"Hur klarar du av det? Jag tycker du är så stark"

Nej, jag klarar inte av det, men jag måste. Något annat alternativ finns inte. Jag är inte heller stark. Jag är svag som alla andra. Känslig ibland, sårbar. Jag är ofta farligt nära väggen, avgrunden, kanten. Men jag känner ju igen det, så gör så gott jag kan för att undvika att hamna där. Då skulle jag vara oförmögen att ta hand om familjen, och det klarar inte familjen av. Därför är det tufft att höra andras kommenterarer. De vill så väl, men risken är stor att jag blir så tagen av deras omtanke att jag börjar gråta. Och tårar har jag inte tid med. Inte självömkan heller. Eller att känna mig som en gisslan i livets drama. För det är ju inte så. Jag har det ju jättebra också. Jag får jättemycket tid med mina barn. Att den tiden kantas av konfliktlösning, anpassning och utbrott är en del av vardagen. Men den lycka när man får en liten kram, glädjas över ett framsteg barnet gjort, eller när man får en insikt som hjälper en vidare är så tusenfalt mer än man annars skulle känna. Men visst är det omtumlande att tänka att man kanske får egen tid i litet större skala än nu. Det är sorgligt att man behöver lite andrum från sina barn, men det kanske alla föräldrar behöver nu och då. Det är nästan eufori när jag tänker att jag kanske får egentid ensam med mannen. Vad skall vi riktigt hitta på, förutom att sova??? Jag vet inte när vi senast har haft någon på middag, utom våra föräldrar. Eller gått på teater eller bio. Äldsta dottern drömmer om att kunna be hem kompisar för att de skall umgås. Ja, det är många förväntningar här.