Amfetamin i stället för tid och kärlek

Ja så heter rubriken i en artikel i SN, som publicerades för en tid sedan. Jag hänvisade redan till en annan blogg förut i ett tidigare inlägg (http://munderbar.wordpress.com/2012/08/18/den-mest-korkade-adhd-myten-man-kan-medicinera-bort-dalig-uppfostran/) men vill gärna även själv kommentera artikeln. Jag tycker det är skrämmande, att sådana personer utan egen erfarenhet, utbildning eller hum om neuropsykiatriska funktionshinder får uppta spaltmetrar och hävda sina åsikter som allmänna sanningar. Denna person är ju en sådan Tycka till-människa, som i sin egen blogg har skrivit om än det ena, än det andra för att skapa debatt. Han är ute efter att få diskutera. Och diskussion skall han få, men kanske inte det han tänkt sig. Den enda meningen som delvis är korrekt är:

I dagens slimmade skola finns varken resurser eller ambitioner att ta hand om dessa barn.

Och det är otroligt sorgligt. Trots att man med olika medel och metoder kan få alla att må bra i skolan.

Men sedan till skribentens egna tankar och antaganden: Vissa föräldrar är tvugna att arbeta, för att klara livhanken. Och några NPF-föräldrar arbetar för att livet skall vara även annat än NPF dygnet runt. Detta är ett mirakel att man hinner, då livet innehåller betydligt mer möten, kontakter till instanser, byrokrati, samt mer tid med barnen är en medelsnittsförälder har. Jag själv har gått ner i arbetstid, för att mina barn inte orkar långa dagar i förskola, eftis. Vi har alltid en förälder hemma, vilket är en trygghet för barnen.

Våra barn har inte utretts för att de är stökiga, de har utretts för att de har mått dåligt. De har inte mått dåligt pga för lite uppmärksamhet av föräldrar, de har mått dåligt för att deras svårigheter har hindrat dem att delta i det vardagliga livet som alla andra. Jag vågar påstå att mina barn är väluppfostrade och vet hur man uppför sig. Mestadels. Sedan kan det ibland krisa till sig. Jag är till exempel tvungen att låta min son gå på skoltaxin först, fast en liten tjej också står på samma hållplats. Detta för att han annars skulle få ett utbrott varje morgon och sedan vägra åka med. Skoltaxin har inte tid att vänta på att vi reder ut det.

Skribenten utgår från att ADHD-mediciner gör att allt det kreativa försvinner hos barnen. Glädjande att skribenten vet om att ADHD:are ofta är väldigt kreativa och begåvade. Men medicinen tar inte bort det kreativa, det gör att barnen kan tillgodo se och få utlopp för det. De kan utan medicin inte slutföra sina pyssel, eller strukturera sina pyssel. Det slutar oftast med att papper rivs, fina konstverk förstörs eller de blir aldrig klara. När barnen får medicinen kan de sitta och arbeta, klarar av att fundera ut lösningar utan att tappa tråden eller tålamodet. Det är underbart att se, och barnen blir glada när de lyckas. Medicinen innebär inte att de skulle vara tystare eller mindre bubbliga, men de klarar av vardagen bättre.

Jag medicierar inte mina barn så att skolan eller jag skall komma lättare undan, jag medicinerar dem så barnen skall komma lättare undan, ha mindre hinder i sitt dagliga liv.

Skribenten har även rätt i en annan sak. Samhället tar inte väldigt bra hand om våra barn med NPF. Det finns inte utrymme för dem. Ramarna är för snäva för att de skall passa in. Dessutom har personal alltför ofta villfarelsen, att de till varje pris försöker undangömma barns svårigheter. "Vi kan inte använda bildschema för XXX, för då kan ju de andra barnen undra och vi vill inte utpeka xxx som annorlunda" (detta är ett exempel från verkliga livet om en annan familj). För det första så upplever kanske de andra barnen detta barn som annorlunda redan. För det andra kanske barnet inte skulle upplevas så annorlunda om livet vore mer strukturerat med hjälp av bilder. För det tredje så skulle även de andra barnen dra nytta av dessa bilder.

Så länge dessa villfarelser existerar, så länge kan vi NPF-föräldrar inte stiga fram och vara helt öppna om barnens funktionshinder. Så länge vi måste strida mot myter, scientologernas smutskastning, allmänna generaliseringar om tex. ADHD, så länge vill vi faktiskt skydda våra barn från detta. Men vi vill gärna sprida information om våra smarta, härliga, kreativa barn, och att NPF inte behöver vara en sorg, det kan vara en tillgång!