Det är rätt ofta jag råkar på en mammor som visar sig sitta i samma tåg på väg in i Diagnosland. Och då slås jag av hur olika skeden som man måste gå igenom som förälder. Och vissa av dessa mammor sitter långt bak i tåget, för man får först sitta längst bak. Sedan blir man uppflyttad vartefter som man får kunskap och tar sig igenom olika känslomässiga berg- och dalbanor.
Och jag kan inte fatta att jag sitter så långt fram. Jag sitter ingalunda ännu i första klass, men restaurangvagnen har jag så nära att jag inte behöver gå hungrig eller törstig.
Ork har jag dessutom att försöka hjälpa dessa mammor att få en bättre plats på tåget. Och det jag kan erbjuda är ett lyssnande öra, en skuldra, litteratur samt berätta om hur vi har löst detta. Ge synpunkter på hur de kan få sina utredningar slutförda, vilka experter som är att föredra etc.
Jag är inte så verbal, men snart kommer jag nog att sätta mig ner och skriva en bok om resan. Det är nämligen en bit som man inte tar upp så mycket.
No comments:
Post a Comment