Det är bara två månader kvar av vårterminen

Det är det jag försöker påminna mig om, att dotterns lågstadietid snart är över, och att hon får nya lärare sedan. Men ändå lyckas hennes klasslärare få mitt blodtryck att skjuta i höjden.
Igår hade vi ett möte med psykologen och psykiatern. Både psykologen och jag hade försökt nå klassläraren så att hon skulle uttala sig om hur dotterns skolgång har varit under senaste månad (med minimidos). Men eftersom läraren inte svarade oss, så kunde de inte fatta något beslut. Så nu är dottern tvungen att äta minimidos i en månad till (och den dosen är för liten, fastän den hjälper lite) och sedan måste vi försöka få läraren till mötet.

Jag blir så arg, för sedan skrev hon nog ett svar EFTER mötet. Och i det framkommer att hon bara observerar dottern lite, om något inte fungerar så försöker hon inte ens fundera ut alternativ vad man kunde göra istället. Hon tror nog inte på NPF överhuvudtaget.

Så det är bara två månader kvar av vårterminen, två lååånga månader.

Operationsbordet imorgon

Sonen var idag till läkaren och hon konstaterade att han kan opereras imorgon. Så imorgon spenderar vi på sjukhuset.

Sonen är upp och ner

Sonens liv är lite berg-och-dalbana just nu. Vi har förra veckans resa i bagaget som stört hans rutiner. Sedan blev hans assistent sjukskriven för 6 veckor framåt. Jag håller alla tummar och tår att de snart får tag på en inhoppare, så att de inte har en massa folk som kommer och går.

Skulle ha lust att skicka några Krya på dig-hälsningar till assistenten, men har ju inga kontaktuppgifter. Kanske man kunde ordna detta via förskolan?

Och nästa vecka skall han opereras, om kirurgen ger grönt ljus för detta. Möte på måndag och då får vi veta. Så sonen är nog rätt trött på läkare för tillfället. Dessutom har vi ännu möte med kardiologen och hjärtultraljud i början av april. Man tycler att det börjar räcka med allt som han hamnar prestera och ta sig igenom.

Änglar finns, och vissa av dem kör taxi

Vad glad jag är just nu. Sonen har tidigare skjutsats till sin ergoterapi av pappa och farfar. Men på senare tid har han klängt vid pappa, inte velat gå in i terapirummet, vägrat och det har varit känsloladdat.
Så igår talade jag med terapeuten och vi funderade vad vi kunde göra. Simon åker ju redan nu taxi till förskolan på morgnarna, så hon föreslog att vi skulle anlita taxi även för dessa resor. Hon kunde dessutom rekommendera en chaufför, så att Simon alltid skulle ha samma bil och chaufför.
Sagt och gjort, jag ringde idag denna företagare. Vilken ängel. Han var helt suverän. Frågade om sonen, och bland annat om han har allergier. För han sa att för att motivera killarna (han kör bara killar dit just nu) ytterligare, så brukar han ibland bjuda på godis, glass eller hamburgare efter terapin.

Finns det faktiskt såhär underbara människor och som våra barn får ha kontakt med? Jag är perplex och väldigt, väldigt glad.

Baksmälla

Hela helgen gick i baksmällans tecken. För alla i familjen. Det var en reaktion på alla förändringar, det att vi åter var samlade.
Det var mycket ljud, många konflikter, sonen hade många sammandrabbningar (mest med mig) och alla var mer eller mindre irriterade.
Nu har jag skrap- och blåmärken lite här och var. Sonen är ju väldigt sällan fysisk, så jag tar det med ro. På något sätt måste han ju reagera.

Igår läste vi med dottern till hennes engelskaprov. Jag laddade upp med en rejäl portion tålamod. Varför? Jo, jag har svårt att smälta det, när hon inte kan ett ord, så berättar jag det. Sedan frågar jag henne om 5 minuter igen, och hon ser lika mycket ut som ett frågetecken som fem minuter tidigare. JAG VET, att detta har att göra med hennes förmåga att ta in information, och därför blir jag sedan arg på mig själv, och det gör mig stingslig.

Men allt som allt så var hennes ordförråd rätt omfattande när jag förhört henne i fyra olika omgångar längs med kvällen. Nu får vi hålla tummarna att provet går bra.

Hon har fått jättebra resultat på prov och förhör sedan hon började med medicinen. Men det har ju inget samband tycker hon. Hon har bara läst bättre, säger hon (och hon kan läsa bättre pga Concertan...)

