Paniken smyger närmare

Här sitter jag och funderar lite lätt vad vi skall packa med oss på denna en veckas resa, när paniken lite åt gången tar tag i mig. Jag fyller i de sista formulären (Conners test samt Snap IV Teacher and Parent rating scale), och det vänder sig i magen.

Jag vet ju i mitt hjärta, att de på HAB inte kan säga något, som jag inte redan vet, läst, känt på mig. Jag har haft tre år på mig att fundera på våra barn och deras välfärd utifrån NPF-perspektiv. Innan dettaa funderade jag nog i dessa banor, men utan att veta vad som "var fel".

Sä vad är det värsta som kan hända? Att vi ingen hjälp får. OK, då letar jag upp någon annan som kan hjälpa oss. Så enkelt är det.
Men ändå gnager det i mig. Kanske det värsta vore ändå att jag skulle få så mycket förståelse och stöd att jag smulades sönder där och då? Så jag stålsätter mig.

Och mannen är ju där med mig. Vi får stödja oss på varandra, om det blir tungt.

Men ändå- var är Panik-knappen på min keyboard? :)

Hmm, blev lite virrigt denna gång. Får återkomma när jag fått ordning på tankarna.

Nu är melatonin plötsligt receptbelagt, vilken överraskning

I mars kunde jag bara marchera in i en hälsobutik och köpa melatonin. Nu sprang jag från butik till butik, men ingen hade melatonin. Till sist blev jag hänvisad till apoteket. De meddelade mig bryskt att det är förbjudet att sälja melatonin utan recept, och att jag måste ha recept för att köpa hos dem.

Så ytterligare en sak på listan över saker som HAB får ta hand om nästa vecka. För inte kan vi ju sluta med melatonin nu, just när vi fått det att fungera med kvällsrutinerna.

Men ganska konstigt att jag kunde köpa det för en månad sedan. Hade jag vetat om detta, hade jag ju köpt en hel massa burkar på lager :)

Läsning just nu

Jag tog mig till biblioteket för ett tag sedan, och nu läser jag Jenny Lexheds bok Det räcker inte med kärlek. Intressant men skrämmande läsning.

http://www.jennylexhed.se/

Skummade dessutom igenom ADHD-guiden, en guide för skolgångsassistenter och skall ta itu med boken om Dyslexi. Men tar lärdom av Jennys erfarenheter, sedan är det slut på läsning om dessa diagnoser.

Och jag måste säga att jag lyfter på hatten på de föräldrar som orkar träna sina barn med Lövaas- eller IBT- metoden (eller är dessa en och samma sak?) över 30 timmar i veckan. Jag kan säga att jag är nog så utmattad att jag inte orkar träna med mellandottern läsning och skrivning, fast hon så gärna vill. Det blir några sporadiska stunder då och då. Det är dagis och förskola som lärt mina barn att klippa med sax.
Jag gillar att spela spel med barnen, det är helt klart min grej. Tycker det är viktigt att lära sig samspel, turtagning och att vinna/förlora på detta sätt.
Jag gillar att höra på musik och dansa med dem. Och jag ser alltid till att ta fram modellera, målargrejer eller pärlor när de känner för att vara kreativa.
Vi gillar även att baka tillsammans. Sonen orkar ju ca 5-10 minuter, de andra lite längre. Men det är ju huvudsaken de alla gör det.
Talterapeuthäftet innehåller många övningar vi kan göra även hemma. Och dem försöker vi utföra nu och då, faktiskt. Så jag är inte helt hopplös med habilitering.

Mannen är suverän när han tar sig tid med barnen. Igår t.ex. snickrade han med dem två fågelholkar. Ljuden när han tog itu brädorna var öronbedövande, men barnens ögon tindrade (de hade hörselskydden på). Och holkarna blev ju såå snygga.

De får också ofta hjälpa honom laga mat, vilket de tycker att är toppen.

Och på promenaderna med hunden kan de cykla eller åka på sparkbräde, vilket tränar balans och koordination.

Få se om HAB har något de vill att vi absolut skall öva hemma sedan.

