Jag läser och nickar, kommenterar, peppar, stöttar alla där. Känslorna svallar i gruppen.
Men sedan slog det mig att jag inte har behov just nu att skriva ett eget inlägg. Min vardag liksom lunkar på. Jag kontaktar myndigheter angående ersättningar för skjutsar till och från terapin. Jag mailar rektor angående psykologmöten, jag ser till att sonen har rätt kontakthäfte med sig på morgonen beroende på vilken terapi han skall ha den dagen. Jag väntar på mer information från HAB angående vår vistelse där i maj. Jag ansöker om skjuts till och från skolan för de två yngsta för nästa år.
Varje morgon försöker jag vara stöttande, och klär på strumpor ibland 8 gånger, ibland kalsongerna mer än så. Försöker påminna barnen om följande göromål. När jag får iväg dem pustar jag ut, sedan sätter jag igång med mitt arbete (det jag får betalt för).
Ikväll vill jag gärna till gymmet. Det beror på barnens humör om jag kommer dit alls. Man ser det på barnens beteende när jag hämtar dem på dagis om det ens är lönt att försöka. Men jag hoppas att det går, vill rensa hjärnan lite.
Men vad jag försöker förklara är att jag inte kan fatta att jag är så lugn mitt i allt detta. Dottern har en humör-ring som bevisar detta. När jag sätter ringen på mitt finger så blir ringen alltid grön, vilket betyder ingen stress, lugn.
Hur kan jag tycka att det är normalt att hela tiden ringa och tala om mina barns svårigheter? Skriva ansökningar, se till att vi får det stöd vi behöver? Att varje dag tampas med samma utmaningar i vardagen? Ja, säg det. Och jag är inte den enda mamman som har det såhär. Vi är många. Och jag är ändå lyckligt lottad: mina barn kan tala, äta själv, gå, springa, uträtta sina behov själva, sover om nätterna (mer eller mindre nu när vi har melatonin). Så framtiden ser ändå ljus ut: Mina barn får stöd tidigt och kan växa upp och bli vad de önskar när de blir stora. Vår lillkille vill bli ROCKstjärna. Han får bli precis vad han vill, bara han blir lycklig.
No comments:
Post a Comment