TEMA: Utredning Del två

Tänkte fortsätta lite på temat utredning. Vår utredningsresa började ju för några år sedan när dagispersonalen bad oss ta två yngsta barnen till psykologen för diskussioner. Vi hade ju egentligen vetat att något var annorlunda, men inte kunde vi ju ana att läget var såhär allvarligt. I mitt huvud hade inte en enda diagnostanke florerat. Mannen och jag diskuterade och kom fram till att om det var något av våra barn som hade något så var det Stella. För hon var både ljudlig, påstridig, envis, trotsig och motoriskt orolig. Simon var ju bara lite efter de andra, och pojkar brukar ju vara så?

Vi kom till psykologen. Hon träffade både Simon och Stella ett antal gånger. Sedan meddelade hon att hon inte behövde träffa Stella mer. Hon var frisk och smart, löd omdömet. Simon ville hon däremot fortsätta följa och evaluera. Detta gjorde oss lite perplexa, men vi var ju glada över att "bara" ett barn hade svårigheter. Dock trodde vi inte på henne, fullt ut.

De skickade Simon till talterapeut för evaluering. Tiden gick, och sedan fick han remiss år 2010 för evaluering hos ergoterapeut. Han började därefter gå där. Och fick även träffa neurolog. Samtidigt började Stella förskolan. Och hon var där skärpt, väldigt snabb med uppgifterna, men motoriskt orolig, lite bångstyrig. De kunde inte riktigt sätta fingret på det, men något var där. Då började det stora arbetet med att övertyga psykologen om att båda barnen borde utredas för sina koncentrationssvårigheter. Och för att hon inte hade sett något hos Stella ville jag att utredningen skulle ske på annan ort. Jag stred som ett djur i ett halvt år, tills jag med list och lite lekmanspsykologi fick min vilja fram.

Sedan fick vi vänta ytterligare 5 månader innan vi fick komma till huvudstaden för utredningarna. Simon fick 5 dagars utredning, Stella fick 3 dagar. Mer om dessa utredningar kan ni läsa i bloggen (maj 2011). Slutresultatet var ju att båda fick diagnosen ADHD. Eller ja, Stella fick ju inte den fullt ut, då hon har för bra koncentration. Vilket är tokigt, för det finns ju en diagnos i USA, ADHD med motorisk orolighet samt dålig impulskontroll. Och i årsskiftet 2011-2012 fick båda barnen börja ADHD-medicin, vilket har gjort all skillnad i världen.

TEMA: Utredning

Denna vecka har NPF-bloggarna Utredning som tema. Skall väl ta och skriva ner lite mina erfarenheter och tankar kring utredning. För Millas del så har ju tankarna funnits att hon kanske skulle behöva extra stöd i omgångar. Men på den tiden var jag ju oerfaren, detta var vårt första barn. Jag visste inte hur barn skall vara inom hemmets fyra väggar. Jag tyckte hon var krävande, jag var ofta trött. Hennes babytid var kaotisk.

Första gången jag delade med mig av mina misstankar var när hon var 6 år (skrev åt mina vänner om det). Då hade hon en utvärdering i förskolan. Hennes sociala förmåga var sämre än genomsnittet, samt koncentrationkrävande uppgifter. Inga vidare diskussioner fördes dock. Jag tror att det var på tvåan som hon i misstag sparkade en annan flicka. Då tänkte jag nog förfärat, vad är detta riktigt? Hon var dessutom till rektorn pga olika upptåg oftare än min man och jag hade varit tillsammans under hela vår skoltid. Och då talade vi om de tre första åren i skolan. Det var lite tankar kring utfrysning också, andra tjejer vände henne ryggen. Hon var väldigt olycksbenägen också, det hände fysiska olyckor, merparten i skolan.

När hon gick i tredje klass kontaktade jag läraren. Då hade vi börjat gå med de yngsta hos psykologen för att ta reda på mer om dem. Läraren lugnade mig, allt var som det skulle. Milla var lite av en drömmare, och hända något utanför klassrummet så uppmärksammade hon detta direkt. Milla var också väldigt pratglad och hade svårt med att markera. Allt skulle ut direkt, utan filter. Två år senare hade hon en annan klasslärare. Jag tog igen kontakt med skolan och fick skolpsykologen att träffa Milla några gånger. Men informationen från dessa träffar fick jag aldrig, så jag trodde allt var okej. Kardinalfel nummer ett: ANTA aldrig att allt är okej om inte skolan hör av sig. På hösten kom sista bomben när lärarinnan satt Milla och sitta tre meter från de andra för att markera. Då körde jag igång med skolpsykolog, neurolog, psykologen i kommunen. Och resultatet fick vi i januari, ADHD/ADD samt dyslexi. Så vägen var lång innan hon fick sina diagnoser i 12-årsåldern. Jag tror inte hon kommer att godkänna dem förrän hon är vuxen och kan ta den informationen till sig.

Att titta på film

Vi brukar ibland titta på film med äldsta dottern på kvällarna. Nu var det Pirates of the Caribian på programmet. Hon missar halva av storyn, sedan frågar hon hela tiden varför de gör som de gör. Hon hittar på egna logiska förklaringar, som tyvärr inte låter alls logiska i våra öron. Sedan när vi förklarar varför, så tar hon inte det till sig utan tror på sina egna teorier. Och frågar mer om några minuter. :) Detta bekriver så väl det som hennes NPF handlar om. Hon missar en del av informationen, och försöker av fragmenten bygga upp en helhet som hon kan förstå.