Full fart framåt

Vilken skön påsk det har varit. Nu har vi varit på badsemester. Det var två dagar med bad, bad och bad.
Våra barn har nog bara två växlar: full fart framåt eller back. På spa var det nog mest det förstnämnda. Pappan och jag sprang efter dem så gott vi kunde. Så fort man satt sig allihop i t.ex. jacuzzin så var det någon som hoppade upp och skulle vidare. Men vi testade i alla fall allt de hade att erbjuda, många gånger om. Tjejerna gillade mest rutchkanan man åkte i med ring. Killen gillade nog mest att plaska omkring i utepoolen. Och vilken fart han simmar med, jag var mållös. Han simmar ju fortfarande med simdynor, som mellantjejen. Hon kan ju simma några tag, men är ingen ordentlig simmare än. Detta hindrade inte henne från att försöka ta bort dem, även när hon var i djupt vatten.
Vi hade ett stort familjerum där vi alla fick plats. Sonen fick sova mellan oss föräldrar, medan tjejerna delade rum i en bäddsoffa. Dock var det lite gnabb där innan de alla somnade sött, betydligt senare än hemma.
På morgonen vaknade de ändå innan sju, och efter avklarat morgonmål så var vi tillbaka i poolen innan åtta. Solen sken in genom fönstren och det var härligt.

Hemresan gick otroligt lugnt, de var väl trötta efter simmandet. De såg på en film, jag tror det var "How to train a dragon". Vi är nog nöjda att vi investerade i dvd med två skärmar till bilen, längre bilresor går betydligt bättre. Och när man har tre rader med säten, så har de plats runt sig och blir inte så mycket knuffande och stök.

God Påsk till er alla därute! Jag tänker ta det lugnt här hemma och återhämta mig efter den intensiva resan. Men hey, ingen drunknade och barnen verkade nöjda.

Sociala berättelser

Jag har läst och hört om sociala berättelser och seriesamtal. Igår försökte sonen igen börja äta kvällsmål en kvart efter middagen. Då fick jag ett infall och satt ner med honom med en penna och ett papper. Jag ritade och beskrev varför vi väntar med kvällsmålet och att det är roligare att äta tillsammans. Och han förstod!

Vilken lycka. Han väntade snällt tills det var kvällsmålsdags. Så det fungerade och tydligen gjorde jag rätt. Måste nog snart göra en berättelse till. Den kommer att handla om att det nog inte går an att bete sig som Al Bundy :D

Morgonstund har guld i mun

Jag vill inte hänga ut mina barn, och ibland är ju faktiskt morgnarna riktigt rofyllda och sköna. Men sedan är det de flesta morgnarna, som går ut på att hjälpa barnen förbi alla de mentala blockage som uppkommer direkt man har stigit upp. Och jag tänkte att kanske det är bra att skriva om dem, då någon annan därute kanske kämpar med samma saker.

Imorse steg sonen upp och gick ner till köket. När jag hann ner hade han redan satt en hamburgare på en tallrik och skulle mikra den. Han hade svårt att förstå att hamburgaren skulle bli middag någon dag. Sedan försökte han få äta grillkorv och köttbullar istället (vi har gott om nyttigheter på menyn denna vecka ser det ut som, lat mamma i farten), vilket jag sa nej till. Till slut stod vi nästan och ryckte turvis i handtaget till kylskåpet.

Till slut kunde sonen svänga tanken till något som mer såg ut som morgonmål. Men sedan kom nästa kris: Han ville äta jogurt direkt ur den stora burken, inte ett fat. När han lugnade ner sig om detta, så talade hans pappa om för honom att det var kanel i jogurten. Då fick han spader igen, fast han nog sätter kanel själv på fil. Men detta var en ny jogurt - allt nytt, suspekt till max. Till slut gick han med på att smaka och äta den med müsli. Nästan hela skålen åt han tills han meddelade att han var mätt. Men- sedan gick han till kylskåpet och tyckte att han nog inte var mätt på fil. :P

Sonen fick igår väldigt ont efter varje toalettbesök. Han fick tydligen kallt under helgen, och därför svider det när han urinerar. Vi får laboratoriesvaren idag, och sedan blir det kanske antibiotikakur. När våra barn får ont någonstans, så får de verkligen ont. De har ibland svårt att ta smärtan och obehaget. Så också imorse: Sonen grät över hur ont det gjorde, till slut fick jag smörja salva runt omkring, för att det skulle lätta. Vilket det ju inte gjorde.

