Efterdyningar

Jag känner nog idag att vi inte ännu återhämtat oss riktigt från besöket på HAB. Känslorna har inte kommit ifatt alls. Eller jo, små tankar börjar ploppa fram. Jag minns vad jag glömde att få med mig. En av de anställda lovade oss bildstöd för båda barnen, och skulle göra upp dem åt oss.
Sedan skulle jag ta upp vissa av sonens beteenden, och fråga vad vi kunde göra åt dem.

Vi är ju glada över att vi nu vet vad vi har att arbeta med. Inte diagnoserna i sig själv, utan analyserna av barnen var så utförliga och stämde väl med våra iakttagelser kryddade med deras yrkeskunskap.

Idag körde jag med en social berättelse igen åt sonen, när han ville ha smörgåsar istället för middag. Och han orkade sedan vänta på maten. Inte illa när det fungerar.

Och ett enormt potential som våra barn har. Idag var de två yngsta ute och lärde sig åka skateboard :O Hade någon sagt åt mig för två år sedan att sonen skulle kunna göra sådant hade jag inte trott dem. Han hade totalvägrat. Det är klart att det inte går fort och det närmast är fråga om balansövning. Men lyckan i deras ansikten värmer i själen. Tur att man förstår att man inte skall skydda dem för mycket, utan de skall också få göra det som andra barn vill göra.

Imorgon är det morsdag, så vi får se hur jag blir firad. I år tycker jag faktiskt att jag mer än någonsin har förtjänat att bli lite uppvaktad, önskar att jag får sova ända till sju. ;) En massa hemlighetsmakeri har det i alla fall varit. Barnen gjorde något åt mig på HAB också, förutom att de kanske har gjort något på dagis och förskolan. Dottern hade glömt sitt kort på skolan, så den får jag på måndag.