Hon var en bedårande baby, en tiopoängare ut i fingerspetsarna

Sitter och tänker på Stellas babytid. Många av våra vänner har fått eller ska få baby i dagarna, så då blir man ibland nostalgisk och tänker på hur det var då. Då innan alla diagnoser vällde in i vårt hus. När Stella föddes var det helt annorlunda än med Milla. Milla skrek och ville äta hela tiden. Hon var vaken på natten och sov på dagen. Jag var helt slut. Men Stella var det tvärtom. Amningen fungerade som en dröm. Jag matade henne alltid när hon ville, även rekommendationerna hade ändrat (ännu med Milla talade de om att man skulle mata var tredje timme--). Stella åt bra. Redan vid några månaders åldre började hon sova på nätterna (mellan 22-06). Inte alltid givetvis, men ofta. Hon var glad som en lärka. Alltid ett stort leende. Härligt knubbig baby som mådde bra. Milla gick på dagis, men bara några timmar per dag. Så vi kunde mysa med Stella då när hon var borta. Det var en lycklig tid.

Även när Stella var 1,5 år och Simon föddes var allt rätt bra. Hon var givetvis rätt svartsjuk och kunde råka kasta in leksaker på lillebror som jag hade i gästsängen för att skydda honom. Hon kunde även få för sig att dansa på vardagsrumsbordet medan jag ammade. Men det tyckte jag var ändå normativt och vanliga reaktioner på ett syskon. När även Simon började gå och springa började det bli mer hektiskt. De sprang ju åt olika håll. Var aldrig stilla. Hittade på allt möjligt. Men ännu var Stella glad. Det var när hon som 3,5 åring började i dagis (samtidigt som lillebror) som leendet började slockna. Och vid 4-5 år så tog ledsamheten, ångesten, ilskan, tröttheten och uppgivenheten över. Då fick jag den ledsna tjejen jag har idag. Den tjej vars uppsyn inte oftast är glad utan har mungiporna lite neråt. Visst kan hon vara glad också, men inte så ofta jag skulle önska. Idag vet jag ju att det är för att skolan suger musten ur henne. Trots anpassningar så blir hon trött. Jag hoppas vi kan ta ångesten, skriken och utbrotten bort. Eller i alla fall en stor del av dem. Jag hoppas jag kan se tillbaka på denna tid som ett kapitel, en fas i våra liv som vi tack och lov lagt bakom oss.