Samtidigt skulle jag försöka dricka mitt morgonkaffe, äta morgonmål, duscha och göra mig klar. Men jag kan inte lämna sonen ensam när han är i det sinnestillståndet som han var. Kunde inte ens tömma och fylla diskmaskinen, för man måste vara 100 % närvarande och avvärja även fysiska kontakter. Tur som är kom maken och tog över, så jag kom mig iväg till arbetet.
Sonen har terapi idag, och det är han aldrig pigg på i förväg. Han har kul när han väl kommer dit. Men för att slippa åka iväg så hostar han alltid lite på morgonen, och meddelar att han nog är sjuk och måste stanna hemma. Detta sker även innan vanliga dagvårdsdagar.

Tur att det blir påsk och vi får vara lediga tillsammans flera dagar. Vi skall överraska barnen med ett besök till ett spa som ligger på två timmars bilfärdsavstånd. Spa:t är jätteroligt och jag tror att barnen kommer att älska det.

De ringde från HAB!

Nerräkningen har börjat, de ringde idag från HAB. Vi gick igenom tidtabellen för barnens utredning. Och de har verkligen laddat upp med arsenalen inför vårt besök. Barnen skall få träffa tal- och ergoterapeuten, neurologen, barnpsykiatern etc.

Och hon lovade också att vi skall få gå igenom bildstöd med dem där. Det låter så bra och så skönt att vi under en vecka får lämna tyglarna åt någon annan. Eller så känner jag, att vi kommer att vara i goda händer.

Jag lovar att hålla er underrättade hur det går för oss, och vilka tester som görs och varför. Det kan ju vara intressant, om du eller ni är i liknande situation och funderar vad som undersöks i sådana här fall. De sa bl.a. att de tänker utföra Connors test på honom, jag vet inte om vi kommer att svara på samma frågor om henne.
Mer info om Connors test:
http://www.attentiondeficit-add-adhd.com/adhd-connors-test.htm




Men nu skall jag natta sonen, mitt kära gullegryn.

Ändrade namnet på bloggen

Och här är inspirationen, hitta dock inte en bra video på svenska (Ekorrar i brallan)

Önskelistan till HAB

Sitter just nu och skriver ner det jag önskar att vi skall få gjort under undersökningsperioden på HAB om några veckor:

- slutföra utredningen på lillkillen. Få slutliga diagnoser på honom, samt eventuellt bekräfta utvecklingsfördröjning eller -störning samt om autismdrag existerar.
- få tjejen utredd och få diagnos. Eller alternativt hitta sätt att få henne att orka med förskolans och senare skolans krav.
- få intyg så att barnen har rätt till skoltaxi i nästa år.
- få fortsatt rekommendation för tal- och ergoterapi för sonen.
- ansöka om anpassningskurs till hösten för hela familjen
- få råd hur man skall få sonen att sluta med att vara ett matvrak. Han är ju inte stor, men diskussionerna kring mat är stressiga, speciellt när man själv står och lagar middag. Då vill han ha frukt eller bröd.
- att vi föräldrar får sitta ner och tala med någon. Skulle vara skönt att lite diskutera kring om det går att ha två olika linjer i att uppfostra barnen, eller om vi måste enas om en kompromiss.
- utreda om det går att få flytande melatonin till sonen.
- få intyg så att sonen skulle få personlig assistent till hösten när han börjar förskolan.

Var det något mer? Måste fundera lite till. Mycket att komma ihåg.

Jag börjar ha fjärilar i magen. Detta är ändå stort. Kommer att inverka på resten av våra liv. Ett stort vägskäl.

TILLÄGG:
Glömde ju en hel del:
- mer information för att kunna använda bildstöd i hemmet
- Sigvarttavlan med ljus och ljud

Dottern föll i bäcken och andra roliga historier

Idag har varit en dag, som man kanske (men bara kanske) kan skratta åt någon vacker dag. Men inte idag.

