Idag fick inte sonen sin dos ADHD-medicin av olika orsaker. Och om jag funderat på hur medicinen har fungerat, så såg man nog idag skillnaden. Han var högt och lågt, kunde inte höra uppmaningar, inte uppfatta när vi sa ifrån. Var helt enkelt nästan onåbar.
Så när kvällen kom så sa nog mannen med eftertryck: "Imorgon skall han ha medicinen"
Dottern skall trappa upp sin medicin under helgen, då samma dos som syrran inte gett avsevärd skillnad, annat än i minskad matlust. Men hon har tagit sin medicin utan protester. Eller i alla fall utan större debatt.
Och mellandottern fick så strålande betyg av sin fröken under föräldrasamtalet vi hade. Läraren prisade henne i samtliga ämnen, och berömde dotterns samarbetsförmåga med alla samt det sociala. Dottern är intelligent och älskar att lära sig. Fröken verkade uppriktigt glad över att ha dottern i sin klass. Det känns underbart, då vi ju har varit rikligt med tilläggsarbete i och med alla svårigheter under höstterminen. Men vi är ju en solskenshistoria också, i och med att dottern snabbt började må bättre när hon fick sin ADHD-medicin. Jag är så tacksam över att dottern har fått en så kompetent lärare. Och ändå har inte läraren erfarenhet av just ADHD, men hon har hela tiden gjort precis rätt. Gett dottern passligt med utmaningar, lugnat ner det om dottern inte orkat, varit klar och rak i informationen, tagit fasta på dotterns styrkor osv. Jag önskar att alla barn skulle få ha en lärare som hon, ens en gång under sin skoltid. Jag hade lyckan att ha en sådan lärare när jag gick i lågstadiet. Hon inverkar på mitt liv fortfarande idag, fast hon inte längre lever.
No comments:
Post a Comment