Inget man önskar sin värsta fiende

Vem har inte någon gång lekt med tanken, när det varit som mest hektiskt, att man skulle bli sjuk och få vila upp sig? Jag vet inte om jag tänkte det, men tanken kanske fladdrade förbi i min hjärna under maj månad när det var som intensivast. Någon kanske fångade upp tanken, för sjuk blev jag. Och med besked. Jag har inte kunnat delta i familjens liv alls. Har bara varit totalt utslagen. Och jag önskar inte detta ens åt min värsta fiende. Det kommer att ta veckor innan jag är återställd. Så fort jag ens går upp eller ner i trappan så rusar hjärtat iväg, jag blir yr och anfådd. Så nu önskar jag bara att jag blir frisk, så jag kan delta i familjens aktiviteter med all kraft. Det finns så mycket hemarbete att ta tag i. Men just nu kan jag inget göra. Får bara ge mig till tåls. Så ha det bra därute, och jag hoppas ni får vara friska. Hälsa är en gåva.

Sex glassar till morgonmål

Så många glassar hann sonen smälla i sig, innan jag märkte att han hade stigit upp. Så då är glassarna slut i frysen - igen.

Sommaren finns åter i kalendern!

Min man är jättehärlig, men en obotlig optimist. Samt har svårt att säga nej i arbetssammanhang. Speciellt som han är målmedveten yrkesmässigt. Det var jag förr, men det har fått ge vika för familjen och livet. Men nu stod vår familjs semester på spel. Samt han hade ju inte beaktat att Simon i såfall skulle behöva vård, eftersom även jag arbetar under sommaren (är ju inte lärare med 10 veckors semester). Så mannen skulle nu meddela att vi inte i detta skede kunde ändra på våra sommarplaner. Ett dygn hamnade jag offra på altaret (min första semesterdag) för någon viktig arbetsgrej, men det tänker jag ta igen genom att besöka en vän. Och dagen tog jag mig också igenom. Tröstade mig själv genom att laga extra god mat. Det kändes faktiskt lite bättre efter en portion grekisk sallad, baconrullade champinjoner, broiler i gräddsås samt pasta.

Lite lugn och ro, tack.

Nu har min bägare runnit över, gummibandet gått av, korthuset raserats, glaset är inte ens halvtomt. De senaste veckorna har varit krävande. Det har varit tusen och en saker att ta hand om. Igår kulminerade det med skolavslutning. Som i sig själv är en fin upplevelse. Men som innebar alltför stor emotionell belastning för flickorna. Det tog Milla några timmar att varva ner efter festen. Det har nu gått upp för henne att hennes vardag kommer att förändrars i och med att klassen går skilda vägar i höst. Stellas reaktion kom på kvällen. Hon fick ett Grandmal-utbrott (jag vet att termen används för epilepsi, men jag vill poängtera att utbrottet inte hör i samma kategori som ligga på golvet och skrika-utbrott). Hon slog sig själv, slog sitt huvud i väggen, ville dö, ville bort ur sitt skinn. Detta räckte länge och till sist fick jag henne lugn och ut och andas frisk regnluft. För när hon får dessa GM-anfall, så börjar hon hyperventilera och nästan svimmar. Till sist sänkte sig lugnet och hon kunde somna. Kvar lämnade hon en urvriden disktrasa -mig.

Imorse kom meddelande av mannen. Företaget deras är i turbulens. Det är omorganiseringar, folk får sluta, byta plats, position etc. Så nu borde alla våra semesterplaner rivas upp. Han borde arbeta betydligt mer än i vår schemaläggning. Jag borde byta ut mina semesterveckor som varit fastslagna länge. För att inte tala om sonens semester. Vem skall ta hand om honom medan jag arbetar? Kan lite lugn och ro vara för mycket begärt? Jag ber inte om mycket för egen del, men nu gör jag det. Jag hade sett fram emot sommaren. Nu känns det bara som ett helvete man måste ta sig igenom. Och idag är barnen fortfarande inte sig själva. De är trötta och det är i sanningen jag också. Åtta timmar tills de lägger sig.