Imorgon är dagen som jag har varit ängslig för i veckor. Vi skall med sonen Simon till HAB. Efter diverse tidtabellsbyten blev det klart att vi skall vara där tisdag till fredag. Vilket innebär att vi kör till huvudstaden imorgon efter förskolan.
Det är så mycket som skall ordnas: Alla väskor skall packas för alla tre barnen samt mig. Flickorna skall fara till farmor och farfar. Huset skall göras så prydligt det går, så mannen har trevligt att komma hem på torsdag. Det är ju inte kul att komma hem till ett katastrofområde.
På måndag gör jag först min arbetsdag, sedan kör jag flickorna innan Simon och jag drar iväg.
Simon blir lätt åksjuk, så jag är lite rädd att han skall börja spy. Han får sitta fram, och så får vi hålla tummarna.
Det är inte så lätt att veta vad man skall packa ner, då de har lovat betydligt varmare väder till nästa vecka. Skall jag ha med både vinter- och vårjackor?
Utmaningen nästa vecka är klar: Sonen vill inte åka till HAB, han upplever att det är svåra uppgifter där. Så det kommer att gå ut på att motivera, motivera och åter motivera. Sedan tar dagarna slut klockan tre, och då skall vi antingen sitta i en lägenhet med tre tv-kanaler, eller orka ta oss någonstans. Förra gången vi var på HAB (se maj 2011), så var Simon så trött efter dagen så han ibland somnade efter klockan sex. Därför ser vi hur det blir med kvällsprogrammet. Flera matställen finns på promenadvägs avstånd, bla McDonalds, en kinarestaurang och Pizza Hut. Så vi kan alltid ta med mat hem, om vi inte orkar sitta på restaurangen.
På onsdagen har vi i alla fall inbokat ett besök till våra vänner, som har två pojkar i Simons ålder. Dit kommer sedan även några andra av mina vänner. Så det blir en liten andningspaus i veckans program.
Så jag är inte ängslig för vad utredningen på HAB ger, det ver jag redan: Han är inte skolmogen och mår bra av ett år till i förskolan. Ängslig är jag för att klara alla övergångar med en motspänstig liten kille, mycket att hålla reda på, svårt att komma ihåg alla mediciner och dylikt man behöver under en vecka.
Och som grädde på moset så är min ledgångsreumatism i ett förvärrat skede. Vilket innebär värk och smärta, trots medicinering. Jag tror jag har infektioner i flera leder samtidigt, och sedan har knäet börjat bli bångstyrig. Om jag är stilla en stund hamnar jag hoppa omkring som en kråka innan den börjar bete sig som ett knä ska.
Att öppna en syltburk är trots alla hjälpmedel ibland en kamp, där jag svär och blir förbannad innan jag får upp burken. Nåja, C'est la vie, jag har det så mycket bättre än mången annan. Och jag kan fortfarande göra det mesta, även om jag ibland får betala för aktiviteterna med lite molande värk.
Jag har dock på känn, att trots min inställning nu så får vi en solig och härlig vecka i huvudstaden med många nya intryck och upplevelser.
No comments:
Post a Comment