Varje mammas mardröm

Jag känner att mitt hjärta krackelerar. De brister i små, små bitar. Jag har så länge stoppat alla känslor i en låda, och bara arbetat på. Ibland känner jag att jag har mitt riktiga arbete, och så har jag ett arbete här hemma. Jag känner mig tidvis mer som en anställd än en förälder. Varje aktivitet kräver så mycket, för att barnen skall få positiva upplevelser, speciellt om det är något som är lite mer krävande. Varje måltid försöker jag göra olika maträtter som de skall tycka om, men de bara dissar och fräser. Fast i helgen åt de faktiskt som små oxar, och fyllde på reserverna. Att grädda plättar till morgonmål är ingen dålig idé.
Men tillbaka till lådan med mina känslor. Jag känner att de börjar svälla över kanterna, som en bulldeg som fått stå för länge. Jag känner jag skulle behöva gråta, länge och väl. Men tiden finns inte. Jag kan inte gråta när barnen är hemma, och när de är borta borde jag arbeta.
Förutom många andra tunga besked den senaste tiden, så nåddes jag av beskedet att en annan NPF-mamma mist sin dotter. http://dekallarhennec.blogspot.com/ Det är varje mammas mardröm, att tvinga begrava sitt eget barn. Det som berör mest, är att allting kunde ha hindrats om dottern ifråga hade fått rätt bemötande av behandlande enhet, socialtjänsten och myndigheten. Att mamman fått stöd för sin oro, hade blivit hörd, och att det hade hänt åtgärder till det bättre. Just innan detta hemska hände, förde mamman och jag en diskussion om medicinen hennes dotter fått (Ritalin) faktiskt var det rätta att ge till en person med historia av missbruk, leversjukdom och självskadebeteende.

Det som är skrämmande, är att man själv kan stå i en liknande situation längre fram. Om man möter fel myndigheter, om barnen man har börjar självmedicinera trots all hjälp man erbjuder dem nu, om man själv inte når fram med sitt budskap och sin kunskap om sitt eget barn.
Därför blandas sorgen med flickan och hennes familj med ren och skär skräck. Jag är övertygad om att denna andra mamma var en jättebra förälder, verkar klok och ifrågasättande, var välinsatt osv. Ändå kunde hon inte hjälpa sitt barn. Vad säger då att jag kan det?

Dessa tankar snurrar, likt bollarna i en tombola. Samtidigt så måste jag ju rycka upp mig, för det finns så mycket annat jag måste ta hand om. Vi måste ta slutgiltigt beslut om sonen skall gå om förskolan ett år till innan han börjar skolan. Jag borde få äldsta dottern att ta emot hjälp, och få henne att sitta och arbeta med oss för at förbättra sina kunskaper och kunnande trots den svåra dyslexin.
Mellandottern mår hyfsat tack vare medicinen. Men hela tiden försöker jag skydda henne, så att hon inte halkar ner i den svacka hon var i på hösten.

Ja ja, denna mamma skulle nog behöva lite uppbackning och diskussion och mer stöd, för det är ju inte kul för vännerna när vi har fest någon gång, och jag bara börjar älta allt detta som finns i min låda av känslor. Det verkar liksom vara lite mycket för folk att hantera. ;)