Jag märker (och min man påpekade detta) att jag har låtit ADHD:n dominera mitt liv en längre tid. Jag har tänkt på den, våra barn, habilitering, hjälpmedel osv. dygnet runt.
Jag tänker på de sakerna t.o.m. när jag tränar. Men jag tycker att det kan vara ett bonus att samtidigt bygga upp konditionen medan jag bearbetar detta.
Men nu tänker jag faktiskt trappa ner tankarna. Jag skall intala mig själv att barnen kommer att klara sig i livet. De kommer att behöva lite mer hjälp med läxor kanske, och jag kommer att höra mer skrik än medeltalet.
Men annars så har vi det rätt bra, faktiskt. Sonen har sina terapier. Vi har god kontakt med HAB och neurologen. Och jag skall tillåta mig att vara ledsen och ge mig tid att sörja innan jag går vidare. Men det är inte så lätt som det låter, för jag vill ju inte visa min sorg till barnen. De kan ju tro att det är deras fel eller något fel på dem, och så är det ju inte. Jag måste bara få sörja det Drömda barnet.
Kram!
ReplyDeleteDet är en svår balans det där. Det är svårt att inte tänka på barnen och diagnoser eftersom det påverkar varje dag så väldigt. Därtill vill man deras bästa och lite till.
Det är dock kloka tankar du har (som vanligt ;) att försöka att komma till någon slags acceptans och harmoni med det man har att tampas med :)
Kanske lättare sagt än gjort dock. Här kom det ett så oväntat utbrott igår, på under 10 sekunder var det full storm och jag blev så paff och ledsen att gråten överrumplade mig totalt. Det gör ont när en så liten sak vänder deras värld uppåner.
KRAM//minks