Förbannade fördomar!!!

Det jag tänker skriva om nu är svårt. Jag har haft en emotionell berg-och-dal-bana de senaste dagarna. Har försökt formulera mig så att jag skriver om detta på rätt sätt. Men det kan aldrig bli rätt, för det handlar om fördomar.

Jag har räknat dagar tills dottern går ut lågstadiet. Hennes lärare de tre senaste åren har inte levt upp till de förväntningar man har haft. Så jag har inte orkat ta striden utan tänkt att det blir bättre på högstadiet. Men men, nu var vi på högstadiets intromöte. Och vad har de gjort? Jo, de har flyttat alla barn från specialklassen och integrerat dem i dotterns kommande klass. Jag har aldrig hört att man skulle göra så. Jag stöder integrering i vanliga klasser, men att sätta 8-10 stycken med olika mängder av svårigheter (sammanlagt 14 i klassen) låter onekligen långsökt. Jag skulle förstå integrering med två barn med svårigheter i varje klass. Till exempel.

Tjejerna i klassen (däribland min dotter) reagerade kraftigt. Det var många tårar, mycket oro kring hur man skulle kunna studera i en sådan klass etc. Några föräldrars kommentarer om eleverna sårade även mig väldigt mycket. Dessa fördomar, man dömde även eleverna med svårigheter på rak arm. I och med att vi har en son som troligen kommer att behöva personlig assistent flera år till, kanske kommer att gå i specialklass, så kändes dessa ord som giftpilar i min själ. Är det sådana här tankar och åsikter sonen kommer att få utstå? Antagligen, om inte jag kan förändra och hjälpa till att rasera de fördomar som finns.

Jag funderade också på varför jag reagerade negativt till detta. Jag kom på två orsaker. Det första är att om mina barn behövt några speciella arrangemang, så har vi tillfrågats innan. Det har varit vårt beslut. I detta fall fick vi inget veta innan klassindelningen var ett faktum. Den andra orsaken är det, att min dotter faktiskt inte behöver hjälp annat än i språk. Vi medicinerar henne (mot hennes vilja) för att hon skall kunna koncentera sig och klara sig bra. Men detta förutsätter en lugn arbetsmiljö. Om klassen har majoriteten elever där man behöver berätta och instruera flera gånger om i varje uppgift gör nog att min dotter tappar tråden och gnistan att arbeta. De har förklarat att man kan dela på klassen och detta kommer att öka motivationen. Vadå, skall 4-6 elever ha vanlig lektion och resten gå iväg med specialläraren? Dessutom trodde även min dotter att det är jag som har idiotförklarat henne och fått rektorn att sätta henne i denna klass. Inte lätt att vara snart tonåring, och inte vilja vara annorlunda.

Idag skall vi ha möte kring dessa frågor med rektorerna. Det som är konstigt är att detta är ett överföringsmöte, och då skall vi sitta med en annan familj och tala om konfidentiella uppgifter om våra barn. Jag talade med mamman till det andra barnet (också med dyslexi) och vi beslöt oss för att vägra tala om barnens svårigheter på ett sådant allmänt möte. Men vi tar tillfället i akt att föra fram klassindelningen.

Hela denna soppa har gjort mig tudelad och slitit mig i stycken. Jag är arg på mig själv att även mina åsikter lite färgats av de fördomar som andra hävt ur sig. Men samtidigt har jag varit medveten om att det ligger en gnutta sanning i det de säger. Det är inget bra beslut att göra på detta sättet. Och om de kommer och säger att underlag inte finns för specialklass i högstadiet, ja då ljuger dom. Men hur skall man ta kål på denna bristande kunskap om NPF och andra svårigheter som dyslexi, dysfasi, dyskalkyli etc. ? Och ni får gärna hålla en tumme eller två för oss inför mötet. Det blir inte lätt.