Här sitter jag och funderar lite lätt vad vi skall packa med oss på denna en veckas resa, när paniken lite åt gången tar tag i mig. Jag fyller i de sista formulären (Conners test samt Snap IV Teacher and Parent rating scale), och det vänder sig i magen.
Jag vet ju i mitt hjärta, att de på HAB inte kan säga något, som jag inte redan vet, läst, känt på mig. Jag har haft tre år på mig att fundera på våra barn och deras välfärd utifrån NPF-perspektiv. Innan dettaa funderade jag nog i dessa banor, men utan att veta vad som "var fel".
Sä vad är det värsta som kan hända? Att vi ingen hjälp får. OK, då letar jag upp någon annan som kan hjälpa oss. Så enkelt är det.
Men ändå gnager det i mig. Kanske det värsta vore ändå att jag skulle få så mycket förståelse och stöd att jag smulades sönder där och då? Så jag stålsätter mig.
Och mannen är ju där med mig. Vi får stödja oss på varandra, om det blir tungt.
Men ändå- var är Panik-knappen på min keyboard? :)
Hmm, blev lite virrigt denna gång. Får återkomma när jag fått ordning på tankarna.
KRAM
ReplyDeletedet kommer att gå bra!!! Jag bestämmer att de kommer vara otroligt tillmötesgående och rara och ni kommer att kunna slappna av och ta er igenom denna resa på ett positivt sätt. Även om jag gissar att ni är helt slut när ni kommer hem ;)
Alla tummar för i er i veckan!!!//M