Jag tror faktiskt att mina barn hade stått högt i kurs i en stenåldersby. Jag vet ju inte exakt hur livet i en stenåldersby gestaltade sig, men såhär inbillar jag mig att det kunde vara:
Talet var kanske inte så utvecklat, man hade mer korta ord och uttryck. Sonen hade klarat av kommunikationen utmärkt med sina grymtningar, som han hade som liten.
Inga strumpor, skor och annat trams. Bodde man på varmare breddgrader så kastade man väl på sig en skinnbit och var nöjd. Det hade mina barn älskat. Tänk att få springa barfota året om.
Man använde inga gafflar, knivar och skedar på den tiden. Inget matbord man samlas kring och måste sitta kvar på sin stol. Det fanns ju inga stolar. Mina barn hade klarat det bra. In med maten snabbt och sedan vidare med andra sysslor. Inga gourmander här inte. Raka rör är det som gäller.
Ingen skola (ingen läsning, inget sitta stilla-krav, ingen matte, inga främmande språk), eller stora människogrupper. På stenåldern bodde man i mindre grupper, alla hade sitt eget krypin. Ingen blev arg om man ritade på väggarna eller klottade ner. Det var väl irrelevant hur det såg ut hemma. Inga inredningsreportage.
Ingen hade tjatat på dem om hygien och värdet att tvätta håret varannan dag. Det var säkert en rätt värdslig sak.
Mina barn hade varit goda krigare och jägare. De hade inte låtit någon hoppa dem på näsan och sagt ifrån. Jag tror att i en stenåldersby hade deras vilja att göra olika saker i högt tempo gett dem rykte som hårt arbetande.
Ja, jag tror att mina barn kanske hade varit lyckligare på stenåldern. Men jag är glad att de lever med mig, just nu, på 2010-talet. Och kanske vi kan få fram stenåldersmentaliteten även idag. Så ingen dusch idag och fingermat till middag :DDD
No comments:
Post a Comment