Skrev igår om vad vi gör för att barnen skall må bättre. Men det jag inte skrev om, är vad vi ibland tyvärr gör som är mindre bra.
Det är inte alltid man orkar vara lugn, pedagogisk, förklara och stödja. Ibland är man av olika orsaker trött eller annars har bristande ork. Då skriker och snäser jag. Orkar inte alltid vara konsekvent, utan tar till dåliga uppfostringsmetoder som inte fungerar ens på barn utan NPF. Än mindre på dessa sötnosar. Bilresorna brukar vara mindre muntra, då det där är svårt att motivera dem att bara åka bil.
Många mammor säger att de på kvällarna ibland har otroligt dåligt samvete hurdana mammor de har varit under dagen. Jag har varit tvungen att släppa det, annars hade jag inte orkat med skuldkänslorna. Visst, jag erkänner om någon dag har varit urusel, och tycker också att jag inte får godkänt den dagen, men sedan tänker jag att det är en ny dag imorgon.
Som NPF-förälder är man tvungen att medge för sig själv, att vissa dagar blir katastrofala trots alla försök eller pga att man inte själv haft en toppendag. Om man då börjar piska sig själv har man snart hela ryggen blodig.
Så jag är en högst vanlig mamma, med sina fel och brister. Men jag vill genuint det bästa för mina barn. Och jag försöker göra mitt bästa. Och det får lov att räcka.
Just nu är jag hemma med mellanbarnet. Hon fick hög feber igår. Natten var faktiskt läskig, då hon började hallusinera. Hon skrattade ett skratt som taget ur en skräckfilm, och hon skrämde skiten ur mig i alla fall. Talade osammanhängande om sjöar och allt möjligt. Klockan fem tyckte hon att vi skulle stiga upp :( Nu mår hon bättre, men ligger och ser på film.
Denna veckas medicinförsök är alltså inte godkänd, då hon var sjuk redan i förskolan och idag har hon inte fått medicin alls. Jag håller tummarna att hon denna vecka fick sockertabletter, så gör det inte så mycket.
No comments:
Post a Comment