Detta med medicinering av ADHD-barn är ju ett rätt laddat ämne. Man behöver bara knappa in olika läkemedel i Google, så kommer man till sidor som förkunnar att vi tar livet av våra barn. Samtidigt kan man på tillförlitliga sidor läsa om de fördelar som medicineringen har. Men sist och slutligen kan ju ingen säkert att säga vad resultatet av medicin i ung ålder kommer att medföra på lång sikt.
Beslutet om medicineringen var inte lätt. Men har man levt med barn som har dessa svårigheter och sett vad barnen tampas med varje dag, så är beslutet kanske aningen lättre. Jag vill att mina barn skulle ha samma förutsättningar som alla andra barn. Nu har de ju inte det, men med medicin kanske dottern kommer närmare den utgångspunkten. De kämpar så mycket varje dag, och är mina hjältar.
Vi kommer inte att berätta åt någon vilken medicin vi ger dottern. Vi tycker inte att det angår någon annan, endast hon har rätt att veta när hon blir äldre. Dessutom verkar ju en medicin åt en person, och en annan kanske behöver byta medicin flera gånger (och dos) för att hitta det optimala läget.
Det svider ändå i hjärtat. Men jag tror att vi har tagit rätt beslut i dagsläget. Och det betyder ju inte att hon tar medicin i all evighet. Just nu har hon testning (medicin varvat med placebo) i sex veckor. Sedan utvärderar neurologen resultatet och godkänner fortsatt medicinering på hösten om hon svarar bra på den. På avdelningen fick hon samma medicin. Svarade bra på det och pulsen hölls inom rimliga gränser.
Tycker synd om sonen, för att han får fortsätta kämpa. Men med de verkningar han fick hade jag nog nekat medicinering. Så vi får vänta ett år och pröva på nytt då.
No comments:
Post a Comment