Dag 1 på HABBEN

Resan igår hit gick riktigt bra. Sonen spydde inte i bilen. Han tyckte förstås resan var lång, men klarade det riktigt bra.
Väl framme hämtade vi nycklarna till lägenheten vi får låna, plockade upp lite hamburgare och installerade oss i lägenheten. Simon tyckte lägenheten var okej, men Habben ville han fortfarande inte höra talas om.

Imorse var det också svårare än vanligt att få kläderna att sitta rätt pga det. Vi sov faktiskt till halv åtta, lyx.
Sedan for vi iväg till Habben. Ännu där grät han lite, men sedan gick vi i lugn och ro och bekantade oss med lekrummet. När hans personliga skötare kom dit en halv timme senare var Simon lugn, och jag kunde gå och träffa neurologen.
Vi hade uppdatering om hur det går för Simon. Sedan var det Simons tur. Jag gick iväg och åt en pizza. Sedan gick jag tillbaka till Habbens allrum. Där läste jag och talade med en annan mamma. Konstigt att vara ledig såhär, när man är van att dagarna är späckade.
I misstag gick jag till avdelningen en halvtimme för tidigt. Men fast Simon såg mig, så när han fick höra att jag skulle komma först om en halvtimme så återgick han till sin lek med sin kompis där. Sådant har aldrig hänt förut, han skulle ha klängt fast sig i mig. Jag var glad över att han verkade trivas.
När han slutade så förde jag honom på museum, som han absolut ville besöka. Vi hade riktigt trevligt.
Sedan ville han ha mat från Kinarestaurangen, nudlar och kött. Det fick han förstås. Jag glömde ta med pinnar, men han gick till slut med på att äta med gaffel och kniv.
Klockan halv åtta somnade han, nöjd och glad. Och imorgon skulle han igen till Habben, inga problem. Vad glad jag är över det.

Solen skiner, nu åker vi!

Önska oss lycka till, nu börjar Habben-äventyret del två. Skall snart efter sonen och så åker vi iväg. Har laddat upp med saft för resan.

Skriver mer på kvällen, hur resan gick.

Imorgon blir det HAB igen

Imorgon är dagen som jag har varit ängslig för i veckor. Vi skall med sonen Simon till HAB. Efter diverse tidtabellsbyten blev det klart att vi skall vara där tisdag till fredag. Vilket innebär att vi kör till huvudstaden imorgon efter förskolan.
Det är så mycket som skall ordnas: Alla väskor skall packas för alla tre barnen samt mig. Flickorna skall fara till farmor och farfar. Huset skall göras så prydligt det går, så mannen har trevligt att komma hem på torsdag. Det är ju inte kul att komma hem till ett katastrofområde.
På måndag gör jag först min arbetsdag, sedan kör jag flickorna innan Simon och jag drar iväg.
Simon blir lätt åksjuk, så jag är lite rädd att han skall börja spy. Han får sitta fram, och så får vi hålla tummarna.

Det är inte så lätt att veta vad man skall packa ner, då de har lovat betydligt varmare väder till nästa vecka. Skall jag ha med både vinter- och vårjackor?

Utmaningen nästa vecka är klar: Sonen vill inte åka till HAB, han upplever att det är svåra uppgifter där. Så det kommer att gå ut på att motivera, motivera och åter motivera. Sedan tar dagarna slut klockan tre, och då skall vi antingen sitta i en lägenhet med tre tv-kanaler, eller orka ta oss någonstans. Förra gången vi var på HAB (se maj 2011), så var Simon så trött efter dagen så han ibland somnade efter klockan sex. Därför ser vi hur det blir med kvällsprogrammet. Flera matställen finns på promenadvägs avstånd, bla McDonalds, en kinarestaurang och Pizza Hut. Så vi kan alltid ta med mat hem, om vi inte orkar sitta på restaurangen.
På onsdagen har vi i alla fall inbokat ett besök till våra vänner, som har två pojkar i Simons ålder. Dit kommer sedan även några andra av mina vänner. Så det blir en liten andningspaus i veckans program.

