Solen skiner så man kan inte vara allför ledsen. Jag har lite lugnat ner mig, och tror att äldsta dotterns situation kan förbättras genom diskussioner med lärare och rektor. Nu skall jag bara hitta energin för det. Tänker även kontakta specialpsykologen för att utreda dyslexi och ev. funktionshinder.
Dottern var ju inte så väldigt pigg på några tester. Hon vill inte vara annorlunda sa hon. Vi sa att hon inte behöver berätta för någon om testerna, och sedan ser vi vad testerna visar. Och har hon svårigheter, så är hon ju annorlunda i varje fall.
Hon är i så känslig ålder, så allt sådant här får henne ängslig. Jag märker en tydlig skillnad med att utreda och få hjälp innan skolåldern. De yngre barnen bara tackar och tar emot. De verkar tro att psykologer, neurologer och terapeuter är lektanter, som vi har anställt för att leka med dem. Mellandottern har t o m bett att få gå till psykologen och leka igen. Och det skall hon få, men inte samma psykolog...
Förtonåren går ju dessutom att hormonerna aktiveras och känsligheten når oanade höjder. Det känns som om jag som mamma vandrar på ett minfält när jag talar med dottern. Samtidigt är hon ju fortfarande den lilla flickan som måste få krama om mamma, hårt och länge. Min älskade förstfödda.
No comments:
Post a Comment