Vi har fått en frisk son-igen

Kromosomtesterna visade inga avvikelser, så sonen är frisk. Han har sina svårigheter, men han kommer att lära sig allt viktigt, i sin egen takt.

Mitt hjärta är så tacksamt just nu.

Vilket möte! Jag är kär.

Man är så van vid dethär laget, att man får strida för sina barns rättigheter och rätt stöd. Så man blir nästan perplex när man möter förståelse och samarbetsvilja.

Jag har idag haft möte med min dotters kommande lärarinna och rektorn för skolan. Lärarinnan är underbar. När lärarinnan försynt funderade om de kunde ordna med en mjuk och lugn hörna i klassen för dottern för de stunder som hon behöver varva ner, började jag nästan gråta av lycka.
Allt jag sa skrev de ner så pennan rykte och kom med många bra synpunkter. De sa att jag kom med så mycket information, att skolan säkert kommer att gå jättebra för vår mellandotter. Och det tror jag med. Lärarinnan lovade ha aktiv korrespondens via mail med oss. T.om informera om de dagar som dottern haft det jobbigt, så att vi kan hämta henne tidigare från eftis.

I klassen kommer det att vara två vuxna vid alla tider. Eftis ligger två klassrum från dotterns klass. I eftis finns 5 vuxna på 30 barn.

O vad glad jag är. Och jag tror dottern kommer att jubla när hon hör att en flicka som hon tidigare har lekt med kommer att gå i samma klass. Samt en annan som hon gått i förskolan med samtidigt.

Staten bekostar sonens terapier

Tidigare var det kommunen som stod för fiolerna, men nu fick vi ansöka av staten att de skall bekosta sonens tal- och verksamhetsterapi.

Idag kom beslutet för höstterminen och de beviljade allt. Sedan skall jag ju ansöka om handikappbidraget igen före årsskiftet och sedan tittar de på terapiernas beviljande igen. Man blir i alla fall inte sysslolös.

Men idag skall vi fira med blåbärspaj. Sonen har fått träffa sin nya assistent idag, och jag väntar med spänning hur det har gått. Nästa vecka börjar ju förskolan.

Nu får jag äntligen läsa godnattsaga till mina barn

En av de saker som jag har sörjt har haft att göra med att läsa godnattsagor till barnen. Alla är ju så rörande överens hur bra det är att man läser för barnet, och att det hjälper barnet i skolan senare.
Så redan innan jag fick barn kunde jag se framför mig hur jag skulle sitta i den stora vita fåtöljen och läsa för mina barn varje kväll.
Barnen kom och det blev inte riktigt så. Den äldsta ville inte höra några sagor, och när hon ville det så hade vi en baby i huset. Så hon fick lyssna på sagor på dvd istället.

Mest har det ändå handlat om att sonen inte kan fokusera och sitta stilla för att lyssna på en saga. Men nu plötsligt insåg jag att jag läser för mina barn igen. Men inte i den vita stolen, utan på min dotters säng. De ligger i sina sängar. Sonen bläddrar i böcker och jag läser för dottern, som orkar lyssna. Sonen lyssnar med halvt öra, kanske han en dag lyssnar mer.

Detta är en sådan stor grej att den fyller mitt hjärta, så jag nästan befinner mig i vakuum. Den tar andan ur mig, på ett bra sätt. Och kanske vi en dag sitter och läser sagor i den vita fåtöljen, som faktisk redan är omklädd och är numera blå. Men då tror jag nästan det är dottern som läser för mig <3

Konsolspel som hjälpmedel vid ADHD

Jag börjar snart tycka att de kunde bekosta vårt nya konsolspel som hjälpmedel, för en så stor succé har den blivit.
Dels lär sonen sig balans och rör sig med den, men dottern kom på det bästa med spelen.

Hon kom till mig och sa, att "Kan jag snälla mamma få spela fäktning när jag blir arg, så slår jag inte någon på riktigt?" Vilken underbar och smart dotter jag har, som själv söker strategier för att förbättra sin egen impulskontroll. Och få utlopp för sin aggressivitet med hjälp av fäktningsspelet, där hon får banka skiten ur motståndaren.

Sonens saker rullar på

Nu fick jag veta att en möjlig assistent varit på arbetsintervju igår. O, jag hoppas den personen är bra och får arbetet som sonens personliga assistent. Dessutom var hans förskolefröken också glad över att de skulle anställa assistenten på fulltid, fast sonen behöver endast halvtid. Då får de hjälp av assistenten med annat när sonen inte är där.

Sonens hörsel är rätt dålig pga limöra, och nu skall han åter få nya tuber i september. Skönt att ha fått tiden angiven för det. Fast jag inte gillar tanken att han skall sövas för femte gången.

Sonens kromosomtestsvar skall komma nästa vecka. Jag börjar ha lite fjärilar i magen om detta, men varför vet jag inte. Jag vet inte ens vilket svar jag vill ha. Det att han har en kromosomstörning, eller att han inte har det. Lite osorterat i hjärnkontoret just nu verkar det som. ;D

Han väntar annars väldigt på att förskolan skall börja. Varje dag vill han att det skall vara dagen D. Men han får ge sig till tåls en vecka till.

Assistentbehov

Sonen skulle ha behövt personlig assistent sedan han började dagis, men nu verkar det som han äntligen skulle få en i förskolan (bättre sent än aldrig, right?). Men inget är klart än och förskolan startar om två veckor.
Jag hoppas verkligen att de kan namnge personen (och att den personen har erfarenhet av NPF) så snart som möjligt, då sonen alltid är på sin vakt mot nya personer. Det tar tid att få samarbetet att fungera. Man måste dessutom känna lilleman bra, för att kunna förutspå reaktioner och följder av händelser med honom. Annars går första tiden till eftersläckning istället för förebyggande arbete.

Med skoltaxin hade vi tur. Samma taxi alla morgnar samma tid, och systern åker med i samma taxi. Kan inte bli bättre. Dessutom plockas de upp 10 meter från vårt hus. Suveränt.