Att ha diagnos betyder inte att man är diagnosen

dag svämmar mitt modershjärta över av lycka. Igår kväll hade ju förskolan föräldramöte. Jag kunde inte vara med (mannen borta på kurs). Eftersom sonen går om förskoleåret och har diagnoser, så bad tanterna mig ändå skriva ner något om sonen. Förra året talade jag ju på mötet om honom. Sagt och gjort, jag plitade ner två sidor och gav texten till tanterna. Idag när jag kom efter sonen så var han ute på gården med sin assistent. Hon tog mig åt sidan och berättade att de läst upp min text. Då hade en mamma bett om ordet (hon hade en dotter förra året i samma förskolegrupp som sonen och nu har hon sin andra dotter åter igen i samma grupp). Hon sa: "Min äldre dotter har ibland svårt att knyta kamratkontakter och är försiktig av sig. Men hon har sagt att denna pojke är jättejättetrevlig och var alltid mån om att alla skall ha det bra och behandlar andra väl". Vilken bekräftelse, och jag tror att hon tog kål på en massa fördomar med sitt uttalande. Och jag? Jag satt i bilen hela vägen hem och svalde tårar. Min fina pojk. Och nästa gång jag ser denna mamma tänker jag nog berätta hur mycket hennes ord betydde för mig.