Dessutom lir hon rastlös och måste röra på sig hela tiden. När hon var yngre så skulle hon vässa pennor stup i kvarten i skolan. Det var hennes sätt att få röra på sig lite. Nu har vi haft henne omedicinerad, skolan säger att allt går bra, men provresultaten har inte motsvarat hennes kunnande. Hon har i ett ämne får tre vitsord sämre än förra året. Jag väntar ännu på provresultaten i språk, sedan tar vi beslut om hon skall sättas på meds igen. Hon förtjänar ju att kunna koncentrera sig.

Hon var en bedårande baby, en tiopoängare ut i fingerspetsarna

Sitter och tänker på Stellas babytid. Många av våra vänner har fått eller ska få baby i dagarna, så då blir man ibland nostalgisk och tänker på hur det var då. Då innan alla diagnoser vällde in i vårt hus. När Stella föddes var det helt annorlunda än med Milla. Milla skrek och ville äta hela tiden. Hon var vaken på natten och sov på dagen. Jag var helt slut. Men Stella var det tvärtom. Amningen fungerade som en dröm. Jag matade henne alltid när hon ville, även rekommendationerna hade ändrat (ännu med Milla talade de om att man skulle mata var tredje timme--). Stella åt bra. Redan vid några månaders åldre började hon sova på nätterna (mellan 22-06). Inte alltid givetvis, men ofta. Hon var glad som en lärka. Alltid ett stort leende. Härligt knubbig baby som mådde bra. Milla gick på dagis, men bara några timmar per dag. Så vi kunde mysa med Stella då när hon var borta. Det var en lycklig tid.

Även när Stella var 1,5 år och Simon föddes var allt rätt bra. Hon var givetvis rätt svartsjuk och kunde råka kasta in leksaker på lillebror som jag hade i gästsängen för att skydda honom. Hon kunde även få för sig att dansa på vardagsrumsbordet medan jag ammade. Men det tyckte jag var ändå normativt och vanliga reaktioner på ett syskon. När även Simon började gå och springa började det bli mer hektiskt. De sprang ju åt olika håll. Var aldrig stilla. Hittade på allt möjligt. Men ännu var Stella glad. Det var när hon som 3,5 åring började i dagis (samtidigt som lillebror) som leendet började slockna. Och vid 4-5 år så tog ledsamheten, ångesten, ilskan, tröttheten och uppgivenheten över. Då fick jag den ledsna tjejen jag har idag. Den tjej vars uppsyn inte oftast är glad utan har mungiporna lite neråt. Visst kan hon vara glad också, men inte så ofta jag skulle önska. Idag vet jag ju att det är för att skolan suger musten ur henne. Trots anpassningar så blir hon trött. Jag hoppas vi kan ta ångesten, skriken och utbrotten bort. Eller i alla fall en stor del av dem. Jag hoppas jag kan se tillbaka på denna tid som ett kapitel, en fas i våra liv som vi tack och lov lagt bakom oss.

Även Stella utreds för dyslexi

När man är inne i diagnoslandet så gäller det att utreda och utesluta för bästa möjliga anpassning. Därför hade vi i veckan första mötet med skolpsykologen. Stella har själv sagt att bokstäverna hoppar, så därför är det bra att utreda eventuell dyslexi. Hennes storasyster har det. Pappan och morfar är odiagnostiserade fall. Morbror är diagnostiserad med dyslexi. Vore konstigt om inte Simon har det också. Så tänker jag i alla fall. Utredningen tar två veckor för Stellas del, sedan vet vi.

8 månader

En graviditet har en genomsnittslängd på 9 månader. Och 8 månader är hur länge det tog att få Millas diagnoser på papper och hemskickade. Jag bad om dem tre gånger. Så nu känns det som om hon fått diagnosen på nytt: ADHD samt Dyslexi. Nu vet jag ju inte om bokstaven H står för hyperaktiv eller Hypo. Men har det någon betydelse? Vi gick även två skivor. Den ena heter Tonåringar och ADHD. Den andra handlar om flickor med ADHD. Dem skall jag se vid tillfälle. Milla vill inte kännas vid dessa diagnoser. Hon påstår att hon har fejkat allt. Javisst, och grisar flyger.

Ännu en solskenshistoria från skolan

Det finns mycket som inte fungerar i skolor, förskolor, daghem och eftisar. Men jag vill lyfta fram de gånger som allt går som en dans. De hade i eftis haft problem med stökiga mellanmålssituationer. De löste detta genom att sätta barnen och sitta pojke-flicka. Stella for i taket, och sa att hon inte tänker gå på eftis mer. Jag skrev till eftis om detta. Redan efter några timmar hade de löst det så, att ettorna sitter som planerat men tvåorna kan sitta flicka-flicka, pojke-pojke. Stella var nöjd, alla var nöjda. Jag skickade ett tackmail till skolans rektor samt eftis för bra bemötande och flexibel anpassning.