Min energi står på minus just nu. Kroppsligt funkar det, jag tränar igen. Men mentalt är jag lika aktiv som en sten. De senaste åren och månaderna (kanske mest tiden då mellandottern blev sjukskriven pga utmattningen) har tagit på mig. Och nu när det lugnar sig lite i livet, så hinner tröttheten ikapp mig. Jag vill inte ha något extra, utan bara vardagslunk med sina utmaningar.
Men då kommer mannen dragande med ett jätteprojekt. Slutresultatet av det är ju säkert bra, men det som måste ske innan dess orkar jag inte med just nu. Jag vet inte hur han skall ta ett Nej, då han alltid får sin vilja igenom med mig. Jag vet inte varför han har sådan verkan på mig, att jag ger efter. ;)

Dag 4 dvs sista dagen på Habben

Idag var då sista dagen på Habben. Simon hade talterapeuten inbokad till klockan nio. Jag satt mig ner med hans egenvårdare och hon kom med vissa tips till hans förskola för samlingarna och matsituationerna.
Medan vi satt där så kom sonen förbi med talterapeuten i släptåg. Han sa att han skulle på toaletten, men efter en stund så kom han aldrig tillbaka. Då hade han låst in sig på toaletten och vägrade komma ut. Så över 3 dagar klarade vi oss utan en enda låsning. Och sedan blev det bokstavligen en låsning.
Till sist kom han ut när jag istället talade med talterapeuten. Sonen gick och leka med sin egenvårdare.
Sedan hade jag lite ledig tid innan stora mötet med tal- och ergoterapeuten, neurologen och psykologen.

Mötet förde med sig mest sådant som jag redan visste men även lite nytt. Lite kort:

- Kognitivt är sonen på åldersnivå
- Han brister i det sociala och att han är så egenkritisk, så han inte litar på sina kunskaper och det han kan.
- Hans terapier får fortsätta ännu i 1,5 år. Sedan avslutas de.
- Han får gå på förskolan i ett tilläggsår.
- Han har utvecklats så mycket med allt, så neurologen var av åsikten att hans diagnos F83 nog kan tas bort inom några år.
- Neurologen bekräftade att sonen har autistiska drag, men uppfyller inte diagnosen till alla punkter. Så den terapi som gynnar autister, kan gynna sonen. Dvs att vi övar att lära oss om miner, samspel, turtagning etc.
- Detta var troligtvis sista gången vi var på Habben, då vi nog tar det på hemmaplan framöver.

Så helhetsmässigt var mötet helt positivt. Efteråt talade jag ännu med kuratorn innan det var dags för oss att styra kosan hemåt. Sonen somnade i bilen och fick sig välbehövlig vila.

Väl hemma märktes det nog minsann, att hela familjen varit åtskilda. Sonen fick utbrott, storasyster försökte reta gallfeber på alla, och mellandottern fick bara spader. O ljuva hem.

Till sist somnade alla barnen. Mannen samt jag fick njuta av lite sushi och vitt vin och tala om sonen, Habben och allt annat som har hänt den sista tiden.

Dag 3 på Habben

Imorse ville sonen spela med datorn en stund och det fick han. Och sedan åt han igen massor med morgonmål (vilket är bra, då hans matlust inte återvänder förrän mot kvällen).
Sedan mot Habben igen. Vi hade igen tur att få parkeringsplats på gården, vilket är rena rama lottovinsten, då man annars får betala sig sjuk och springa hela tiden och lägga mer pengar i automaten. Vi har haft samma tur hela veckan. I och med att jag skrev det, får vi säkert ingen plats där imorgon.
Idag hade sonen två möten med psykologen och ett med talterapeuten. Jag hade ledigt hela dagen så tog lite egen tid och åt en pizza i stan.
Sedan när jag kom tillbaka så ville psykologen tala med mig. Sonen har överraskande bra kognitiva kunskaper, lite brister i logik och talet samt ordförrådet. Vi skall tala mer om det imorgon, men jag tror faktiskt de kommer att tycka att han kan börja ettan till hösten med rätt anpassning. Vilket gör att jag åter igen får ombepröva mitt beslut, men det gör inget om det blir så. Det är ju bara en väldigt positiv överraskning.

Vi var en stund i lägenheten och sedan promenerade vi till restaurangen. Simon klarade av att äta i den överfulla restaurangen. Och sedan promenerade vi glada tillbaka.

Nu skall han snart duscha, och sedan är det godnattsaga och natti natti som gäller. Jag är också rätt mör, dessa dagar är givande med tar ut sin rätt.

Saknar även resten av familjen mycket.