Så jag är inte ängslig för vad utredningen på HAB ger, det ver jag redan: Han är inte skolmogen och mår bra av ett år till i förskolan. Ängslig är jag för att klara alla övergångar med en motspänstig liten kille, mycket att hålla reda på, svårt att komma ihåg alla mediciner och dylikt man behöver under en vecka.
Och som grädde på moset så är min ledgångsreumatism i ett förvärrat skede. Vilket innebär värk och smärta, trots medicinering. Jag tror jag har infektioner i flera leder samtidigt, och sedan har knäet börjat bli bångstyrig. Om jag är stilla en stund hamnar jag hoppa omkring som en kråka innan den börjar bete sig som ett knä ska.
Att öppna en syltburk är trots alla hjälpmedel ibland en kamp, där jag svär och blir förbannad innan jag får upp burken. Nåja, C'est la vie, jag har det så mycket bättre än mången annan. Och jag kan fortfarande göra det mesta, även om jag ibland får betala för aktiviteterna med lite molande värk.

Jag har dock på känn, att trots min inställning nu så får vi en solig och härlig vecka i huvudstaden med många nya intryck och upplevelser.

Milstolpar

Idag var det igen en milstolpe i livet. Sonen tvättade för första gången sitt hår själv, med shampo och allt. Hittills har ju duschandet gått någorlunda, men tvätta håret vill han inte göra. Så vi har sporadiskt tvättat håret. Annars har det räckt med att det har blivit vått.
Men idag så såg jag att han faktiskt vågade ha huvudet under strålen i sådana positioner att det kunde gå. Så jag föreslog med entusiastisk ton, att han skulle göra ett försök. Och sedan hejade jag som värsta cheerleadern medan han tvättade håret. O vad underbart! Nu kanske det går lite lättare nästa gång vi skall duscha och tvätta håret. Detta blir något att visa för pappa när han kommer från jobbet nästa vecka.

Mellandotterns uppföljningsmöte hos psykiatern

Nu har vi varit där igen, hos psykiatern. Idag var han precis sitt ovårdade jag, som specialkrydda lite blodstänk på sin skjorta. Han skulle nog platsa i någon film som ett original i någon byhåla. Det enda är att alla skulle tycka att hans karaktär är för overklig.
Men hans hjärna fungerade nog tillfredsställande idag. Jag har lite svårt med honom, men då han är vårdande läkaren för alla tre barnen snart, så får jag väl stå ut med honom.
Vi fick aldrig reda på resultatet på hjärtfilmen, men den var väl okej antar jag.
Vi beslutade oss att fortsätta medicinering och ha ett uppföljningsmöte i maj 2012.
Och mötet tog idag ca 10 minuter. Vilken fart alltså.

Presentation av bloggerskan - mamma i familjen

Jaha, då har jag satt mig i klistret. Jag skall presentera mig själv. Det är ingen lätt uppgift, då det då inte kan bli objektivt. Men jag skall göra ett försök, och vill ni veta mer, får ni väl fråga:

Jag är en kvinna i sina bästa år. Det har jag varit de senaste 40 åren. Jag har efter slutförd utbildning arbetat i samma branch i snart 18 år. Jag gillar mitt arbete, speciellt när jag får vara i direkt kundkontakt och faktiskt leta fram nya lösningar tillsammans med kunderna.
Jag har gått ner i arbetstid, då det faktiskt är omöjligt att få ett drägligt liv åt oss alla i familjen annars. Jag har en förstående arbetsgivare, vilket är en gudagåva.
Jag har snart spenderat halv livet med samma man. Om jag är livlig och pratsam känslomänniska, är han mera lugn, stabil och tar dagen som den kommer. Jag planerar, han ser hur dagen blir. Och kärleken till honom har nog bara växt med åren. Han har växt i sin uppgift som pappa till dessa tre underbara barn, och min respekt för honom ökar. Jag kan kanske linda in barnen i för mycket bomull ibland, men han kör nog lite 70-talsuppfostran ibland, och låter dem testa sina vingar mer. Vilket oftast fungerar jättebra, och mina metoder framstår som curling. Vi balanserar alltså varann bra.
Jag själv har efter den första turbulenta tiden kring utredningar och diagnoser landat i rollen. Jag ser mig som barnens representant och min uppgift är att se till att de mår så bra som möjligt. Jag hinner nog vara bara mamma också, och nog finns det dagar då munnen min gapar högst av alla.
Jag älskar bra musik och att dansa. Det har jag kunnat kombinera i min hobby. När mannen är hemma försöker jag träna så ofta jag kan. Det är välkomna avbrott i vardagen och min egna tid.
Mina vänner är jätteviktiga för mig. Jag har väldigt många goda vänner, som är väldigt olika. De finns alltid där för mig, och jag för dem, fast vi inte ses så ofta som man skulle vilja. Sedan har resan in i diagnosland resulterat i många nya vänskaper, som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Många härliga kämpar, med underbar humor och livslust. Allt har sin mening, det är lite av mitt motto i livet.
Jag är inte den som fastnar i det negativa. Jag kan vid en motgång älta det en stund, sedan funderar jag hur man kan vända det till något positivt och sedan går jag vidare. Inget värt att spilla energi på. Livet är för kort för det.
Jag tycker också om ordning och reda, men i en barnfamilj är det nog en utopi. Men alltid när jag har lite tid över, märker jag ofta att jag står med huvudet inne i något skåp och ordnar det prydligare.
Tur som är verkar barnen ha ärvt mitt tycke för spel. Eller så har de utsatts för detta så mycket så de har kapitulerat. Jag gillar brädspel, men även alla wii- och dataspel går bra. Och ikväll skall vi faktiskt dansa loss, för på posten väntar två nya dansspel till wii.

