Upp som en sol och ner som en pannkaka

Igår åkte jag och maken med barnen till ett ställe vi hade besökt för några år sedan. Denna resa var betydligt angenämare. Barnen klarade resan dit och tillbaka genom att titta på filmer på DVD. Väl framme badade vi. Dotter är nästan simkunnig så hon dök och tränade på olika tekniker. Och sonen var först lite rädd men snart åkte han i vattenrutchkanan gång på gång.
Mannen och jag kunde t.om gå och sitta i bastun turvis, medan den andra tittade på barnen som åkte ner och sprang upp igen.
Även maten på de två matställen vi åt på slank ner jättebra. För finns det något jag inte tål är att betala för flera svindyra barnportioner som ingen sedan äter.

Och vi var överens med mannen att det var riktigt kul att resa med barnen och att man kan uppskatta det speciellt mycket när man kan jämföra med tidigare upplevelser.

Men idag kom sedan lite kallduschar och påminnelser om att allt ändå inte kan lyckas alla gånger.

Först idag skulle vi på marknad. Mellandottern var väldigt motsträvig till detta. Och orsaken kröp fram när vi gått lite på marknaden. Hon viskade till mig "vad bra, ingen har rört vid mig ännu". Jag frågade om det är obehagligt om någon okänd rör eller knuffar till, och hon nickade. O min gulliga tjej, och till en sådan plats tar vi henne. Men jag förklarade också att vi valt en sådan tidpunkt att det inte ännu var mycket folk där och att vi nog skulle klara detta utan kontakter med andra människor. Och det gjorde vi. Hon tyckte efteråt att det hade varit riktigt kul där. Speciellt då vi köpte en massa läckerheter :)

På kvällen var det dags för deras träningar. Sonen spelar en lagsport och har nyss bytt lag. Och idag hade inte varit någon lyckad träning. En besviken pappa kom och berättade hur sonen inte alls lyssnat på tränaren, inte velat släppa bollen och hur de andra killarna sagt att de inte längre ville spela med vår son :´(
Killarnas kommentarer kan jag i och för sig förstå, när de har kommit längre i sina träningar och fattar spelet. Men mannens oförmåga att förstå att detta att lyssna och följa instruktioner är just en del av sonens funktionshinder. Men jag fick i alla fall mannen att ta ett seriesamtal med sonen om vad sporten går ut på och vad man skall tänka på. Jag har en känsla av att vi kommer att ha flera liknande samtal framöver.
Måste väl ta kontakt med tränaren och diskutera vad vi kan göra. För jag vill inte ge upp denna viktiga träning ännu. Sonen älskar ju det. Och det tränar så mycket annat, som han behöver träna på. Men vi måste ju även lösa det, så att andra inte tycker han bara förstör övningen. Tränaren har jag redan tidigare informerat om att han har koncentrationssvårigheter.

Så lite melankolisk sitter jag ikväll och funderar på livets vändningar än hit och än dit.