Först var jag tvungen att ta de två yngsta till matbutiken, vilket suger musten ur en. Jag kastar saker i vagnen, medan jag försöker styra deras göromål. Sonen satt i bildelen, så han var lite mer hanterbar. Tills han kom på hur man öppnar bältet.. Och jag förstår att det måste se konstigt ut för en utomstående när jag håller i en kille som ser ut som om han går i skolan medan jag försöker få tag i två matkassar som också ska med hem. Om jag inte gör det springer han ut ur butiken och rakt ut på gatan. Samtidigt åker dottern på dörrarna som åker upp och fast igen, fast jag bad henne stanna hos mig. Jag får dem med mig, och kassarna med. Svetten lackar och jag undrar varför jag tog den tjockare rocken just för denna tripp.
Väl hemma efter middagen börjar döttrarna be att de skall få gå ut och leka tillsammans. Jag är lite tveksam, då det brukar urarta och jag inte riktigt litar på vad de kan hitta på. Till slut ger jag med mig, då jag måste stanna inne och duscha sonen.
Först ser allt jättebra ut: De gungar, cyklar och leker så vackert tillsammans på gården. Jag känner en glimt av lycka och tänker att åh, vad skönt, de är på väg att bli större och förståndigare.
Jag tar itu med sonens dusch. Det är alltid en utmaning. Sonen vill inte duscha, och speciellt inte tvätta håret. Han blir så hysterisk, så jag får glömma hårtvätten och koncentrera mig på att få resten av honom ren. Jag lyckas dock få nästan hela håret vått. Jippii. Och resten av duschen går någorlunda.
Just när jag fått på honom pyjamasen, kommer mellandottern in. Hon har fallit i bäcken. Alla hennes kläder är dyblöta. Stövlarna simmar. Och just som hon hade på sig sin nya våroverall för första gången. Jag vet inte hur många gånger jag har varnat för bäcken. Och storasyster borde ha avstyrt det hela. Jag inser att hon inte är mogen nog att ta ett sådant ansvar. Hon hade t.om uppmuntrat sin syster. Jag är urlycklig att dottern inte drunknade. Men nu är jag tvungen att sätta på tvättmaskinen, medan hon tar en varm dusch.
Medan jag är upptagen med detta, har sonen varit på toaletten på övre våningen. Då jag inte kom när han ropade tog han saken i egna händer, och torkade sig själv. Men det slutresultatet att hela toalettstolen var full med toalettpapper. Så då var det dags för mig att ta itu med stockningen.
Efter detta var det bara att ge barnen kvällsmål och få dem i säng.
Nu sover två av tre och jag kan bara konstatera att denna dag får nog vara slut för idag. Någon dag ser jag nog det humoristiska och kanske någon mening med det jag upplever, men just nu har jag lite svårt med det.

Syskonkärlek

Redan två morgnar har sonen brett en massa smörgåsar, och sedan bjudit sin syster på morgonmål. Det är så otroligt gulligt och visar hur nära de är varandra pga den lilla åldersskillnaden. Tror jag skall köpa hem lite juice också, så de får lyxa till sitt morgonmål imorgon.

Morgontjat med filosofi

Mamma: "Varför tar det sån tid (att få på strumporna)?"

Sonen: "Det tar min tid".

Ridå.

TGIF

Först är känslan TGIF - Thank God it´s Friday. Sedan sköljer känslan över en, då betyder det ju två dagar ensam med barnen. Denna helg har vi program båda dagarna, så det kanske inte blir en så stor utmaning. Hoppas jag.
Men nog är det ensamt utan min man dessa veckor. Saknar honom, hans sällskap, stöd och hjälpen. Blir så ensam med alla tankar, allt konkret arbete och uppläggningen av hemsysslorna.
Barnen är dock underbara, och jag känner att vårt liv är mycket bättre nu. Jag känner att jag har kontroll över situationen. Jag ser framåt, och kan lägga upp planer hur barnens framtid skall se så ljus ut som möjligt. Jag är medveten om alla eventuella hinder och har nästan anammat följande riktlinje: ”Si vis pacem, para bellum” (om du vill fred rusta dig för krig)  Om jag är väl förberedd, kan ingen överrumpla mig och vi får den hjälp vi behöver.
Så jag är taggad och redo. Bring it on, vi skall vinna striderna och ta hem dethär.

Kalasförberedelser- Mission Impossible?

Skall ordna kalas i helgen, och det känns som att erövra Mount Everest att förbereda kalaset.

