Vår äldsta dotter är nu 12 år gammal. Hon utreddes under förra våren, hösten och nu under vintern. Hon fick diagnosen ADD och dyslexi.
Hur märktes detta under hennes uppväxt? Jo, i 6-årskontrollen så sa förskolan att den sociala biten var hennes svaghet. Hon var väldigt rörlig, hoppade i tankarna hit och dit. När hon började skolan så var hon väldigt pratglad, behövde vässa pennan ofta (behövde röra på sig). Hon fick många infall, som inte alla var så lyckade. Så fast tilltagen inte var allvarliga, så behövde hon träffa rektorn ofta för samtal.
Jag kontaktade lärarna flera gånger under åren och frågade om jag behövde vara orolig. Men de lugnade mig alltid "Hon är en liten dagdrömmare" "om hon bara koncentrerade sig lite mer, så skulle hon prestera bättre" "Hon växer till sig".
Och visst var det sant, hon lärde sig sköta morgonrutinerna själv. Men hon har också haft tur. Vi har varit hemma nästan alltid, och även skjutsat henne ofta. Hon blev lugnare, fick vänner. Hon är nu väldigt social och jag uppfattar henne som en god vän.
Men svårigheterna kvarstod: Låxorna tog jättelänge att göra. Trots att hon övade på prov jättemycket fick hon dåliga resultat. Hennes tankar hoppar hit och dit. Sedan har hon vissa fixeringar, så vissa ämnen kan hon tala om i evigheter. Bland annat ämnet Hår och frisyrer, shampo och balsam är en av dessa ämnen.
Men vad nu då? Hon har börjat långtidsverkande medicin, låg dos. Av höga dosen fick hon huvudvärk, så nu kör vi låg dos i en månad. Hennes koncentration har ökat markant i skolan och två prov har gått galant. För hon är smart, det säger hennes lärare också. När hon får bukt med koncentrationen är hon helt klart kapabel att klara gymnasiet.
Men hennes totala vägran att ta till sig sin diagnos är svårt för oss. På ett sätt är det ju skönt om hon inte ser svårigheterna, men samtidigt har hon jättedåligt självförtroende och litar inte på sina förmågor. Vi vet inte riktigt hur vi skall gå vidare. Dessutom är det en utmaning att hon är i en känslig fas i livet med tonåren som försöker ta plats i hennes liv.
No comments:
Post a Comment