Tuesday 23 October 2012

TEMA: Utredning

Denna vecka har NPF-bloggarna Utredning som tema. Skall väl ta och skriva ner lite mina erfarenheter och tankar kring utredning. För Millas del så har ju tankarna funnits att hon kanske skulle behöva extra stöd i omgångar. Men på den tiden var jag ju oerfaren, detta var vårt första barn. Jag visste inte hur barn skall vara inom hemmets fyra väggar. Jag tyckte hon var krävande, jag var ofta trött. Hennes babytid var kaotisk.
Första gången jag delade med mig av mina misstankar var när hon var 6 år (skrev åt mina vänner om det). Då hade hon en utvärdering i förskolan. Hennes sociala förmåga var sämre än genomsnittet, samt koncentrationkrävande uppgifter. Inga vidare diskussioner fördes dock. Jag tror att det var på tvåan som hon i misstag sparkade en annan flicka. Då tänkte jag nog förfärat, vad är detta riktigt? Hon var dessutom till rektorn pga olika upptåg oftare än min man och jag hade varit tillsammans under hela vår skoltid. Och då talade vi om de tre första åren i skolan. Det var lite tankar kring utfrysning också, andra tjejer vände henne ryggen. Hon var väldigt olycksbenägen också, det hände fysiska olyckor, merparten i skolan.
När hon gick i tredje klass kontaktade jag läraren. Då hade vi börjat gå med de yngsta hos psykologen för att ta reda på mer om dem. Läraren lugnade mig, allt var som det skulle. Milla var lite av en drömmare, och hända något utanför klassrummet så uppmärksammade hon detta direkt. Milla var också väldigt pratglad och hade svårt med att markera. Allt skulle ut direkt, utan filter. Två år senare hade hon en annan klasslärare. Jag tog igen kontakt med skolan och fick skolpsykologen att träffa Milla några gånger. Men informationen från dessa träffar fick jag aldrig, så jag trodde allt var okej. Kardinalfel nummer ett: ANTA aldrig att allt är okej om inte skolan hör av sig. På hösten kom sista bomben när lärarinnan satt Milla och sitta tre meter från de andra för att markera. Då körde jag igång med skolpsykolog, neurolog, psykologen i kommunen. Och resultatet fick vi i januari, ADHD/ADD samt dyslexi. Så vägen var lång innan hon fick sina diagnoser i 12-årsåldern. Jag tror inte hon kommer att godkänna dem förrän hon är vuxen och kan ta den informationen till sig.

2 comments:

  1. Hej. kan förstå eran dotter. jag är 22 år idag. och först nu har jag börjat acceptera mina diagnoser. jag har atypiska autism och adhd.

    Livet svänger rätt rejält när man har adhd. det går väldigt fort.

    Och kan tänka mig att det aldrig är tyst i huset?

    ReplyDelete
  2. Tack ADHD fian. Jag förstår också min dotter. Jag tycker bara det är synd att hon säger nej till mycket som kan hjälpa henne. Men jag respekterar hennes åsikter, och därför har vi kompromissat mycket.
    Men en vacker dag kommer nog insikten. Fastän hon idag gick hemifrån med orden: Ni är de värsta föräldrarna. Jag rymmer. Orsaken var att vi inte körde henne till skolan.

    Du har även rätt i det, att vårt hus har säkert en ljudnivå som är rätt hög. Tur att vi inte bor i höghus. Förutom människoröster vill ju våra barn ha väldigt många apparater i gång samtidigt: tv, dator, paddan, mp3, mobiltelefonernas musik, leksaker som låter, musikinstrument osv. Hörselkåpor är då räddningen.

    ReplyDelete