Anhörigstöd?

När vi var på Habben tog de upp, att vi kunde vara berättigade till anhörigstöd. Dvs. jag skulle få ersättning för det arbete jag gör här hemma för barnen. Och vara berättigad till lediga dagar varje månad, något man ju inte är bortskämd med.
Jag har ältat detta i mitt huvud, och det är nog något som tar emot att ta kontakt med kommunen och be om lön för att jag har tre barn. Ok, det är tre barn med funktionshinder, men har jag fött dem skall jag ta hand om dem. Lite så. Samtidigt tycker jag det är helt berättigat att mina bekanta i Sverige i samma situation har korttids, avlastning, kontaktfamiljer och personer etc.

Förra veckoslutet skulle Milla ha en kompis hos oss. Jag hade haft en rätt tuff arbetsvecka med en arbetsresa, och märkte nog att min energinivå inte är vad den borde vara. Så på lördagen ringde jag svärmor och frågade om Stella och Simon kunde komma och sova över hos dem. Det fick de så gärna. Så helt själviskt körde jag dit dem.
Sedan hade jag nästan ett helt dygn som jag kunde ladda upp batterierna. Ok, jag hade ansvaret om fyra levande varelser, men det var som rena rama semestern. Att kunna äta pizza i lugn och ro och äta den senare än vanligt, titta på film, ligga på soffan utan att behöva springa upp jämt och ständigt, på morgonen kunna sova från och till fram till tio.
Milla kommenterade att jag var mycket gladare och lugnare när de små inte var hemma. Ja, det är väl rätt självklart när man inte hela tiden behöver störta iväg för att avvärja konflikter, utbrott, bråk eller underlätta övergångar.

När jag sedan hämtade Stella och Simon var jag betydligt piggare och mer utvilad. Svärmor medgav att speciellt Simon nog är rätt krävande, tidvis lätt, men har sina begränsningar.
Så jag inser att våra föräldrar stadigt blir äldre, och orkar nog inte kanske med mer än ett barn åt gången.

Så vad skall man göra för att vila upp sig? Ha socialen hit för att få lite avlastning? Om jag skulle veta, att Simon blir mer självständig och att man inte behöver bevaka honom om skall vi säga ett halvår, skulle jag stå ut. Men tänk om detta fortgår ännu några år?
Och sedan uppstår även frågan varför jag inte hinner vila upp mig när mannen är hemma från sitt arbete i längre perioder. Och där är nog svaret, att jag måste ställa högre krav på honom. Få ännu mer tid för egen rekreation. Han är nog gullig på det viset att han uppmuntrar mig till att ta egen tid. Problemet ligger egentligen i vardagen. Är vi båda hemma är det nog jag som sköter markservicen, förutom matlagningen. Jag sköter om klädskötsel, stiger upp på nätterna, morgnarna, ser till att barnen blir klara för skolan, sköter kontakten med myndigheter, håller koll på tidtabeller, plockar fram och undan, handlar, sköter ekonomin etc. Så det blir ju inte mycket tid att pyssla i trädgården, läsa, eller bara vara, då jag oftast är tvungen att avbryta mitt.
Jag har kronisk sömnbrist, men där är nog inte barnen orsaken till detta fast jag får stiga upp tidigt med Simon. Det är ju dessa husdjur. Men samtidigt är de ju en viktig del av familjen, och terapi för barnen.

Så här sitter jag och velar. Kommer nästan fram till en lösning, men inte kanske riktigt än. Men det känns redan bra att kunna få fram dessa tankar och vara medveten om sina begränsningar.