Deltagarna har flera olika svåra allergier, så att baka är ett äventyr i sig själv. Hittade dock en bra sida med smarriga recept för celiakiker. Skall  bara hitta tiden att baka.

Sedan tror jag att det vore en god gärning att städa och dammsuga, så barnen inte får astma-anfall när de stiger in genom dörren.

Är ensam med barnen samt hunden, och arbetar fulltid, så det är faktiskt inte enkelt göra dessa sysslor som för en mamma med vanliga barn vore nästan rena barnleken. Men jag är tvungen att avbryta varje moment, då sonen t.ex. tar mat utan lov, eller de häller ut all tvål i badrummet, eller gör något annat fuffens. Dessutom är barnen känsliga för dammsugarljudet.

Så jag får väl baka på nätterna, och dammsuga på min lunchrast på fredag. Detta är inte första gången....

Suck. Tur att det är några månader till nästa firande.

Förbannad, främst på facebook

Min dotter gick med i facebook, och då fick jag världens chock:
Ifall någon av mina vänner har en öppen profil, och jag kommenterar deras foton eller status, så syns allt till mina vänner (har flera hundra). Jag har i mina vänner kolleger, chefen, barndomsvänner, gamla skolkamrater, min man etc.
Och det visade sig att en nära vän har öppen profil, så allt vi har skojat om har visats till alla mina vänner. Och jag som är mån om mitt privatliv, min integritet etc. känner mig så utlämnad.
Jag skyller främst på Facebooks egenskaper, då jag inte har kunnat vara medveten om detta. Mina statusuppdateringar har jag ju begränsat till några få utvalda, samt foton. Nu har alla dessa spridits med vinden vidare. Känns som om mitt privatliv sugits in i ett stort svart hål.
Dessutom har denna vän meddelat att jag kan plocka bort henne, om jag inte vill ha det såhär. Vilket sårar mig, för jag litade på vännen och hoppades att hon kunde se saken ur min (och även andras) synvinkel. För en annan vän kontaktade mig och sa att hon hade fått samma svar av kompisen redan för några månader sedan.
Usch och fy, inget kul alls. Har ingen lust med facebook alls, men nu när dottern är där är jag ju tvungen att övervaka hennes aktiviteter och hålla koll.

Mina barn hade klarat sig utmärkt på stenåldern

Jag tror faktiskt att mina barn hade stått högt i kurs i en stenåldersby. Jag vet ju inte exakt hur livet i en stenåldersby gestaltade sig, men såhär inbillar jag mig att det kunde vara:

Talet var kanske inte så utvecklat, man hade mer korta ord och uttryck. Sonen hade klarat av kommunikationen utmärkt med sina grymtningar, som han hade som liten.

Inga strumpor, skor och annat trams. Bodde man på varmare breddgrader så kastade man väl på sig en skinnbit och var nöjd. Det hade mina barn älskat. Tänk att få springa barfota året om.

Man använde inga gafflar, knivar och skedar på den tiden. Inget matbord man samlas kring och måste sitta kvar på sin stol. Det fanns ju inga stolar. Mina barn hade klarat det bra. In med maten snabbt och sedan vidare med andra sysslor. Inga gourmander här inte. Raka rör är det som gäller.

Ingen skola (ingen läsning, inget sitta stilla-krav, ingen matte, inga främmande språk), eller stora människogrupper. På stenåldern bodde man i mindre grupper, alla hade sitt eget krypin. Ingen blev arg om man ritade på väggarna eller klottade ner. Det var väl irrelevant hur det såg ut hemma. Inga inredningsreportage.

Ingen hade tjatat på dem om hygien och värdet att tvätta håret varannan dag. Det var säkert en rätt värdslig sak.

Mina barn hade varit goda krigare och jägare. De hade inte låtit någon hoppa dem på näsan och sagt ifrån. Jag tror att i en stenåldersby hade deras vilja att göra olika saker i högt tempo gett dem rykte som hårt arbetande.

Ja, jag tror att mina barn kanske hade varit lyckligare på stenåldern. Men jag är glad att de lever med mig, just nu, på 2010-talet. Och kanske vi kan få fram stenåldersmentaliteten även idag. Så ingen dusch idag och fingermat till middag  :DDD