Jag har en stor ilska inom mig som jag inte vet vad jag skall göra av. En skola. Två elever. Ena får suverän stöd direkt, den andra har inget fått på 5 år. De är mina döttrar.
På 4 månader kunde inte psykologen skriva remiss vidare, fastän testerna tyder på koncentrationssvårigheter. Rektorn skyller på personalbrist. Nu skall remissen skrivas, och vi skall få reda på prov och förhör i förväg.
Igår kväll var det föräldramöte för alla sexor. Rektorn står och berättar om deras nya åtgärdsprogram, så alla elever får hjälp och fångas upp. Min frustration stiger, då det känns som svammel utan grund.
Värre blir det i klassen när jag lyssnar på min äldsta dotters lärare. Hon har inte gjort något för att hjälpa min dotter under dessa drygt två år. Eller ja, hon har flyttat runt henne i klassen :( Läraren väntar bara på pension, och använder inte ens e-post. Hur det skall gå när de tar i bruk ett elektroniskt elevprogram törs jag inte ens tänka på. Men hennes insinuationer om att jag bara är en hysterisk förälder som fastnar i detaljer, det svider. Och rejält.
Så mitt dilemma är: Dottern skall nu få hjälp, men jag upplever att de har gjort många fel i hennes fall genom åren. Kompetensen om NPF är så låg, så man klarar inte av vardagen i klassen som med små medel kunde avhjälpas. Dessutom talade rektorn om medicinering, men dottern har ju ingen diagnos???! Man måste ju utreda klart först.
Jag kan inte kritisera dem, för då blir de avigt inställda, och jag har ju två ADHD-barn till som skall gå i den skolan. En på ettan och en i förskolan. Jag måste vara konstruktiv, för de kommer att behöva ännu mer hjälp än äldsta dottern.
Så jag är arg, och frustrerad. Har lust att gå några rundor med en säck. Boxa säcken tills jag inte längre är arg.
Jag förstår att mina känslor inte stämmer överens med livssituationen, då vi är hela tiden på väg mot rätt mål. Men det är väl mänskligt att gråta över år, som har gått till spillo då dottern har missat en del eller allt av undervisningen?
om jag inte minns fel så är det samma psykolog som skickade oss efter många samtal vidare till mentalvårdscentralen, samma psykolog som helt klart först misstänkte att vi föräldrar misshandlade vår son... tack o lov skickade hon oss vidare för där har vi fått hjälp! men jag minns att hon frågade oss om hon ska remittera oss vidare eller inte. borde inte hon ha varit den sakkunniga eller?
ReplyDeletejag blev o fundera på vem klassläraren är...
synd att hon råkat hamna i just den klassen med tanke på att det trots allt finns flera duktiga lärare i skolan som faktiskt försöker sitt bästa.
jag förstår din frustration o jag vet andra föräldrar som gått heta i samma skola. jag tycker du ska stå på dig, ogillar skolan dig så so what, det är dina barn det är frågan om. jag har dessutom svårt att tro att du skulle kunna kräva orimliga saker från skolan.
många kramar...
Linda
Jag förstår dig så himla väl. Det är precis samma sak i vår skola. Gamla ödlor till lärare som troligen föddes ur ett ägg, så gamla är de. Och jäklars vilka fula pikar jag fått om mitt föräldraskap. Och nu måste jag kanske gå en rond till för att min äldste son ska få hjälp. Om det är svårt när barnen är utåtagerande att få hjälp så är det än värre att få hjälp när de verkligen försöker men inte orkar med klassrummet och inte minns vad det är för läxa som ska göras osv. Får nog skriva ett inlägg om det själv. Men man får bli arg och använda ilskan till att föra en konstruktiv diskussion fast man helst bara vill kalla hela bunten för jävla bajskorv. ;-) Kram!
ReplyDeleteVäldigt naturlig reaktion att känna ilska och frustration, allra helst när man vet hur bra det KAN fungera, och orättvisan eller vad vi ska kalla det att det inte fungerar lika bra på alla ställen, på grund av okunskap och ovilja!! Oviljan är naturligtvis det allra värsta. Att inte ge samtliga elever i klassen samma förutsättningar. Ska alla med glasögon ta av sig dem också???
ReplyDeleteVar ARG, coola ner dig, och gå till attack ;)
kramar från sweden//M
Tack alla. Superkexets Bajskorv fick mig att le.
ReplyDeleteLinda: Ja, samma psykolog. Och lärarens namn kan jag berätta när vi ses. Hon skall ännu ta en klass efter detta år. Jag tycker synd om de eleverna, men om någon av mina andra barnen blir på den klassen så vägrar jag!
Ja, mina krav är inte konstigare än att man skriver ut läxorna så tydligt att barnen kan skriva ner dem. Jag vill att man talar om att min dotter glömt att skriva många uppgifter i ett prov så hon kan sätta sig och fylla i dem också. Jag vill att läraren klarar av att få lugn och ro i klassen, och inte själv får utbrott var och varannan dag.
Minks: I den skolan är det mycket fina tal, men lite för lite action :P