På morgonen väcktes jag av en entusiastisk kille. Han riktigt försökte få mig att skynda mig så att vi snabbare kunde komma till Hab. Vilken förändring.
Väl framme där så slank han in i lekrummet, och jag gick ner till väntrummet. Där sydde jag lite och läste på en deckare. Klockan 10 hade jag möte med socialkuratorn.
Vi talade om Simon mest, men även om familjens hela situation. När hon lyssnat klart sa hon att hon skulle utreda om jag skulle ha rätt till anhörigsvårdstöd. Då skulle jag ha rätt till 3 lediga dagar i månaden. Låter nog som en utopi att vi skulle beviljas något sådant (eller att jag skulle klara av att lämna barnen hos någon utomstående), men visst kan hon utreda det. Jag blev mest road av själva tanken.
Sedan efter att jag avnjutit en snabblunch i kafeterian var det dags för min och sonen att gå till Datateket. Vilken guldgruva! Härliga utvecklande dataprogram som han fick pröva på. Och vilken talang! Han var så duktig, så fukten nästan brände i ögonvrårna. Vi blev lovade, att vi skall få låna hem alla program i en månad och träna.
Sedan hade jag ännu en stund i väntrummet medan sonen avslutade sin session hos psykologen.
Efter avslutad dag fick vi uppleva fyrans rusningstid i huvudstaden, när vi körde norrut en bit för att träffa några vänner. Och även där orkade Simon leka, vara glad och tala över språkgränserna.
Men på kvällen somnade han nog som en stock.
No comments:
Post a Comment