Att ha ett NPF-barn är som att bygga ett hus

Jag bläddrade i en inredningstidning (ja ibland låter mina barn göra det) och slogs av hur lika det är att bygga ett hus som att ha ett barn med NPF.

Först när man får veta att man är gravid gör man upp liten skiss om hur livet skall se ut för barnet. Man gör en planlösning.

Sedan när barnet fötts och det går en liten tid skickas skissen till byggnadsnämnden. Då visar det sig att man inte alls får igenom de planer man hade. Husets placering, rumindelningen, allt får man göra om. Man blir frustrerad och gör om planerna. Till sist godkänns planen. Detta är I NPF-livet det skedet som kallas för utredning.

Sedan gäller det att skaffa de yrkesmän som skall utföra och bygga huset. Man måste be om offerter, men finansiärerna blandar sig I denna process och det är inte alltid du får välja den du anlitar. För barnen gäller det att få så förstående dagis- och skolpersonal som möjligt, få de rätta terapierna och terapeuterna, hjälpmedlen och anpassningskurser. Man får själv kanske hjälpa till, men ansvaret ligger på dem som du anlitat att bygga detta hus tillsammans med dig.

Det kan uppstå situationer där fackmän slutar, eller gör ett så dåligt arbete att man blir tvungen att byta. När man tar in den nya personen är det inte säkert att personen alls är bekant med arbetsmetoderna eller klarar av att arbeta likadant som de andra i teamet.

Väderförhållanden kan också ställa till det.Timingen funkar inte, om ett skede blir utdraget så har det inverkan på alla andra. Ibland i ett barns liv händer saker som kan rasera allt det man byggt upp eller i alla fall omkullkasta hela tidtabellen. Då är det bara att göra upp en ny plan och fortsätta arbetet.

Fastän man bygger ett hus där man har hantverkare, måste man hela tiden dubbelkolla allt, se till att allt material kommer fram vid rätt tid, och även själv vara närvarande på byggplatsen för att se till att alla gör det de ska. På samma sätt måste en NPF-förälder se till att alla samarbetar, gör det de ska, man har en massa kontakter med myndigheter under resans gång.

Ibland kan ett parförhållande täras av husbygget så mycket att ett par separerar. På samma sätt tär det att ha allt kring ett NPF-barn på parförhållandet. Man hinner inte vårda den, och statistiken visar att det är I familjer med NPF-problematik är även skilsmässoprocenten högre.

Men ifall man håller ihop, så närmar sig dagen då husbygget står klart. Då tar trädgårdsbygget vid. För barnens del är skolan avklarad, man planerar för ett liv för barnet utanför hemmet. Att skapa en trädgård kan vara rätt omständigt det också. Man kan nöja sig med en vildvuxen trädgård, eller ha stenbeläggning och minimalt med gräs. Man kan även planera trädgården med en arkitekt, och sedan ta in de växter som passar ihop och som gör att trädgården är trivsam både sommar och vinter.

När man sedan installerat sig i sitt hus och sin trädgård återstår grannarna. Grannar kan man inte välja. De kan vara kandidater för programmet Grannfejden, eller sådana som alltid doftar nybakta bullar och som man kan ge husnycklarna till när man reser bort. I barnets liv är grannarna de vänner och nätverk av människor som det möter när den blir vuxen. Vi kan inte påverka detta, får bara hoppas att det blir bra. Till slut.

Och detta är orsaken till att jag och min man aldrig kommer att bygga ett hus. Vi bygger redan tre hus, samtidigt.