Sa jag redan att jag också är envis och målmedveten? Detta är två av mina trumfkort, när det gäller att få hjälp till barnen. Sedan vill jag också att allt skall fixa sig snabbt, men snabbt existerar inte i byrokratins korridorer. Så där har jag försökt utveckla mitt tålamod. ;) Ibland går det bättre, ibland sämre.

Familjen är det viktigaste i mitt liv. Alltid. Men jag har nog en liten dröm om att kunna satsa på arbetslivet också, sedan när barnen är lite större och mer självgående.

Presentation av barnen - sonen 6 år

Sonen har ända sedan födseln varit det lilla matvraket. Vid 5 månader så ammade jag honom ännu 14 gånger i dygnet. Hade tänkt helamma honom till halvt år, men då sa de på rådgivningen att det nog var bäst att ge honom fast föda.
Och den fasta födan har varit hans livslina sedan dess. Han älskar att äta, ofta. Tur som är, är han väldigt förtjust i grönsaker och frukt. Och han är smal nuförtiden, när han vad mindre såg han ut som en söt buddha.

Han var väldigt sen i utvecklingen. Vid 9 månader lärde han sig sitta. Vid 2-3 år talade han inte värst mycket, när han var 1-2 år så grymtade han och pekade för att få fram vad han ville. Hans tal är fortfarande lite otydligt, och det tar tid för honom att forma meningen för att få fram det han vill säga. Meningsföljden blir då en mindre viktig grej. När han blir uppspelt eller osäker, börjar han ibland tala sitt egna språk, en helt oförståelig rotvälska.

När han var 2 år gammal träffade han sitt livs första psykolog. Han gick där några gånger, och sedan fick han remisser till talterapi- och ergoterapiutvärdering. På basen av dessa började han sedan i ergo- och talterapi och där har han gått sedan dess.
Han utreddes alltså både i hemkommunen, sedan hos neurologen i grannkommunen och sedan på HAB. Han har diagnoserna ADHD samt F83 Specifika svårigheter i neurologisk utveckling som DAMP-typs helhet (ADHD, specifika språkliga svårigheter, oxkså med motorisk planering, koordination, visuomotorik osv.)

Men för att ha dessa svårigheter så är han i hemmamiljö förvånansvärt självständig. Han kan klä på sig själv, ta fram mat själv, äta den (det att man äter vid matbordet är lite gammalmodigt enligt honom). Sätta på tv, tv-spel, spela, rita, måla. Han kan leka ensam i långa stunder, helt nöjd.
Han älskar att klä ut sig. Han har många dräkter att välja mellan, han kan vara Ninja, pirat, riddare, kung, cowboy, superman osv.

Han är den av barnen som har mest behov av sömn. Och när han är trött, ja då klär han om till pyjamas och meddelar att det är sängdags. Även om vi skulle ha gäster. Och då meddelar han nog dem också att det är hög tid för dem att gå hem. =)

Han är oftast glad, i alla fall när hans grundbehov har ombesörjts och han är mätt, inte törstig eller trött.

Han älskar Starwars, lego, Alvin och gänget, Shrek, Blixten mc Queen. Och pga den filmen (Bilar 2) vill han åka med mig till Japan.