Ikväll var vi igen till läkaren med mellandottern. Hon har fortfarande symptom fastän hon äter antibiotika. Doktorn tog inte min oro på allvar, så han kollade inte upp om hon fortfarande har höga värden.
Så nu försöker jag stilla min oro och ändå iaktar jag hennes tillstånd. Springer och lägger min hand på hennes panna samt nacke, och kontrollerar att inte febern stiger igen.
Jag vågar inte låta henne gå till förskolan imorgon. Helst skulle jag vara hemma med henne. Men det är där som det problematiska med mitt arbete blir tydligt. Just imorgon skall jag träffa mina kunder, och ingen annan kan göra det. Så jag måste ta hand om dem, fastän jag vill vara med min dotter.
Men som jag skrev tidigare har jag underbara föräldrar. Min pappa kommer och är med henne under dagen. Blir hon sämre får han ta henne till läkaren och jag möter dem där.
Svärfar sköter om sonens transport till terapin imorgon. Sa jag redan att jag inte skulle klara mig utan mor- och farföräldrarnas hjälp?
Så bara vi klarar imorgon, så sedan kan jag stanna hemma med stumpan igen. Jag är bara orolig över hur hon mår. Hoppas dock att detta går över, och antibiotikan biter.
Men nu skall jag krypa i säng (en sista check på dottern) och sova några timmar.
Föräldrar är ovärderliga. Hoppas att lillstumpan kryar på sig så du slipper oroa dig över om antibiotikan tar eller ej. Kram!
ReplyDelete