till halvt år, men då sa de på rådgivningen att det nog var bäst att ge honom fast föda.
Och den fasta födan har varit hans livslina sedan dess. Han älskar att äta, ofta. Tur som är, är han väldigt förtjust i grönsaker och frukt. Och han är smal nuförtiden, när han vad mindre såg han ut som en söt buddha.

Han var väldigt sen i utvecklingen. Vid 9 månader lärde han sig sitta. Vid 2-3 år talade han inte värst mycket, när han var 1-2 år så grymtade han och pekade för att få fram vad han ville. Hans tal är fortfarande lite otydligt, och det tar tid för honom att forma meningen för att få fram det han vill säga. Meningsföljden blir då en mindre viktig grej. När han blir uppspelt eller osäker, börjar han ibland tala sitt egna språk, en helt oförståelig rotvälska.

När han var 2 år gammal träffade han sitt livs första psykolog. Han gick där några gånger, och sedan fick han remisser till talterapi- och ergoterapiutvärdering. På basen av dessa började han sedan i ergo- och talterapi och där har han gått sedan dess.
Han utreddes alltså både i hemkommunen, sedan hos neurologen i grannkommunen och sedan på HAB. Han har diagnoserna ADHD samt F83 Specifika svårigheter i neurologisk utveckling som DAMP-typs helhet (ADHD, specifika språkliga svårigheter, oxkså med motorisk planering, koordination, visuomotorik osv.)

Men för att ha dessa svårigheter så är han i hemmamiljö förvånansvärt självständig. Han kan klä på sig själv, ta fram mat själv, äta den (det att man äter vid matbordet är lite gammalmodigt enligt honom). Sätta på tv, tv-spel, spela, rita, måla. Han kan leka ensam i långa stunder, helt nöjd.
Han älskar att klä ut sig. Han har många dräkter att välja mellan, han kan vara Ninja, pirat, riddare, kung, cowboy, superman osv.

Han är den av barnen som har mest behov av sömn. Och när han är trött, ja då klär han om till pyjamas och meddelar att det är sängdags. Även om vi skulle ha gäster. Och då meddelar han nog dem också att det är hög tid för dem att gå hem. =)

Han är oftast glad, i alla fall när hans grundbehov har ombesörjts och han är mätt, inte törstig eller trött.

Han älskar Starwars, lego, Alvin och gänget, Shrek, Blixten mc Queen. Och pga den filmen (Bilar 2) vill han åka med mig till Japan.

Ny sittordning

‎12-åriga dottern berättade något för mig igår, som jag har tänkt på sedan dess. Jag har funderat om detta är ok? Lärarinnan hade nämligen ändrat om i sittordningen. Hon satt alla andra i en halvmåne, och dotterns pulpet långt från de andra. Dottern makade då in sig i halvmånen med hjälp av sina vänner och frågade om hon kunde sitta där. Lärarinnan svarade "Om du kan vara tyst". Så den enskilda platsen var inte till för att min dotter skulle få arbetsro, utan de andra.
Detta verkar vara lärarinnans standard att lösa problemen, hon byter sittordning. Till saken hör att dottern igår struntade att ta sin medicin. Hon har dessutom låg dos, då den högre gav henne huvudvärk.
Jag vet att det bara är 3 månader kvar av lågstadiet och denna lärare, men jag tycker att hon inte har ett hum om NPF och hur man tacklar det pedagogiskt.
Rent ut sagt blir jag ledsen, känner att man behandlar min dotter som något oönskat element i klassen.

Presentation av barnen - Mellantjejen 7 år

Mellantjejen är nog den av barnen som är mest lik mig: Nyfiken på allt, vill lära sig, matematiskt begåvad, snabbtänkt och tänker längre än näsan är lång. Hon lär sig fort, men är sedan även snarstucken, har hett temperament, vill jämt ha något intressant att göra (annars är livet trist).

Hennes svårigheter började 2008, då daghemmet bad oss ta henne till psykologen (samtidigt som hennes lillebror). Hon mådde inte då så bra pga omplaceringar i daghemmet. Hon träffade psykologen några gånger, och denne gjorde omdömet att hon var smart och kvick, och inte alls hade några problem. Så vi avvaktade några år tills 2010, då hennes förskolefröknar åter slog larm. De kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var "fel", men dottern var motoriskt orolig när hon satt vid bord, var länge arg om hon råkade ut för en oförrätt. Ville bestämma och allt skulle gå enligt hennes regler. Pratade mycket.
Då inleddes det jag kallar för utmattning av psykologen. För hon tyckte minsann inte att vår dotter kunde ha NPF, utan eventuellt något inom det psykiatriska. Och därför ville hon inte heller skriva remiss för utredning. Det tog ett halvår, men till sist fick vi remissen (samtidigt som sonen).
Hon utreddes 2011 i maj, och fick diagnosen ADHD (utan koncentrationssvårigheter). Hon hade massor med problem med impulskontroll och motorisk orolighet, men hon kunde hålla fokus för bra. Enligt min mening klarar hon av det för hon använder all sin energi till det. Vilket skulle visa sig vara sant den hösten.
Där hon utreddes tyckte de hon kunde sättas på medicin direkt. Men vi ville avvakta. Dessutom väntade vi på att vara med i undersökningen i universitetet, vilket förutsatte att man inte gick på medicin. Och på hösten accelererade sedan hennes mående i en neråtgående spiral. Första klassens krav och hennes egna krav på sig själv gjorde att hon fick mer och mer huvudvärk, orkade inget på kvällarna utan bara skrek osv. Vi satte in medicin i november och på tredje försöket hittade vi rätt med medicinen.

Nu har vi den smarta tjejen hos oss jämnt (ja, nästan jämnt :-).

Hon går på ridterapin, som hon älskar.

Hon är också den av barnen som gillar bäst att tala med mig, och vill ofta vara nära och tanka närhet tex. i soffan.
Men som jag sa, så gör även våra likheter och tjurskallighet att vi hamnar i luven på varann. Men det har blivit mycket bättre eftersom resan in i dagnosland har lärt mig så mycket.