Nu har vi kört med medicin (långverkande)åt dottern i snart två veckor. Matlusten är lite upp och ner, men humöret är mer stabilt.
Jag är så tacksam för att medicin finns. Vår dotter mår tusen gånger bättre, och även hennes ångest har börjat släppa. Nu först har jag börjat inse hur nära vi var stupet. Vi hängde i en skör tråd, hade den gått av, hade dottern varit inlagd på sjukhus nu. Det är jag övertygad om. Hur i allsin dar kan man vänja sig att ha det såsom vi hade det utan att skrika högre efter hjälp? Så om du sitter i en liknande situation som vi gjorde, vänta inte! Sök hjälp, vägra motta annat än konkreta åtgärder.
Veckorna går bättre än veckosluten. Hon behöver rutiner, och när veckosluten saknar fasta tider (fastän vi har rätt fasta tider med mat och sömn), så blir det lite stökigare. Igår fick hon igen en låsning när affären saknade fina klistermärken. Så hon skrek som en siren. Jag hade köpt glasföremål som skall se sådär sprucket ut. Efteråt bekände hon åt mig, att hon trodde att hennes skrik gjort så att glaset spruckit och det blev förstört. Oh lilla vännen. Jag kramade henne och sa att det absolut inte var så, och att så skulle dessa se ut.
Summan av kardemumman är att vi inte klarar en enda dag utan medicin. Hon får medicin varje dag. Den verkar ca 10-12 timmar, men redan vid 7 timmar så brukar hon bli lite mer rastlös. Sedan brukar det bli bättre igen.
Hennes kreativitet blommar nu, då hon orkar arbeta med allt pyssel mycket längre än tidigare. Och vilka alster, jag är så glad för hennes skull.
No comments:
Post a Comment