Lite lugn och ro, tack.

Nu har min bägare runnit över, gummibandet gått av, korthuset raserats, glaset är inte ens halvtomt. De senaste veckorna har varit krävande. Det har varit tusen och en saker att ta hand om. Igår kulminerade det med skolavslutning. Som i sig själv är en fin upplevelse. Men som innebar alltför stor emotionell belastning för flickorna. Det tog Milla några timmar att varva ner efter festen. Det har nu gått upp för henne att hennes vardag kommer att förändrars i och med att klassen går skilda vägar i höst. Stellas reaktion kom på kvällen. Hon fick ett Grandmal-utbrott (jag vet att termen används för epilepsi, men jag vill poängtera att utbrottet inte hör i samma kategori som ligga på golvet och skrika-utbrott). Hon slog sig själv, slog sitt huvud i väggen, ville dö, ville bort ur sitt skinn. Detta räckte länge och till sist fick jag henne lugn och ut och andas frisk regnluft. För när hon får dessa GM-anfall, så börjar hon hyperventilera och nästan svimmar. Till sist sänkte sig lugnet och hon kunde somna. Kvar lämnade hon en urvriden disktrasa -mig.

Imorse kom meddelande av mannen. Företaget deras är i turbulens. Det är omorganiseringar, folk får sluta, byta plats, position etc. Så nu borde alla våra semesterplaner rivas upp. Han borde arbeta betydligt mer än i vår schemaläggning. Jag borde byta ut mina semesterveckor som varit fastslagna länge. För att inte tala om sonens semester. Vem skall ta hand om honom medan jag arbetar? Kan lite lugn och ro vara för mycket begärt? Jag ber inte om mycket för egen del, men nu gör jag det. Jag hade sett fram emot sommaren. Nu känns det bara som ett helvete man måste ta sig igenom. Och idag är barnen fortfarande inte sig själva. De är trötta och det är i sanningen jag också. Åtta timmar tills de lägger sig.