När skall flickorna få hjälp?

När skall varje Barn och Ungdomspoliklinik samt HAB ha minst en Svenny Kopp, som ser flickorna? När skall man dels identifiera flickorna med NPF, dels erbjuda dem den hjälp de behöver?

I över ett år har vi talat om att vår dotter Stella inte mår bra. Jag har mycket utförligt berättat för psykiatern och de andra på polikliniken vad som inte har varit bra och hur dottern mår. Vi fick hjälp av en annan läkare som skrev ut ADHD-medicin. Den tredje medicinen hjälpte (samt läxfrihet, jullov och kravfritt).

Men medicinen hjälpte bara till 60 %. Direkt om energin tog slut, sociala händelser fanns med så blev det arbetsamt för Stella. Så kom sommaren. Sommaren var inte problemfri men hon hade det ju bättre.

Sedan började skolan, och kraven ökade igen. Min oro ökade i samma utsträckning som Stellas utbrott och ångest. Jag har åter påtalat detta, och hennes lärarinna är lika orolig som jag. Förra veckan skickade lärarinnan hem Stellas modersmålshäfte, där de hade övat på utropstecken och skulle skriva meningar som slutar med utropstecken. Detta är vad Stella skrev:

Denna flicka är 8 år gammal. En flicka i den åldern skall vara lycklig och glad. Inte tyngd med ledsamhet.

Detta är ett nödrop från hennes sida. Vi som vuxna måste lyssna och hjälpa på alla sätt. Jag har visat denna skrivelse till hennes samtalskontakt. Vi har nästa möte i början av nästa månad. Vi kan inte ge upp innan hon mår bättre.

Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara om Stella skulle vara kille. Om hon skulle bete sig i skolan som hon gör hemma? Vad skulle vi ha erbjudits för hjälp då? På vilket sätt hade vi haft det annorlunda? När skall samhället se flickorna som mår dåligt? När skall flickorna få hjälp?